Poltava 300 år senare

Jag har inte riktigt uppbådat det intresse som jag kanske borde för 300 års jubileet av slaget vid Poltava häromdagen, men är tacksam över ett så passande märkesdatum som aktualiserar de svensk-ukrainska-ryska relationerna när jag ska söka pengar för mitt projekt som involverar dessa länder. (Jubileer verkar vara humanistens bästa vän.) DN har haft en ganska utförlig rapportering, och jag har tittat på bilder av Karl XII som flyger business class (i statyform) och från iscensättningen av slaget som ägde rum på själva jubileumsdagen. (De 200 som deltar i rekronstruktionen är dock långt ifrån de 45000 som deltog i det riktiga slaget.) Och idag har DN:s pappersutgåva en artikel om firandet med en karta som visar var Poltava ligger.

Ukrainas president Jusjtjenko har varit mÃ¥n om att lyfta fram pakten mellan ukrainska kosackledaren Mazepa och Karl XII och ska flera gÃ¥nger ha sagt ”Vid Poltava firar vi 300-Ã¥rsjubileet av pakten mellan Ukraina och Sverige.” Den svenska regeringen har varit mer avvaktande… En av teorierna kring ukrainas blÃ¥gula flagga är förresten att det är en koppling till Sverige (annars sägs det ofta att det är den blÃ¥ himlen över de gula sädesfälten – sÃ¥ man minns vilken sida som ska vara upp och vilken ner.)

Hur som helst, när det självständiga Ukraina ska skriva om sin historia görs kosackledaren Mazepa till en nationell hjälte som kämpade för ett självständigt Ukraina. Jag har mina misstankar om att Ukraina som stat var ett minst sagt luddigt begrepp för hetman Mazepa, nationalismen som idé är i alla fall betydligt yngre än slaget vid Poltava. Mazepa var under många år lojal med Peter I, han hade fått mycket av sin engendom i gåva från tsaren och deltog till en början på den ryska sidan i stora nordiska kriget. När han kände sig hotad av den polske kungen bad han Peter I om hjälp, tsaren nekade eftersom han ansåg att alla trupper behövdes för att bekämpa svenskarna. Detta fick Mazepa att byta sida och alliera sig med Karl XII, det var dock bara en mindre del av kosackerna som följde honom.

Kosackerna som är populära symboler i det självständiga Ukraina görs förresten ocksÃ¥ gärna till ryska nationalister. SÃ¥ t.ex. i den nya filmateriseringen av Taras Bulba (förskräckligt dÃ¥lig film för övrigt) där kosackerna bÃ¥de vid middagsbordet och gurglande av blod pÃ¥ slagfältet uttalar ”russkaja zemlja” (den ryska jorden) ett oräkneligt antal gÃ¥nger. Gogols novell ska förresten finnas i tvÃ¥ versioner: en frÃ¥n 1835 som är mer ”ukrainsk” och sedan en frÃ¥n 1842 som är mer ”ryssvänlig”. Och pÃ¥ tal om jubileer är just Gogol föremÃ¥l för ett sÃ¥dant i Ã¥r, det är 200 Ã¥r sedan hans födelse. Gogol växte upp inte lÃ¥ngt frÃ¥n just Poltava och mÃ¥nga vill göra honom till en ukrainsk författare istället för en rysk – men dÃ¥ under namnet Mykola Hohol (stavningen av efternamnet är dock pÃ¥ bÃ¥da sprÃ¥ken Гоголь, men uttalet skiljer).

Slaget i Poltava är en stor rysk seger som man kan ta fram mot svenskarna, som t.ex. efter att Ryssland besegrade Sverige i fotbolls-EM förra året. I den ryska rapporteringen står dock inte många ord om Mazepa, och det hela framställs som en rysk-svensk affär. Från S:t Petersburg rapporteras om en iscensättning av slaget och firande i parken vid Peterhof, ett av de pampiga slotten utanför staden. Petersburg är långt från Poltava men var i högsta grad inblandat i stora nordiska kriget (1700–1721) eftersom staden som hade sin tillblivelse under de åren byggdes på mark som nyligen erövrats från Sverige.

Mer på temat:

DN: Ukrainare firar Karl XII i Poltava

DN: Minnesmärke avtäckt i Poltava

DN: Ukrainska missnöje vid iscensatt poltavaslag

SR: Slaget i Poltava pågår ännu

KP.UA: Под Полтавой собрались украинцы, шведы и русские. Но не сражаться, а праздновать

Röda segel på Neva

800px-Alyye_parusa

Röda segel på Neva

Jag tittade efter något helt annat, men fastnade vid en bild på stora röda segel på tidningens förstasida, och kände med ens att det faktiskt var alldeles nyss jag var i S:t Petersburg, även om det gick snabbt att komma in i den svenska vardagen.

När de vita nätterna är som allra ljusast sker högtiden Alyje parusy – Röda segel. Det handlar om en särskild nyans av rött, på engelska brukar man säga scarlett eller crimson, men vad det kan tänkas heta på svenska vet jag inte. Det är en högtid för vypuskniki – de som just slutat skolan. (Själva skolavslutningen brukar vara i slutet på maj.) Och innan jag åkte var det reklam över hela stan inför den här begivenheten.

Ett reportage med många bilder från årets firande finns hos fontanka.ru och även St Petersburg times har en kort notis. Firandet bestod bland annat av en stor konsert på Palatstorget. Konfrensier i år var ingen mindre än Ivan Urgant, han som ledde melodifestivalens final i Moskva för en dryg månad sedan. (Han är från St Petersburg, vilket folk brukar vara snara att påpeka.)  Och inte minst så seglar ett skepp med röda segel under de uppfällda broarna på Neva, accompanjerat av storslagna fyrverkerier.

Traditionen uppkom efter andra världskriget men var borta ett tag efter Sovjetunionens fall innan den Ã¥terinfördes för ett antal Ã¥r sedan. ”Det är det enda bra som vÃ¥r borgmästare gjort, att hon Ã¥terinförde den här högtiden” sa min rysklärare för ett par veckor sedan. Matvienko var inte hennes favorit, men hon fick nÃ¥got drömskt i blicken när hon började prata om de röda seglen.

Varför röda segel? Jo, det finns en berättelse av Alexander Grin från 1923 som heter just så. Den filmatiserades även 1961. Det beskrivs ofta som en saga. Den utspelar sig i en liten fiskeby, den tidigare sjömannen Longren försörjer sig på att tälja leksaksbåtar och har ensam ansvar för dottern Assol efter att hans fru dött. Som barn träffar Assol en gammal man som förutsäger att flickan en dag kommer att hämtas av en prins som kommer på en båt med röda segel. Flera år senare blir en ung ädling vars skepp lägger till i byn förälskad i flickan, och när han hör talas om förutsägelsen bestämmer han sig för att få den att slå in.

Fullspäckat med drömmar och romantik alltså, i den här traditionen som ska markera övergången från barndom till vuxenliv. Christel Lane diskuterar den sovjetiska varienten i Rites of Rulers, som jag skrivit om tidigare. Man kan också titta på en kort artikel i engelska wikipedia som fokuserar mer på den samtida varianten. Hela berättelsen Röda segel finns publicerad på internet på ryska eller engelska.

De är inte kloka, de där svenskarna!

PÃ¥ vägen hem frÃ¥n St Petersburg blev jag för första gÃ¥ngen tagen för ryss, i alla fall efter att jag öppnat munnen. Damen bredvid och jag hade haft en kort konversation om flygtiden till Stockholm och när vi landat böjde hon sig mot mig och undrade ”Ursäkta, det här är väl inte första gÃ¥ngen du flyger hit?”, en slutledningen som hon förmodligen baserade pÃ¥ att jag suttit förskjunken i DN större delen av resan. ”Öh, nej jag är ju svensk” svarade jag och möttes av stor förvÃ¥ning. Damen skulle till Sundsvall för att besöka en väninna vars dotter skulle ta studenten, och kände viss osäkerhet pÃ¥ hur hon skulle hitta till tÃ¥get. Smickrad av denna omedvetna komplimang av mitt ryska uttal erbjöd jag mig naturligtvis att hjälpa till. Hennes väninna hade försett henne en lapp: ”Hej! Kan du visa mig vägen till tÃ¥gstationen och tÃ¥g till Sundsvall?”, själv talade hon bara ryska och hade stora svÃ¥righeter att bokstavera sig igenom skyltar med latinsk text.

När vi kom fram till SJ:s biljettförsäljning tog de bara tog kort och kvinnan framför, som passande nog även hon var ryska, fick en lapp med beställningsnumret och blev ivägskickad mot ”den blÃ¥ skylten” i andra änden av hallen. Efter ordväxlingen mellan de bÃ¥da ryska damerna trodde tjejen i kassan att de var i sällskap och min nya bekantskap höll pÃ¥ att fÃ¥ en biljett till Gävle innan jag lyckades förklara att det bara handlade om samma problem, inte samma destination. SÃ¥ blev vi ocksÃ¥ ivägskickade till PressbyrÃ¥n.

”Är du helt säker pÃ¥ att vi hamnat rätt?” undrade damen när vi stod i kön där. Jo, det var jag ju. ”Eeeh, de säljer matvaror här” replikerade hon och jag hann börja en lÃ¥ng invecklad förklaring om atg-ombud  när kvinnan som stÃ¥tt före oss i SJ-kön kom inramlande. ”Det var hit man skulle alltsÃ¥! Jag letade och letade och förstod inte vart jag skulle gÃ¥!” och de bÃ¥de ryska kvinnorna förlorade sig i en diskussion om detta märkliga land där man kan handla bullar och biljetter pÃ¥ samma ställe.

Att biljetten visade sig vara ett vanligt kassakvitto minskade inte skepsisen mot systemet, men jag försäkrade att det skulle gÃ¥ bra och vi gick tillbaka mot nedgÃ¥ngen till tÃ¥gen. Innan hon försvann drog kvinnan fram sitt visitkort: ”hör av dig om du kommer till St Petersburg igen sÃ¥ ska jag visa dig stan”. Jag tackade och förklarade att jag redan känner till stan ganska sÃ¥ bra. ”Men har du sett alla omgivningarna dÃ¥?” Nej, det har jag ju inte. ”Just det!” konstaterade hon nöjt och begav sig mot tÃ¥get till Sundsvall.

Jag hoppas vi ses snart igen

Det är dags att Ã¥ka hem. Jag har gjort den sista metroresan och stoppat undan den överblivna poletten. Väskan ligger där uppfodrande halvpackad pÃ¥ golvet. Jag har funderat pÃ¥ om jag ska ta pÃ¥ mig ett extra lager kläder  för att spara plats men det är för fuktigt och varmt. Jag önskar det fanns plats för nÃ¥gra liter kvass och ett par burkar skusjtjonka ocksÃ¥. Man känner sig aldrig sÃ¥ populär som när man ska ge sig av, ”du kommer väl snart tillbaka?” frÃ¥gar även ytliga bekantskaper. Jag hoppas det svarar jag och tycker allt att det känns lite vemodigt.

Publicerat i SPB | Märkt

Troitsa

PÃ¥ väg hem frÃ¥n kompis A:s datja stöter vi oväntat pÃ¥ trafikstockning och DPS-bilar (trafikpolisen). Det visar sig att vägen vi tänkt Ã¥ka är avspärrad. ”Varför är vägen spärrad?” muttrar A:s pappa som kör. ”Ah, det ligger en stor kyrkogÃ¥rd därÃ¥t.” kommer han pÃ¥ nÃ¥gon sekund senare.

Att kyrkogården skulle vara skäl till vägspärrar föreföll mig inte helt självklart. Men det var troitsa. Eller pingst som (väl?) är den svenska motsvarigheten. Och denna dag ska man absolut gå till kyrkogården. Min rysklärare förklarade för någon vecka sedan att de döda sover på vintern, och därför ska man inte gå till kyrkogården då. Men till påsk eller åtminstone till troitsa ska man gå dit och göra fint på gravarna.

Troitsa betyder treenighet, men som så många andra krista högtider har även denna förkristna rötter. Den har också någon koppling till björkar, på gatorna traskar folk runt med björkruskor och på kyrgogården är en del gravar dekorerade med björkris. A:s föräldrar förklarade  att innan troitsa ska man inte göra veniki till banjan, dvs björkruskor som man piskar sig med i bastun (en lite hårdare variant är att göra veniki av enris).  Jag tror det var för att björken har för mycket sav tidigare om våren.

Den kanadensiska antropologen Margaret Paxon beskriver troitsa i en nordrysk by. Till kyrkogården tar man förutom blommor och annat att göra fint med, även med sig mat och dryck.  Så slår man sig ner vid graven där de nära och kära är begravda, ofta är denna avgränsad med ett staket. Man äter och dricker, skålar för de avlidna och berättar om hur de levande har det.  Sen ropar kanske någon på en angränsande grav att kom hit och skåla för min pappa, kom och minns min farmor!

På den kyrkogård som är närmast mig ser jag inte så mycket festande, däremot massor med folk, smyckade gravar och en hel del glada duvor. För även här har döingarna bjudits på frukt, godis och kex.

troitsa

Pasta på öronen

lapsjaEn av de roligare saken med att lära sig ett nytt sprÃ¥k är alla fantastiska ordsprÃ¥k och uttryck man kommer i kontakt med. I gÃ¥r blev jag pÃ¥mind om ett av de mer talande pÃ¥ ryska:  Vesjat’ lapsju na usji – att hänga pasta pÃ¥ öronen (pÃ¥ nÃ¥gon). Som man nästan kan gissa betyder det att luras, dra en rövarhistoria. Illustrationen till vänster kommer frÃ¥n en episod ur barnprogrammet Jeralasj.  Det är en program som funnits sedan sovjettiden, det första avsnittet är frÃ¥n 1974 och det har nu hunnit göras 218 utgÃ¥vor. Jeralasj bestÃ¥r korta humoristiska snuttar, ibland med en satirsisk udd och ibland fantastiskt underhÃ¥llande. Avsnittet om att hänga pasta pÃ¥ öronen är en del av utgÃ¥va 102 frÃ¥n 1994.  Den aktuella episoden är den sista i serien och börjar 6:41 in i klippet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9Vc4Y8_cE1U&hl=sv&fs=1]

Närlivs

Det var kanske inte det jag trodde innan jag Ã¥kte, men förutom allt det självklara (familj, vänner, katt…) sÃ¥ saknar jag ICA Bandhagen. Det är inget speciellt med ICA Bandhagen egentligen, förutom kanske den labyrintartade lokalen, det är ett hyfsat stort och välsorterat närlivs. Och visserligen säljer min nuvarande närmsta butik kall öl dygnet runt, men inte sÃ¥ där värst mycket annat. PÃ¥ ICA Bandhagen därimot kan man fÃ¥ tag pÃ¥ nästan allt man vill ha. För att fÃ¥ tag pÃ¥ nästan allt jag vill ha nu mÃ¥ste jag Ã¥ka lÃ¥nga omvägar för att komma till den enda affär i stan jag vet har det (till ofta betydligt högre priser än hos nyss nämnda närlivs).

Det finns dock två produkter som inte ens lyxaffären har. Den ena är lakris. Det är kanske inte så förvånande. Saltlakrits verkar vara en utpräglat nordisk preferens som få utanför detta område har någon som helst förståelse för. I Ryssland ställer sig dock ca 99,9% av befolkningen frågande även inför sötlakris. Det verkar inte gå att uppbringa någonting i hela landet utom möjligtvis hostmedicin som smakar ens åt det hållet.

Det andra som verkar helt omöjligt att få tag på är mer förvånande: vispgrädde!  All grädde som finns i affären har en fetthalt på ca 15-20% och är fullständigt ovispbar (den är dessutom behandlad på något sätt och står i rumstemperatur). Skulle det vara grädde på någon dessert någonstans visar den sig ofelbart komma från en sprayflaska, och om en tårta ser ut att ha grädde på sig så är det förmodligen smörkräm.

Gamburg

gamburg

Jag besökte idag Primorskij park pobedy där man bland annat kan beskÃ¥da  allén ”Städernas vänskap”. Utmed denna finns stenar med namnen pÃ¥ vad jag antar är S:t Petersburgs vänorter, bland annat denna.

Jag förstår att det kan vara svårt att hålla ordning på H om man inte har det i sitt eget alfabet. Däremot förstår jag inte att man inte ber någon dubbelkolla innan man hugger in det i sten. (Jag förstår inte heller varför min kamera plötsligt tog en bild i världens sämsta upplösning, och kan meddela att den vita fläcken är solsken och inte fågelskit.)

Kronsjtadt

Gårdagen var en solig och varm söndag som gjord för en utflykt, och jag bestämde mig för att besöka Kronsjtadt som ligger på en ö i finska viken och som länge tillhört armén och östersjöflottan. Tillträde var förbjudet för utlänningar fram till 1992, och det finns fortfarande militära områden på ön som man ska hålla sig borta från.

kronsjtadt

Tur att jag inte läste guidbokens förmaning "... you would still be unwise to photograph any warships" förrän jag kom hem igen.

Man kan åka till Kronsjtadt året om med marsjrutka från några av metrostationerna norr om stan, och i går gick också årets första kryssning dit från kajen vid Eremitaget. Marsjrutka kändes som ett alltför svettigt alternativ i högsommarvärmen och jag bestämde mig för den betydligt dyrare krysningen. I priset ingick en guidad tur av stan.

Guiden satte igÃ¥ng att prata sÃ¥ fort vi lämnat kajen. Och visserligen stod jag mestadels pÃ¥ det lilla utrymmet som kanske kan kallas ”däck” större delen av resan, men jag tror hon pratade oavbrutet tills vi kom fram (ca en timme – och sen hela vägen tillbaka!). Jag är fascinerad av hur de ryska guiderna klarar av att prata sÃ¥ mycket. Jagblir ju helt färdig när jag har föreläst i 45 min och brukar göra mitt bästa för att  studenterna ska prata ocksÃ¥ sÃ¥ att jag slipper. Hennes pratgladhet fortsatte över stadsrundturen som tog 20 min längre än vad hon sagt. Jag kopplade frÃ¥n lyssningen nÃ¥gonstans i denna ryska flodvÃ¥g och lät mig bara sköljas med utan att riktigt ta in vad det var hon pratade om. Men med jämna mellanrum väcktes jag ur detta meditativa tillstÃ¥nd av ett  sjvedy – svenskar. Det var naturligtvis inte mig hon pratade om, utan Kronsjtadt är precis som Petersburg byggt väldigt tydligt mot Sverige. Fienden som det skulle skyddas mot.

Kronsjtadt är också ett av Peter I:s verk. Staden grundades bara ett år efter St Petersburg. Men stadens matroser är också kända för att ha varit revolutionärt lagda, och var inte bara viktiga för det kommunistiska maktövertagandet utan gjorde också revolt mot det samma 1921.

Gatorna i Kronsjtads heter saker som Kommunistitjeskaja, Sovjetskaja och Krasnaja ulitsa. Guiden kommenterade detta, och konstaterade lakoniskt att det är alldeles för dyrt att byta gatunamn för att någon ska göra något åt det. Det går kanske i centrala St Petersburg, men i Kronsjtadt finns det inte pengar till nya gatuskyltar och vad som nu krävs för att fullborda ett namnbyte.

Publicerat i SPB | Märkt