De är inte kloka, de där svenskarna!

PÃ¥ vägen hem frÃ¥n St Petersburg blev jag för första gÃ¥ngen tagen för ryss, i alla fall efter att jag öppnat munnen. Damen bredvid och jag hade haft en kort konversation om flygtiden till Stockholm och när vi landat böjde hon sig mot mig och undrade ”Ursäkta, det här är väl inte första gÃ¥ngen du flyger hit?”, en slutledningen som hon förmodligen baserade pÃ¥ att jag suttit förskjunken i DN större delen av resan. ”Öh, nej jag är ju svensk” svarade jag och möttes av stor förvÃ¥ning. Damen skulle till Sundsvall för att besöka en väninna vars dotter skulle ta studenten, och kände viss osäkerhet pÃ¥ hur hon skulle hitta till tÃ¥get. Smickrad av denna omedvetna komplimang av mitt ryska uttal erbjöd jag mig naturligtvis att hjälpa till. Hennes väninna hade försett henne en lapp: ”Hej! Kan du visa mig vägen till tÃ¥gstationen och tÃ¥g till Sundsvall?”, själv talade hon bara ryska och hade stora svÃ¥righeter att bokstavera sig igenom skyltar med latinsk text.

När vi kom fram till SJ:s biljettförsäljning tog de bara tog kort och kvinnan framför, som passande nog även hon var ryska, fick en lapp med beställningsnumret och blev ivägskickad mot ”den blÃ¥ skylten” i andra änden av hallen. Efter ordväxlingen mellan de bÃ¥da ryska damerna trodde tjejen i kassan att de var i sällskap och min nya bekantskap höll pÃ¥ att fÃ¥ en biljett till Gävle innan jag lyckades förklara att det bara handlade om samma problem, inte samma destination. SÃ¥ blev vi ocksÃ¥ ivägskickade till PressbyrÃ¥n.

”Är du helt säker pÃ¥ att vi hamnat rätt?” undrade damen när vi stod i kön där. Jo, det var jag ju. ”Eeeh, de säljer matvaror här” replikerade hon och jag hann börja en lÃ¥ng invecklad förklaring om atg-ombud  när kvinnan som stÃ¥tt före oss i SJ-kön kom inramlande. ”Det var hit man skulle alltsÃ¥! Jag letade och letade och förstod inte vart jag skulle gÃ¥!” och de bÃ¥de ryska kvinnorna förlorade sig i en diskussion om detta märkliga land där man kan handla bullar och biljetter pÃ¥ samma ställe.

Att biljetten visade sig vara ett vanligt kassakvitto minskade inte skepsisen mot systemet, men jag försäkrade att det skulle gÃ¥ bra och vi gick tillbaka mot nedgÃ¥ngen till tÃ¥gen. Innan hon försvann drog kvinnan fram sitt visitkort: ”hör av dig om du kommer till St Petersburg igen sÃ¥ ska jag visa dig stan”. Jag tackade och förklarade att jag redan känner till stan ganska sÃ¥ bra. ”Men har du sett alla omgivningarna dÃ¥?” Nej, det har jag ju inte. ”Just det!” konstaterade hon nöjt och begav sig mot tÃ¥get till Sundsvall.