Ivan’s war

imagesJag har tillslut fÃ¥tt läst Ivan’s war: The Red Army 1939-45 av Catherine Merridale. En av de mest omtalade böckerna om östfronten pÃ¥ senare Ã¥r (den är frÃ¥n 2005) av en professor i historia som skriver lika mycket för världen utanför akademin som den snävt innomvetenskapliga. Om boken kan kallas tung fÃ¥r det skyllas dess tematik snarare än stilistik. Det är ganska deprimerande läsning, för priset för segern över fascismen var skrämmande högt. Och en stor del av grymheterna kan skyllas pÃ¥ det sovjetiska regimen. Merridale skulle nog ansluta sig till de som anser att kriget vanns trots, inte tack vare, Stalin.

Titelns Ivan är inte nÃ¥gon särskild person, det är den vanlige sovjetiske soldaten. Namnet användes av tyskarna pÃ¥ ungefär samma sätt som den tyska soldaten kallades Fritz av sovjeterna. Det  Merridale vill göra är att beskriva den vanlige soldatens krig. Jag har sett boken omnämnas som en ”historisk etnografi” men även om hon har korta avsnitt om folklore, vidskepelse och sÃ¥nger skulle jag ändÃ¥ kalla det en ganska konventionell kronologiskt uppbyggd historieskrivning. Det kan vara värt att notera den osovjetiska datummärkningen: 1939-45 och inte 1941-45. Merridale diskuterar alltsÃ¥ även vinterkriget.

Merridales beskrivning av i vilket skick röda armén var vid krigsutbrottet – oorganiserade, otränade och dåligt utrustade – får en att undra hur de lyckades vinna kriget. En del av svaret får man kanske när Merridale konstaterar att de sovjetiska förlusterna hela vägen fram till Berlin – trots att organisation, träning och utrustning blev bättre under krigets gång – var större än tyskarnas, i genomsnitt tre gånger så höga. Pyrrhusseger känns som en underdrift. Som Merridale påpekar är det faktum att uppskattningarna av hur många sovjetmedborgare som fick sätta livet till under kriget varierar med flera miljoner i sig ett bra mått på hur grymmma och blodiga de åren var.

Boken bygger i stor del pÃ¥ arkivmaterial och utdrag ur soldaters brev och dagböcker. Hon har ocksÃ¥ gjort 200 (!) intervjuer med veteraner i f.d. Sovjetunionen. Det är fascinerande vilken liten roll detta otroligt rika material har i boken. Merridale upprepar flera gÃ¥nger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i sÃ¥ stor utsträckning att det är svÃ¥rt att skilja fakta frÃ¥n fiktion i deras vittnesmÃ¥l. Historiker är alltid skeptiska mot ögonvittnesskildringar, i alla fall om de ges mÃ¥nga Ã¥r efterÃ¥t. Och Merridales ”notes on sources” i bokens slut är i mÃ¥ngt och mycket en upprapning av källkritikens grunder. Källkritiken innehÃ¥ller mycket sunt, men samtidigt blir jag lite provocerad av hur Merridale framställer veteranerna som nästan hjärntvättade. Hon hade kunnat utnyttja intervjuerna sÃ¥ mycket bättre. Inspiration skulle hon kunna hitta hos Alistair Thomson som i Anzac Memories: Living with the legend, en bok om australiensiska soldaters minnen av första världskriget, uppehÃ¥ller sig vid hur minnen konstrueras och förmedlas. Jag hoppas att Merridale nÃ¥gon gÃ¥ng utnyttjar det rika material hon samlat in pÃ¥ ett liknande sätt.

Ivan’s war är ingen hjältesaga, men samtidigt som Merridale är angelägen om att försöka spräcka sovjetiska (och andra) myter om kriget sÃ¥ har hon uppenbart en stor sympati för sin Ivan och boken är i högsta grad en läsvärd – och skrämmande – skildring av Sovjetunionen under andra världskriget.

2 reaktion på “Ivan’s war

  1. Intressant recension. Tack! Du nämnde inte huruvida boken var utgiven i Storbritannien eller USA, det spelar ganska stor roll för historieskrivningen. Jag gissar Storbritannien utan att ha kollat.

    Jag själv föredrar att läsa historiska böcker skrivna av författare som kommer från landet som är ämne för boken. Allt annat är oftast för vinklat för min smak. Eller snarare; skall det vara vinkling så föredrar jag vinkling från dem som boken handlar om.

    Hur menade du att författaren antyder att veteranerna skulle vara hjärntvättade? Menar du att hon tycker att de på efterhand glorifierar sin tid vid fronten?

  2. Roligt att du fann den intressant!

    Catherine Merridale är från Storbritannien, precis som du gissar. Hon är professor vid Queen Mary University of London. Det hade jag ju kunnat kosta på mig att nämna. Det är naturligtvis intressant att veta varifrån författare till böcker kommer, precis som du skriver har man med sig saker i bagaget som gör att man ser på sitt ämne på ett speciellt sätt. Däremot håller jag inte med dig om att man absolut bör komma från samma land som boken handlar om, kommer man utifrån kan man se andra saker vilket kan vara en stor tillgång.

    Jag har inte boken tillgänglig just nu, så jag kan inte ge något konkret exempel men på flera ställen skriver att hon veteranerna färgats så av filmer, dokumentärer, historieskrivning att de inte längre kan urskilja vad som är deras egna minnen. Jag tyckte det lät väldigt märkligt, men jag har hört med en kompis som är minnesforskare och läst in mig lite och det verkar faktiskt som människors minne är väldigt lättpåverkat, framförallt av bilder, och att det inte alls är ovanligt att man t.ex. blandar ihop egna erfarenheter med sådant man sett på film.

Kommentarer inaktiverade.