Försvunna imperier

Jag har tillslut fått sett Istjeznuvsjaja imperia (försök säga det snabbt tio gånger) eller Försvunnet Imperium. En av förra årets mest uppmärksammade ryska filmer. Jag har förgäves letat genom hela Petersburg efter denna film, men så i förra veckan sprang jag på den i Kiev. Allt detta letande hade skruvat upp mina förväntningar, och därför är det inte utan att jag är en smula besviken.

Filmen utspelar sig i Moskva 1973-74, i centrum står förstaårsstudetenten Sergej, vuxenblivande, vänskap och kärlek. En liten roll har det forntida imperium Sergejs morfar arkeologen ägnat sig åt. Sovjetunionen var inte det första, eller sista, som försvann. Regissören Karen Sjachnazarov ska ha sagt att filmen handlar om det som ledde till Sovjetunionens fall – vardagen. (Sofia har skrivit mer om detta.)

När jag var i Petersburg för några veckor sedan, fick jag på grund av den ryska oviljan att planera ofrivillig fritid. Jag ägnade den åt att gå och se Karen Sjachnazarovs senaste film Palata no 6 som bygger på Tjechovs pjäs med samma namn (på svenska Paviljong 6). Det imperium där den skrevs är också försvunnet, och filmen utspelar sig i dagens Ryssland.  Vi får följa hur läkaren på psykiatrikliniken långsamt försjunker i sig själv och tillslut blir patient på den klinik han förut förestod. Den tyckte jag nog var bättre, kanske för att jag inte hade några förväntningar alls.

Bland ukrainska nationalister

Jag är ganska nyss hemkommen från Kiev, där jag var för att delta i en konferens om minnet av andra världskriget i Ukraina. Konferensen innehöll trevliga nya bekantskaper, bra presentationer och intressanta diskussioner. Men mer än en gång önskade jag att jag var ute  i det fantastiska sensommarvädret (Kiev är en mycket vacker stad, åk dit!) istället för att sitta inne i konferensrummet och lyssna på de dumheter som sades där.

Under stora delar av konferensen fick man intrycket vi inte var där för att studera ”the (re)creation of hisotrical memory” utan för att  göra det! Och att det främsta sättet att göra detta är tydligen genom att  rehabilitera nazistkolloboratörer. Man fick höra det ena häpnadsväckande uttalandet efter det andra frÃ¥n historieprofessorer och andra dignitärer. Det är för all del en process som har starkt stöd bland landets högsta ledning, t.ex. blev Sjuchevytj utnämnd till ”Ukrainas hjälte” 2007. Visst finns det mycket i den sovjetiska historien som behöver göras upp med, men att ge dess nazianstrukna motstÃ¥ndare medaljer är knappast rätt sätt att göra det.

Konferensens officiella språk var ukrainska och engelska, men att döma av hur många som använde de små översättningsapparaterna så var det språk som flest hade gemensamt ryska, vilket två gäster från Moskva framträdde på. Men ryska, ett språk som en stor del av landets befolkning har som modersmål, finns inte i det officiella Ukraina. Jag som inte behärskar ukrainska fick till stor del förlita mig på simultantolkningen, vilket gjorde det betydligt svårare att hänga med. Vid flera tillfällen undrade jag om de verkligen sagt det jag trodde mig ha hört. Dessvärre fick jag det bekräftat.

Ukraina är ett land som till stor del är delat mellan ”ryska” öst och ”ukrainska” väst, som inte haft en enkel historia och är fortfarande inne i ett intensivt identitetssökande sedan självständigheten. Delar av detta gör mig rejält upprörd, resten är mest tröttsamt. Jag ska inte specialisera mig pÃ¥ ukrainsk historia.

Ring när du kommer fram

Jag brukar sucka över den det myckna planerande som omger mig. Svärföräldrar som vill ha ett detaljerat körschema för jul i augusti, seminarier som planeras ett och ett halvt år i förväg och tågbiljetter som blir hysteriskt dyra eftersom jag inte hängt på låset tre månader innan avgång. Jag har dock på sista tiden insett att jag inte är riktigt den fria och spontana själ jag föreställt mig.

I sin bok De är inte kloka de där ryssarna, skriver Anna-Lena Laurén om uttrycket ”My rezjim na meste” (tror jag det var, jag har inte boken tillgänglig), vilket betyder ungefär ”vi löser det pÃ¥ plats”. Jag kan inte pÃ¥minna mig att jag har hört uttrycket, men mentaliteten är väldigt bekant.

”Ring när du kommer” säger alla när man hör av sig och försöker planera in alltför mÃ¥nga aktiviteter pÃ¥ alltför fÃ¥ dagar i Ryssland (eller som nu Ukraina). Det innebär att när man väl kommer och ringer sÃ¥ säger de att ”mmm, vi kan nog ses pÃ¥ mÃ¥ndag. Ring dÃ¥.” Det mesta ska hÃ¥llas öppet in i det sista. Och jag sitter och mumlar kan vi inte bara bestämma nÃ¥got, sÃ¥ att jag vet, sÃ¥ att jag kan planera. Och inte minst, sÃ¥ jag hinner med allt, och inte gÃ¥r sysslolös tvÃ¥ dagar och springer runt som en skÃ¥llad rÃ¥tta resten. Och sÃ¥ tänker jag att nästa gÃ¥ng nÃ¥gon hör av sig i september och undrar om det kanske skulle passa att ses andra helgen i maj sÃ¥ ska jag inte säga ett endaste ont ord om detta.

Från träsken vid Sinjavinohöjderna

I går ägde en av höstens tre begravningar som sökförbandet Ingrija från St Petersburg är inblandade i rum. Ingrija är ett av många sökförband i Ryssland, sammanslutningar av frivilliga som tagit på sig uppgiften att leta reda på och begrava de soldater som är saknade i strid sedan andra världskriget och som ligger kvar där de dog under åren 1941-45. Ingrija är knutet till statsuniversitetet i St Petersburg och dess medlemmar är studenter eller före detta studenter där. Tre gånger om året genomför de så kallade minnesvakter då de i två veckor slår läger i anslutning till något slagfällt och letar efter fallna soldater. Sensommaren/hösten 2009 gräver de i träskmarkerna runt Sinjavinohöjderna.

Det ska till ett platt landskap för att 49 meter över havet ska räknas som en höjd tänker jag när jag traskar i det hällande regnet från busshållplatsen mot minnesmärke där en av sökförbandets medlemmar ska möta mig. Från den här höjden sköt tyskarna mot livets väg över Ladoga sägs det. Jag hinner fundera en stund på det när jag efter en timmes gångmarsch når monumentet, jag hinner också bli orolig att det inte ska komma någon innan Grisja dyker upp. Han berättar att vi har ungefär dubbelt så långt kvar att gå som jag redan gått, jag försöker låta bli att visa att jag tycker det verkar ofantligt jobbigt.

Skogsvägen är mer vattenpölar än väg. Medan vi gÃ¥r ger Grisja mig en kort lektion i krigsförloppet pÃ¥ den plats där vi befinner oss. FrÃ¥n Nevas östra strand och ungefär 16 km in i landet höll tyskarna en ”flaskhals” upp mot Ladoga som innebar att Leningrad var helt avskuret frÃ¥n landförbindelser med resten av sovjetunionen. Under drygt tvÃ¥ Ã¥r, frÃ¥n september 1941 till oktober 1943 sÃ¥ pÃ¥gick strider i det här omrÃ¥det dÃ¥ röda armén försökte bryta igenom de tyska linjerna (och sedan försvara genombrytningen). Lägret ligger vid en försvarspunkt som kallas Rosjtja kruglaja. När vi passerar minnesmärket har vi gÃ¥tt genom hela den tyska zonen och är nu över pÃ¥ det som var sovjetisk mark. Jag har pÃ¥ vägen passerat nÃ¥gra minnesmärken över byar som utplÃ¥nades under kriget och som aldrig byggts upp igen. Vid minnesmärkena ligger det fullt med rostiga föremÃ¥l, hjälmar, granatsplitter, vapendelar…. Det är svampplockare som tar med och lägger dem där säger Grisja, det finns mycket svamp i skogen. Och mycket rost.

Tillsammans 7 kopek från 1939 och 1940.

När vi närmar oss ringer Grisja kommendören för att höra var de är och får reda på att de gräver alldeles i närheten av lägret och att de just hittat en medaljong. Medaljongen är en liten svart cylinder, i denna låg en pappersremsa med identifikationsuppgifter. Det innebär att en upphittat medaljong byder goda möjligheter att ta reda på vem soldaten var. Medaljong för mina tankar till något man bär runt halsen, men det får jag senare veta är alldeles fel. Det fanns ingen kedja eller hänge i medaljongen utan soldaterna hade den oftast i byx- eller bröstfickorna. Om de alls hade den – det var det långt i från alla som hade. Att hitta en medaljong är därför en festlig tilldragelse. Vovka, upphittaren, får därför senare under dagen motta medaljongupphittarens fastställda belöning: 5 burkar skusjtjonka (kondenserad mjölk).

Medaljongen är sökförbandens främsta hjälpmedel för att försöka identifiera de soldater de hittar. Att identifiera är nämligen en av deras viktigaste uppgifter. Att vara saknad i strid var i Sovjetunionen ett öde värre än döden, med fantastisk stalinistisk logik  var det nämligen jämställt med att desertera och de anhöriga kunde straffas; hindras från utbildning eller i värsta fall skickas till Sibirien. Även om faran för sådant sedan länge är över för de anhöriga är upprättelsen förmodligen enorm om en anhörig kan överföras från kategorin landsförrädare till krigshjälte. Och anhöriga kommer resande från hela det som en gång var Sovjetunionen för att delta i begravningarna.

”FörstÃ¥r du nu varför det kallas ett smutsigt arbete?” säger Maksim med ett snett leende när han ägnat större delen av eftermiddagen i att försöka lära mig sökandets ädla konst. Jag är täckt av lera frÃ¥n topp till tÃ¥ och har händer som det skulle ta en vecka att fÃ¥ helt rena. Arbetsredskapen är i huvudsak fyra: metalldetektor, spett/värja, spade och handskar. För till stor del handlar sökandet om att sitta och gräva i marken med sina bara (handskbeklädda) händer. Metalldetektorn använder man för att soldaterna oftast hade nÃ¥got av metall pÃ¥ sig, ammunition, bältesspännen och inte minst gevär. FÃ¥r man utslag pÃ¥ metalldetektorn tar man fram det värjliknande spettet och börjar känna i marken tills man kommer emot metall. DÃ¥ är det dags att ta fram spaden, eller händerna om träffen är nära ytan, och börja gräva. Med spaden är det läge att vara försiktig, det kan finnas sÃ¥dant kvar i marken som kan detonera om man har otur, och med spaden blir trycket mycket större än med värjan.

Det som gett utslag på detektorn är nästan alltid ett grantsplitter. (Oskolok är ett ord som numera är fast förankrat i mitt ryska ordförråd.) Men inte alltid. Nästa förmiddag så sitter jag plötsligt med ett ben i handen. När vi efter en stunds grävande kommer fram till en käke med tänder blir det väl verkligt. Det här är faktiskt en människa. Benen är nära ytan, han har i drygt 65 år legat kvar där han föll. Det är en sovjetisk soldat, det sluter vi oss till med hjälp av  ammunitionen och de kopekmynt han hade i fickan. På just den här soldaten finns inget som kan användas för att identifiera honom. Ingen medaljong, inga tillhörigheter med namn.

Just denna soldat kommer att begravas på måndag 21 september vid minnesmärket på Sinjavinohöjderna tillsammans med de andra soldaterna som Ingrija hittat under minnesvakten. Begravningen sker med militära hedersbetygelser, och de stupade soldaterna får ett erkännande för sin uppoffring för moderlandet. Några av dem kommer kunna identifieras och få sina namn vid graven, men de flesta kommer fortsätta vara okända döda, saknade i strid om än numera nedsänkta i vigd jord.

Krigsstarten 70 år senare

Det är väldigt mycket om andra världskriget just nu på olika håll i samband med att det i dagarna var 70 år sedan det inleddes. Även om det skulle dröja nästan två år innan Sovjetunionen drogs in i kriget, har den sovjetiska historieskrivning varit på tapeten de senaste dagarna, då Putin häromdagen publicerade ett brev i en polsk dagstidning där han tar avstånd från Molotov-Ribbentroppakten. (Se t.ex. DN:s artikel om detta.) Jag har dessvärre inte haft tid att riktigt fördjupa mig i detta brev, men vid en snabb genomläsning ger det inte intryck av att vara den sensation som det framställs som, jag har tidigare hört Putin omnämna denna icke-angreppspakt i liknande ordalag. Det sensationella är kanske i så fall den form som detta sker i.

Under 2000-talet har Ryssland allt mer kommit att införlivas i det internationella högtidlighållandet av andra världskriget. I samband med 60-års jubileet av krigets slut 2005 gav den ryska tidskriften Neprikosnovennij Zapas ut ett temanummer om krigsminnet, i detta publicerades bland annat artikeln State visits av Andreas Langenohl som handlar om just statsbesök i samband med årsdagar av viktiga händelser under kriget. Tidigare var det helt otänkbart att Sovjetunionen/Ryssland skulle delta i den typen av sammanhang. Den här inkorporeringen av Ryssland i en internationell minneskanon är dock inte helt oproblematiskt, ända sedan krigsslutet har man haft sin egen version av krigsminnet och sina egna traditioner för högtidlighållande. Lagenohl har följande slutsats:

Russia, conversely, sees it necessary to assert itself within the framework of international remembrance ceremonies. The straightforward incorporation of Russia into the existing international commemorative context is rejected on the normative basis of the traditional commemoration of the Great Patriotic War, since incorporation would amount to the symbolic relegation of the Soviet Union’s and Russia’s service to history. […]  Now, the Great Victory must be defended against practically the entire world – with the exception, as irony would have it, of Germany, which does not represent a central reference point in post-Soviet commemoration culture.

Detta gör att den typ av gemensamt högtidlighållande av offren för nazismen och kommunismen, som bla efterlystes i DN häromdagen är fullständigt omöjligt. Det var faktiskt det kommunsistiska Sovjetunionen som spelade en stor roll i att besegra nazismen. Ryssland kommer med näbbar och klor fortsätta att kämpa emot en beskrivning av händelseförloppet som man tycker nedvärderar deras roll i detta, och det är kanske inte så konstigt.

Putin börjar sitt brev till polackerna med att lyfta fram den enorma katastrofen. Andra världskriget var förödande, och ett av de länder som drabbades allra hårdast var Sovjetunionen. Siffran Putin nämner i sin text är 27 miljoner dödade sovjetmedborgare, och även om den här typen av siffror är notoriskt osäkra är det förmodligen ingen överdrift. Putin, och många med honom, brukar framhålla att Sovjetunionen räddade världen från fascismen. Inte heller det är väl egentligen någon överdrift, men priset blev fruktansvärt högt. Och människorna i Sovjetunionen och det forma östblocket fortsatte att betala i många många år efter kriget. (Jag själv däremot, tillhör de verkliga vinnarna.)

Sedan krigets slut har Sovjetunion och sedan Ryssland ägnat snart 65 år på att fila på sin version av kriget som slår fast det sovjetiska folkets hjältedåd (vissa andra aspekter, som t.ex. kommunispartiets roll, har dock varit förhandlingsbart). Det är fullt möjligt att behålla huvuddragen i denna även med ett avståndstagande från landets ledning. Att man utsattes för grymheter även av den egna regimen kan sägas stärka folkets hjältedåd. Därför diskuteras och ifrågasätts då och då den dåvarande regimen, även om det inte är något dominerande tema. Det som däremot är mycket frånvarande, är en diskussion om sådant som verkligen kan hota hjälteberättelsen, t.ex. röda arméns framfart på väg mot Berlin. De enorma förlusterna gör att kriget rörde varje familj i det som en gång var Sovjetunionen, nästan alla har någon släkting som dog i kriget. Krigsminnet inte bara är en nationell utan också personlig angelägenhet för väldigt många människor. Det är ingen som vill höra att farfar kanske inte var en hjälte trots allt.