Ivan’s war

imagesJag har tillslut fÃ¥tt läst Ivan’s war: The Red Army 1939-45 av Catherine Merridale. En av de mest omtalade böckerna om östfronten pÃ¥ senare Ã¥r (den är frÃ¥n 2005) av en professor i historia som skriver lika mycket för världen utanför akademin som den snävt innomvetenskapliga. Om boken kan kallas tung fÃ¥r det skyllas dess tematik snarare än stilistik. Det är ganska deprimerande läsning, för priset för segern över fascismen var skrämmande högt. Och en stor del av grymheterna kan skyllas pÃ¥ det sovjetiska regimen. Merridale skulle nog ansluta sig till de som anser att kriget vanns trots, inte tack vare, Stalin.

Titelns Ivan är inte nÃ¥gon särskild person, det är den vanlige sovjetiske soldaten. Namnet användes av tyskarna pÃ¥ ungefär samma sätt som den tyska soldaten kallades Fritz av sovjeterna. Det  Merridale vill göra är att beskriva den vanlige soldatens krig. Jag har sett boken omnämnas som en ”historisk etnografi” men även om hon har korta avsnitt om folklore, vidskepelse och sÃ¥nger skulle jag ändÃ¥ kalla det en ganska konventionell kronologiskt uppbyggd historieskrivning. Det kan vara värt att notera den osovjetiska datummärkningen: 1939-45 och inte 1941-45. Merridale diskuterar alltsÃ¥ även vinterkriget.

Merridales beskrivning av i vilket skick röda armén var vid krigsutbrottet – oorganiserade, otränade och dåligt utrustade – får en att undra hur de lyckades vinna kriget. En del av svaret får man kanske när Merridale konstaterar att de sovjetiska förlusterna hela vägen fram till Berlin – trots att organisation, träning och utrustning blev bättre under krigets gång – var större än tyskarnas, i genomsnitt tre gånger så höga. Pyrrhusseger känns som en underdrift. Som Merridale påpekar är det faktum att uppskattningarna av hur många sovjetmedborgare som fick sätta livet till under kriget varierar med flera miljoner i sig ett bra mått på hur grymmma och blodiga de åren var.

Boken bygger i stor del pÃ¥ arkivmaterial och utdrag ur soldaters brev och dagböcker. Hon har ocksÃ¥ gjort 200 (!) intervjuer med veteraner i f.d. Sovjetunionen. Det är fascinerande vilken liten roll detta otroligt rika material har i boken. Merridale upprepar flera gÃ¥nger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i sÃ¥ stor utsträckning att det är svÃ¥rt att skilja fakta frÃ¥n fiktion i deras vittnesmÃ¥l. Historiker är alltid skeptiska mot ögonvittnesskildringar, i alla fall om de ges mÃ¥nga Ã¥r efterÃ¥t. Och Merridales ”notes on sources” i bokens slut är i mÃ¥ngt och mycket en upprapning av källkritikens grunder. Källkritiken innehÃ¥ller mycket sunt, men samtidigt blir jag lite provocerad av hur Merridale framställer veteranerna som nästan hjärntvättade. Hon hade kunnat utnyttja intervjuerna sÃ¥ mycket bättre. Inspiration skulle hon kunna hitta hos Alistair Thomson som i Anzac Memories: Living with the legend, en bok om australiensiska soldaters minnen av första världskriget, uppehÃ¥ller sig vid hur minnen konstrueras och förmedlas. Jag hoppas att Merridale nÃ¥gon gÃ¥ng utnyttjar det rika material hon samlat in pÃ¥ ett liknande sätt.

Ivan’s war är ingen hjältesaga, men samtidigt som Merridale är angelägen om att försöka spräcka sovjetiska (och andra) myter om kriget sÃ¥ har hon uppenbart en stor sympati för sin Ivan och boken är i högsta grad en läsvärd – och skrämmande – skildring av Sovjetunionen under andra världskriget.

Rysslands populäraste Karlsson

MÃ¥nga har nog hört talas om att Karlsson pÃ¥ taket är den populäraste av Astrid Lindgrens figurer i Ryssland.  I dag publicerar Magnus Ljunggren en förklaring i SvD: den mest spridda utgÃ¥van av Karlsson pÃ¥ taket är felöversatt och förryskad. Översättaren Lugina ”sÃ¥g till att förstärka nÃ¥got specifikt ryskt i Karlssons anarkistiska karaktär som barnen helt enkelt inte kan vara utan.”

Magnus Ljunggren är professor i slaviska språk i Göteborg. Fascinerad satt jag igenom grundkursen i rysk litteraturhistoria där han tycktes läsa innantill från gulnande maskinskrivna ark och ändå var medryckande och inspirerande, än bättre var han i textläsning B där vi tragglade oss igenom Jevgenij Sjvarts (fast Шварц ska kanske bättre transkriberas Schwarz) Drakon.

250px-Film_2251_09Det där med Karlssons okynne som talar till det ryska lynnet är en en vanlig förklaring pÃ¥ hans stora popularitet i öst (och sÃ¥ var vi inne pÃ¥ det där med mentaliteten igen…). Man kan ocksÃ¥ tänka sig att de sovjetiska barnen haft svÃ¥rare att relatera till den smÃ¥ländska landsbyggdsidyll som präglar t.ex. Emil eller Bullerbyn. Men jag tror att huvudförklaringen pÃ¥ Karlssons popularitet är betydligt enklare än sÃ¥: de tvÃ¥ fina tecknade filmerna Малыш и Карлсон (Lillebror och Karlsson) frÃ¥n 1968 och Карлсон вернулся (Karlsson kommer tillbaka) frÃ¥n 1970. Det finns nog fÃ¥ ryska barn som inte sett dessa, och de fÃ¥r de mest oväntade personer att utropa ”Fröken Bock” med glittrande ögon sÃ¥ fort saken kommer pÃ¥ tal. (Tack till Amanda som visade dem för mig.)

Ryssvärme?

När jag Ã¥tervände till Stockholm i gÃ¥r kväll möttes jag av Expressens (eller var det möjligtvis Aftonbladets) löpsedel som basunerade ut att ”ryssvärmen” var pÃ¥ väg. Detta ord, som alla sammansättningar som använder ”ryss” som förled, hade naturligtvis en magnetiskt dragningskraft pÃ¥ mig. Jag funderade i nÃ¥gra ögonblick pÃ¥ vad de menade. Den ryska gästvänligheten? De överhettade tÃ¥gkupeerna? Upptining i relationerna mellan Ryssland och USA? Jag kom dock till slutsatsen att det rörde sig om en väderprognos, för medan lÃ¥gtrycken stÃ¥r pÃ¥ kö över England kommer värmen österifrÃ¥n.

Ryssvärmen fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ Fredrik Lindströms gamla utläggning om kvällstidningssprÃ¥ket i Jordens smartaste ord frÃ¥n 2002. Typiskt för detta är att man använder de mest hisnande sammansättningar som om de vore etablerade begrepp. Sammansättningar är inte bara platseffektivta pÃ¥ löpsedlar, det komprimerade budskapet fÃ¥r ocksÃ¥ extra slagkraft av ibland minst sagt sensationella nya ord. Ett klassiskt exempel är spritfest. ”Det förekommer ofta i artiklar om misshandel och lägenhetsbrÃ¥k, men skulle aldrig användas av vanligt folk i samtal (eller har jag fel?): ‘Vi ska ha en liten spritfest pÃ¥ onsdag…’ ” En spritfest kan mycket väl kan handla om nÃ¥got sÃ¥ prosaiskt som ”tvÃ¥ män med missbruksproblem som ställer fram ett helrör pÃ¥ bordet i köket en tisdagsförmiddag. […] Eller för att uttrycka sig pÃ¥ ren svenska: spritfest betyder att det är en in i helvete massa sprit men väldigt lite fest.”

Just att det är en stark betoning på den ena delen av sammansättningen är typiskt för kvällstidningsorden. Så hur är det med ryssvärmen egentligen? Om man får tro SMHI:s prognos för de närmsta dagarna så är det inte mycket till värme på väg, knappt 20 grader och regn är utlovat, och det verkar för övrigt vara ungefär samma väder i västra Ryssland. Är det kanske förledet ryss vi ska fästa oss vid istället? Och vad i hela friden menar de då?