Grön borsjtj

Borsjtj är inte nödvändigtvis rödbetssoppa. Den kan likaväl, särskilt sommartid, vara alldeles rödbetsfri och istället  innehÃ¥lla sjtjavel. Översättningen av sjtjavel är ängssyra. Jag är inte helt säker pÃ¥ att det är exakt samma sak, det verkar dessutom finnas mÃ¥nga olika sorters sjtjavel, men tänkte ge mig ut pÃ¥ ängssyrejakt hos mina föräldrar i sommar och testa. Sjtjavel är syrligt i alla fall, sÃ¥ man kan variera mängden med hur sur soppa man vill ha. Min variant som jag försökt ”reverse-engineera” frÃ¥n soppor jag fÃ¥tt blir ca 3 portioner. MÃ¥tten är ungefärliga och jag vet dessvärre inte hur mycket bunten sjtjavel jag köpte vägde, gissar pÃ¥ 150 g.

1 gul löksjtjavel
1 vitlöksklyfta
2 potatisar
1 rejäl bunt sjtjavel
ca 5 stjälkar salladslök
En näve hackad dill
En näve hackad persilja
1 buljongtärning
salt och peppar

Strimla gul lök och vitlök och fräs i olja. Tärna potatisen och fräs med den en stund. Tillsätt grovhackad sjtjavel. (Man kan även lägga i en tärnad tomat eller någon annan trevlig grönsak om man känner för det.) Häll på vatten och buljongtärning och koka tills potatisen är mjuk. Hacka under tiden kryddgrönt och tillsätt när det är några minuter kvar att koka. Smaka av med salt och peppar och servera med en klick smetana (det träts om huruvida gräddfil eller creme fraishe är närmst, jag röstar på en blandning.)

Hugget i sten

Jag är otroligt och kanske obegripligt fascinerad av monument. Helst ska de vara stora och sovjetiska, som det i Treptower park i Berlin. Jag har en enorm tolerans för gigantism och svulstiga dedikationer. Jag blir lite glad varje gång jag ser 100 m höga Moderlandet som pryder taket på museet för stora fosterländska kriget i Kiev,  och tittar gärna på hjältemodiga partisaner och soldater i bästa soviet-realist stil.

Häromdagen  stötte jag dock på ett sovjetiskt krigsmonument som jag djupt och innerligt ogillade.  Jag skulle faktiskt vilja kalla det vulgärt. Det står någon mil utanför St Petersburg utmed doroga zjizn (livets väg) på vilket förnödenheter kunde fraktas till den belägrade staden. Det är en del av en ensamble med monument från 1960 och -70 tal tillägnade de barn som dog under kriget.

Monumentet som ni kan se nedan är modellerat på den dagbok som den 10-åriga flickan Tanja Savitjeva förde under belägringen. Dagboken består bara av 9 sidor, där hon skrivit in tidpunkten för sina familjemedlemmars död. Själv evakuerades Tanja, men var så försvagad av svälten under belägringen att hon inte överlevde kriget. Dagboken var del av den sovjetiska bevisningen under Nurnbergrättegångarna. Orginalet finns på stadsmuseet i St Petersburg, och är naturligtvis ett fruktansvärt och gripande vittnesmål.

Uppförstorat och hugget i sten däremot, ger det ett helt annat intryck. På dagboksbladen är Tanja bara en tioårig flicka som förlorat allt. Här blir hon, bokstavligen, ett monument. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad jag tycker känns så motbjudande, men det  ligger i kontrasten mellan det personliga ödet och det sovjetiskt storslagna. Monumentet omvandlar en familjetragedi till nationellt exempel, uthängt till allmän beskådan, fastslaget och förstorat i jätteformat.

dagblad

Publicerat i SPB | Märkt

Femöringen

Nevskij pjatatjok är ett område vid Nevas strand, nära flodens början i Ladoga, ca 200 meter gånger 2 km (pjatatjok kallades femkopeksmynten och används överfört om en liten yta).  Fåglarna kvittrar, allt är intensivt nyutslaget grönt och Neva flyter fram glittrande i den för dagen strålande solen. Det här lilla området var skådeplatsen för några av de mest intensiva striderna på östfronten. Och trots den fridfulla ytan behöver man inte skrapa särskilt djupt för att se spåren av det. Man behöver faktiskt inte skrapa alls. Ängen är gropig, full av kratrar från detonerade sprängladdningar.  Överallt ligger rostiga metallföremål: taggtråd, köttkvarnar, delar av handgranater. Här och var kan man se rester av skor. Och överallt är det spår av utgrävningar. Sökförband har under många minnesvakter grävt fram och begravt kvarlevorna av stupade soldater, men spåren  är nog inte främst deras för jag tror de återställer efter sig. Nevskij pjatatjok besöks dessvärre också av  plundrare som gräver efter främst amunition och vapen och efterlämnar inte bara gropar, utan också uppgrävda benknotor och föremål  som de inte brytt sig om liggande kvar på ängen.

taggis

Bussen kan vara svår att ta med på planet

matrjosjka

Jag är tillslut ägare till en matrjosjka. Den mest typiska souvenir en rysslandsresänär kan tänka sig. Men även om formen är välkänd verkar inte namnet vara det. Väldigt många försöker köpa en babusjka. Och nog för att det vimlar av babusjkor  i Ryssland, men de är inte till salu. (Babusjka betyder farmor/mormor.) Det finns också de som är mer inne på att handla en marsjrutka, och visst finns det finns en likhet mellan orden men minibussarna i linjetrafik är lit’e besvärliga att stuva ner i resväskan.

Besökande kompis A och jag gjorde vÃ¥rt bästa för att pröva försäljarnas tÃ¥lamod pÃ¥ souvenirmarknaden när vi skulle jämföra alla delar pÃ¥ alla dockor för att ta reda pÃ¥ vilken som var allra finast mÃ¥lad. Dessutom försökte vi utröna dockornas historia, och det verkar finnas lika mÃ¥nga svar om försäljare. Dockorna A köpte var av den ”klassiska” sorten. Tre färger, gul sjal och röd kjol eller tvärt om.  En sÃ¥n som de flesta förmodligen ser framför sig om de tänker pÃ¥ en matrjosjka. Försäljaren hävdar att dessa kom till efter andra världskriget. De är relativt enkla, med fÃ¥ färger och grova drag. Man ville ha nÃ¥got roligt när det var en svÃ¥r tid, som hon uttryckte det. De har sju delar, vilket hon menade beror pÃ¥ likheten mellan det ryska ordet för sju (sem’) och familj (semja).

Min är rund och tjock och har 10 delar. Ni kan se henne  på bilden. Varje del har hål i botten, vilket vi fick lära oss har med lackningstekniken att göra. Den är röd, vilket tydligen skulle representera Ryssland medan de blå var St Petersburg och de gulaktiga Sibirien (vad alla de andra färgerna indikerar är oklart).

Matrjosjkan är inget uråldrigt ryskt bondehantverk utan skapades runt förra sekelskiftet, fjärran östern var på modet och dockan tillverkades efter japansk förebild. Om dess exakta tillkomst verkar det finnas en hel del olika versioner, den flitigast förekommande leder till Moskva och leksaksmakeriet som höll till på Leontjevskij pereulok 7 där det idag finns ett matrjoska museum. Sitt internationella genombrott fick dockan på världsutställningen i Paris 1900, och idag ger matrjoskans populäritet som souvenir mer än en rysk konstnär sin födkrok. (Alltså kan jag nu med lite god vilja betrakta mig som mecenat.) Matrjosjka är diminutiv av Matrona vilket ska ha varit ett vanligt förnamn bland ryska bönder vid tiden för dockans tillkomst.

NÃ¥gra namnfunderingar

Jag strövade omkring pÃ¥ kyrkogÃ¥rden i solen häromdagen. Spanade in alla gerogijband som gravarna dekorerats med och tittade pÃ¥ bilder och namn. Plötsligt stötte jag pÃ¥ namnet Vol’demar pÃ¥ en gravsten. Det sÃ¥g otroligt främmande bland de Sasjor och Masjor som verkar dominera bland bÃ¥de levande och döda (även om jag faktiskt tror de hade lite bättre fantasi förr i tiden). Det  slog mig att namnet pÃ¥minde om bÃ¥de Valdemar och Vladimir, och plötsligt insÃ¥g jag att de kanske är varianter av samma namn. Detta bekräftade senare direktören för min sprÃ¥kskola.

Men det finns ju ytterligare en slående likhet: med JK Rowlings superonding och Harry Potters svurna fiende Voldemort. Vladimir betyder ungefär världshärskare, och med lite bastardetymologi skulle man då kunna tänka sig att Voldemort betyder härskare över döden. Lite för passande för att det ska vara sant, för enligt the Harry Potter Lexicon ska Voldemort komma från franskan och betyda flykt från döden. Jag gillar min tolkning bättre.

kyrkogård

Tidsfördriv

Alla kontrosbyggnader med självaktning här har en säkerhetsvakt i entrén. Ibland mÃ¥ste man legitimera sig innan man fÃ¥r lov att passera in i templet, förlÃ¥t trapphuset. Det mÃ¥ste vara ett fullständigt själsdödande arbete, nästa lika illa som att vara tanten som sitter och tittar pÃ¥ rulltrappan i metron hela dagarna. Men jag tror jag har listat ut vad de gör för att inte bli fullständigt galna när de sitter där. De tränar upp ett helt anmärkningsvärt personminne! Jag tror aldrig jag har behövt visa mitt, för all del konstiga utländska, pass för samma vakt mer än en gÃ¥ng. Nästa gÃ¥ng man kommer, beredd med passet, vinkas man bara förbi. Tredje gÃ¥ngen kanske till och med med ett leende…

Publicerat i SPB | Märkt

Du kan inte jämföra deras priser med våra

Huvudpersonen i Vladimir Kaminers (självbiografiska?) bok Militärmusik bestämmer sig i slutet av boken för att emigrera till väst. Han och kamraten har problem med att få tag på mark i Moskva innan avfärd:

Till all lycka hade en av workshopens skådespelare just återvänt från ett gästspel i Västtyskland. Han hade fortfarande tre västmark kvar från resan, dem överlät han vänskapligt åt mig.

-Är det mycket eller lite? frågade jag

– SvÃ¥rt att säga, du kan inte jämföra deras priser med vÃ¥ra: för tre mark fÃ¥r du ett kilo bananer eller en limpa, du kan Ã¥ka spÃ¥rvagn eller köpa tre chokladkakor.

Det lät mycket förvirrande. Hos oss kunde man åka spårvagn en hel månad för en chokladkaka och köpa två lådor bröd för ett kilo bananer. För säkerhets skull gömde jag de tre västmarken i min strumpa.

Ungefär lika förvirrad kan jag ibland känna mig över prissättningen i Ryssland. När folk frÃ¥gar om det är billigt eller dyrt vill jag precis som Vladimirs kollega svara ”SvÃ¥rt att säga. Du kan inte jämföra deras priser med vÃ¥ra.” Även om en metroresa kostar betydligt mer än sovjettidens fem kopek och mÃ¥nga klagar pÃ¥ hur dyrt det blivit är de ca 5 kronor resan kostar för en västerlänning en spotsyver. Ryssar brukar bli lätt chockerade när jag berättar vad det kostar att Ã¥ka tunnelbana i Stockholm…

Jag har hört från Amanda att bröd på sovjettiden var så subventionerat att det var billigare att köpa bröd än säd. Det är det nog inte nu, men bröd är fortfarande billigt, till och med hos flashiga Baltijskij chleb kostar det supergoda surdegsbrödet jag brukar köpa inte mer än 32 rubel (ca 8 kr).

Vill du gå ut och käka får du räkna med svenska priser. Den ständigt närvarande starbucksklonen Kofe chauz (Coffee house) tar saftiga 139 rubel (ca 35 spänn) för sitt te, låt vara att det är en hel kanna. Frukt och grönsaker kan också vara rätt dyrt, för att inte tala om västerländska matvaror som kan gå på en smärre förmögenhet.

Militärmusik är för övrigt fantastiskt underhållande läsning som rekomenderas varmt. En kort recenssion finns här.

Publicerat i SPB | Märkt

Stängt var det här!

Jag förundras ofta över den ryska vanan att stänga av vad som skulle kunna vara fullt fungerande ingångar. Varuhus som har sådan här dubbeldörrar med luftsluss emellan stänger ofta av ett par stycken  så att man måste gå i zickzack för att komma in.

Till metrostationerna är ofta bara tvåav 4-6 ingångar öppna, resten är låsta. Det leder till att det ofta bildas kö utanför för att komma in på själva stationen. Jag antar att tanken är att det är bättre att hålla kön utanför än att få fullt kaos inne i stationen och i det hårt belastade tunnelbanesystemet, en tanke jag kan ha viss sympati för – men ibland kan man undra. Som igår då det var upploppstämning och jag blev halvt sönderklämd och nästan nedtrampad i folkmassan utanför Peterogradskaja-stationen, och sedan när man väl kommer på tåget var det med petersburgsmått nästan tomt.

På många stationer finns det också en avspärrning mellan spärrarna och rulltrappan som skiljer av mellan folk på nedgång och uppgång. (Det brukar för övrigt alltid vara minst en rulltrappa som står stilla, medan det är kö både uppe och nera för att komma på de som går.) Detta kan ibland vara ofantligt irriterande. På stationen Vladimirskaja som är en av de jag oftast besöker finns en relativt välsorterad tidningskiosk. Den har dessutom fördelen att ha självbetjäning så man kan titta och vela bäst man vill och behöver inte på förhand ha bestämt sig och be om sin tidning från en sur tant. Det gillar jag. Problemet är bara att tidningskiosken ligger innanför spärrarna på vägen upp ur tunnelbanan, och jag brukar komma på att jag vill köpa en tidning när jag är på väg hem (och alltså ska ner). Skulle jag då vilja besöka denna kiosk, som jag befinner mig ett fåtal meter från så måste jag först åka ner för den långa rulltrappan, sen åka upp för den långa rulltrappan, gå in i kiosken och köpa min tidning, gå ut ur spärrarna ut på gatan runt huset och in igen, betala för en ny resa (ingen övergång här) och sedan åka hem. Så  jag tänker ”äsch, jag ville ändå inte ha någon tidning” och beger mig ner i underjorden.

Update 23/5: För några dagar sedan stängdes en av rulltrapporna på stationen Vasiljeostrovskaja av för ”kapitalnyj remont”. Som en följd av detta stängdes alla ingångar utom en av för inpasserande. Ytterligare en dörr vaktades av sträng polis som endast släppte igenom gravida och resenärer med små barn. Det resulterande kaoset utanför stationen var tillräckligt för ett lokal-tv inslag där jag kunde konstatera att stängda dörrar faktiskt kan röra även de till synes obevekliga ryska tanterna till tårar. I går hade jag ärende dit. Nere på plattformen var det nästan alldeles tomt. När jag tog rulltrappan upp mötte jag några enstaka människor på väg ner. Och när jag kom ut möttes jag av den här synen:

vasön

Publicerat i SPB | Märkt

Veterantåget längs Nevskij prospekt

Varje år på Segerdagen klockan 17 tågar veteranerna längs Nevskij prospekt, från Upprorstorget till Palatstorget. Det är ca 3 kilometer och för varje år blir det färre och färre som är starka nog att klara av vandringen. I år vad det ca 1000 veteraner, rapporterar tv 5. En av dem var min lärarares far, 86 år och med många medaljer. Han bestämde att jag kunde få gå med tåget.  Längs hela Nevskij stod det jublande åskådare i mångdubbla led, att himlen halvvägs ner  längs gatan öppnade sig och regnet började vräka ner verkade inte rubba vare sig veteraner eller åskådare en millimeter. rosavetsnedstegveteranmess

Publicerat i SPB | Märkt

… förrän den sista soldaten är begraven

Jag har lovat pappa att skriva lite kring DN-artikeln Sovjetsoldater till sista vilan på segerdagen. I artikeln berättas om hur runt 500 soldater från andra världskriget i fredags återbegravts i Sinjavino ett par mil öster om S:t Petersburg.

Det kan vara läge att först repetera lite siffror: exakt hur många sovjetiska medborgare som dog under i andra världskriget (stora fosterländska kriget) lär vi nog aldrig få veta, men det handlar uppskattningsvis om 25 miljoner. Det är alltså ungefär hela Sveriges befolkning tre gånger om. Väldigt många av dessa kunde aldrig begravas på den tiden då det begav sig, och ligger fortfarande kvar på de slagfält där de mötte sitt öde.

För att alla dessa stupade soldater ska kunna begravas finns det i Ryssland en  frivillig poiskovoje dvizjenie (grävrörelse, eller mer bokstavligt sökrörelse) sedan åtminstone mitten på 1980-talet. (Nina Tumarkin har i sin utmärkta The Living and the Dead ett kapitel om hur hon i början av 80-talet följer med en sådan här grupp.)  Ett exempel på en sådan grupp är Ingrija (de har en utförlig hemsida på ryska) som är knuten till stadsuniversitetet i S:t Petersburg och som deltog i återbegravningarna som DN rapporterade om. Utgångspunkten för grävrörelsen är att den sovjetiska/ryska staten gjort alldeles för lite för att ta om hand kvarlevorna av de stupade soldaterna, och man arbetar efter mottot:

Война не закончена, пока не похоронен последний погибший солдат (Kriget är inte över förrän den sista stupade soldaten är begraven)

A.V. Suvorov

Bara på Leningradfronten beräknas 3 miljoner sovjetiska soldater fått sätta livet till. (Det är alltså ungefär två Stockholm.) Bara på Sinjavinskije vysoty och Nevskij pjatatjok, några små höjder utmed Neva varifrån de återbegravda soldaterna grävs fram ska inte mindre än 360 000 soldater dött (ungefär tre Norrköping). De 540 soldater som i år begravdes är alltså en mycket liten del av de stupade. Slagfälten ligger i Kirovskij rajon (Kirovdistriktet) i Leningradskaja oblast (Leningradlänet). Jag bor förresten också i Kirovskij rajon, fast i S:t Petersburg som inte tillhör Leningradlänet utan är en egen administrativ enhet. På Leningradlänets hemsida ligger ett pressmeddelande om begravningarna (på ryska) på Sinjavinhöjderna.

En central del av sökförbandens verksamhet är så kallade Vachty pamjati (minnesvakter), och återbegravningen i fredags var avslutningen på en sådan 2-veckors minnesvakt. Sökförband inte bara från S:t Petersburgsområdet utan från hela Ryssland verkar ha deltagit i minnesvakten, som till största delen består av att gräva fram och försöka identifiera kvarlevor. Av de 540 soldater som ombegravdes hade man lyckats identifiera 21. I ceremonin deltog också veteraner,  släktingar till de omkomna samt företrädare för länet och områdesförvaltningen. Begravningar den 8 maj på Sinjavinhöjderna har blivit en årlig återkommande tradition skriver Leningradlänets presstjänst, och från förra året finns en lång lista på liknande begravningar (på ryska) som hölls inför segerdagen på flera olika platser i länet.