Kirovfabriken

Av  de stora fabrikerna jag nämnde i går är ingen större än Kirovfabriken. fabrik2Områdets stolhet. En gång i tiden arbetade här 100 000 personer säger D. som jag bor hos. Hela hans familj har hört till den skaran men själv har han övergett familjetraditionen och blivit skeppsbyggare, precis som hela M:s familj (fast hon har också brutit med traditionen och blivit språkvetare). I princip hela stadsdelen är byggd för att hysa fabrikens arbetare, och det är också den som givit namn till min närmsta metrostation. Nu är de betydligt färre som jobbar på fabriken, men det är fortfarande ett av de största  företagen i S:t Petersburg. Här tillverkas vapen och andra tunga grejer, fast inga stridsvagnar längre (också detta enligt D., wikipedia säger däremot att det byggs traktorer och jordbruksmaskiner vilket låter fredligare och trevligare). Fabriken grundades 1800 och tillverkade då kanonkulor, många namn och produktionsbyten senare blev den namngiven efter Kirov på 30-talet och har behållit detta namn sedan dess. Trots att den låg så nära fronten under andra världskriget och belägringen av Leningrad var fabriken igång under hela kriget, det sägs att de svältande arbetarna kedjade fast sig vid maskinerna för att inte svimma av utmattning.

Publicerat i SPB | Märkt

Prospekt Statjek

Det är en sÃ¥ solig dag att man nästan börjar tro pÃ¥ vÃ¥ren även om det inte direkt är nÃ¥gon värme i luften. En perfekt dag för att utforska mina nya hoods, Kirovdistriktet. Kanske borde jag tagit min guidebok lite mer pÃ¥ orden när det stÃ¥r att ”the distances involved preclude casual sightseeing” – turen fram och tillbaka längs Prospekt Statjek till Narvskaja, dvs. nästa tunnelbanestation, tog över tvÃ¥ timmar! (Inklusive fotograferande, pannkaksstopp och besök pÃ¥ marknaden.)

 

narvskvorMetrostationen Narvskaja ligger pÃ¥ Plosjtjad Statjek  – Strejktorget. Det här var platsen för den första konfrontationen under ”Blodiga Söndagen” 1905 dÃ¥ tsarens trupper öppnade eld mot en fredlig demonstration pÃ¥ väg mot Vinterpalatset. (De hade en bit kvar att gÃ¥ kan man säga, det mÃ¥ste vara en mil dit!) Hit var ocksÃ¥ det närmsta stadskärnan tyskarna lyckades ta sig 1941. Platsen domineras dock helt av Narvskije Triumfalnyje vorota ett monument över Napoleonkriget.

 

Det här är en arbetarstadsdel som dominerats av tung industri och slummen häromkring var en bra grogrund för revolutionen. Senare blev stadsdelen och fabrikerna en symbol för de sovjetiska framstegen med överdådiga metrostationer och vackra hus från mellankrigstiden. Kirov, Leningrads starke man som mördades 1934 och som gett sitt namn till stadsdelen, står staty utanför stadsdelsadministrationen en halv kilometer söder om Plosjad Statjek.

kirov

Publicerat i SPB | Märkt

Kris

Efter att ha landat i St Petersburg tar det inte många minuter på vägen in från flygplatsen innan samtalet kommer in på krizis. (Vilket ju har blivit utsett till 2008 års ord i Ryssland.) Har ni också kris i Sverige? undrar killarna som kör mig. Jag bekräftar. Väl framme med annat sällskap kommer frågan upp igen. Jag bekräftar på nytt. Modern i familjen ser lätt förvånad ut, hennes dotter och svärson säger med eftertryck att krisen är mirovoj, det vill säga världsomfattande. Precis som i Ukraina för några veckor sedan verkar folk finna något trösterikt i att Sverige också omfattas av krisen. Samtidigt undrar jag om jag inte luras lite. Visserligen har svenska kronan fallit nästan i takt med rubeln, kursen är ungefär som jag minns från tidigare besök, men det känns som vi bara fått lätta skvalp av de krisvågor som drabbat delar av världen. Räntan är 28% om man köper lägenhet på kredit säger M:s mamma, och jag vågar inte yppa att mitt bolån är nere i under 2 % utan nöjer mig med att säga att det är lägre i Sverige. (Jämförelsen haltar dessutom, för även under de bästa omständigheter är bolånemarknaden väldigt mycket mer utvecklad i Sverige. Vi har helt andra möjligheter.) Och när facken i Sverige gått med på historiska lönesänkningar för att rädda jobben är det ingenting i jämförelse med en artikel i senaste numret av St Petersburg times om ett stålverk i Ural där 16 arbetare hungerstrejkar i protest mot att lönerna sänkts till av en tredjedel av vad de var, deras krav är att de ska tjäna två tredjedelar av den tidigare nivån. Direktören uppmanar arbetarna att sälja sina saker för att överleva istället för att kräva högre lön.

Framme i St Petersburg

Jag har landat i St Petersburg för nästan tre månaders arbete med avhandlingen som under denna tid förhoppningsvis ska få en mer konkret form och empirisk underbyggnad. Bor i en för mig ny förort som ändå känns väldigt bekant och samtidigt överväldigande på det där sättet som Petersburg gör. Allt är lite större, mer högljutt, smutsigare och besvärligare än hemma. Har hunnit sova två nätter i en säng som får kompisarnas berättelse om naprapaten som gav sovställningsråd på IKEA i Kungens kurva att framstå som science fiction.

 

Hittills har jag mest hunnit fascineras över den skarpa gränsen mellan lÃ¥t oss kalla det offentligt och privat. Den ryska servicen är ökänd och lever dessvärre oftast upp till sitt rykte. Det är hÃ¥rda, tomma blickar och inte ett uns av hjälpsamhet nÃ¥gonstans. (Ok, kanske nÃ¥gonstans men det är inte ofta.) SÃ¥ fort du bara fÃ¥r in en lilltÃ¥ över tröskeln till den privata sfären, sÃ¥ är det en helt annan femma. Även ytliga bekanta kan lägga ner stor energi och ansträngning pÃ¥ att hjälpa dig med vad det än vara mÃ¥. De oroar sig dessutom nÃ¥got alldeles enormt över hur du ska klara dig. (Jag är osäker pÃ¥ om det är jag som ger ett sÃ¥ otroligt förvirrat intryck eller om detta är ett allmänt fenomen.) VI har t.ex. följetongen ”Hittar du verkligen?” Svaret ”Ja, jag har bott i den här staden ett halvÃ¥r och har dessutom bÃ¥de karta och mobiltelefon.” verkar av nÃ¥gon anledning inte tillfredsställande. Jag fÃ¥r lÃ¥nga utförliga vägbeskrivningar, komplett med vilken sida av vägen man ska gÃ¥ pÃ¥ eller hur man byter tunnelbanelinje (som om det inte fanns stora tydliga skyltar). Jag ombeds peka ut vart jag ska pÃ¥ kartan sÃ¥ att jag säkert vet. ”Det är bäst jag ringer M. [som jag bor hos] och ber henne visa dig vägen” säger min kompis A. som jag ska hem till i morgon. Jag försöker utan större framgÃ¥ng pÃ¥peka att jag faktiskt varit hemma hos henne flera gÃ¥nger förut.

Publicerat i SPB | Märkt

Det barbariska y

Inte ser det ut som en riktig bokstav heller.

Inte ser det ut som en riktig bokstav heller.

Det är väl dags att bekänna:  även om jag kan säga h så finns det massa ryska ljud som ställer till problem.  Kluriga är t.ex. ljuden bakom de bokstäver som är längst ifrån en latinsk motsvarighet: ш–sj щ–sjtj ч-tj ж–zj ц-ts och х-ch (transkriberingen skiljer sig åt på olika språk). Att försöka få kläm på dem har i alla fall fått den effekten jag äntligen lärt mig höra skillnad på sheep och cheap. Besvärligast tycker jag nog att zj är, ordentligt tonande ska det vara vilket mina talorgan brukar vara mycket ovilliga till.

På tal om tonande är det också knepigt för en svensk att skilja ordentligt på s och z. Men trots att svenskan har det första och inte det senare, kan problemet lika väl vara att man gör z av s. (Är det det som kallas hyperkorrektion?) Och det kan bli rejält fel om man blandar ihop dem. Mina annars stela lärarinnor i St Petersburg höll på att kikna av skratt när en kursare till mig vid upprepade tillfällen berättade att hans mamma inte jobbade på detskij sad (dagis) utan i detskij zad (i en barnrumpa).

Allt det här är dock småpotatis i jämförelse med den verkliga utmaningen, ryskans y (ы). Det är inget oskyldigt vanligt y inte. Jag minns ännu den rysning av skräck som gick genom kroppen när jag såg hur min första rysklärare i Göteborg förvred ansiktet till en grimas och tog i med hela kroppen för att producera detta avgrundsläte. I en nybörjarbok jag lånade föreslogs att man skulle träna genom att sätta en penna i munnen och säga y (det fanns också en fantastisk illustration som jag önskar att jag kunde delge er). Många års studier senare kan jag fortfarande inte producera ett ordentligt ryskt y.

Jag vill dock bestämt hävda att det är inte mig det är fel på; det är fel på y. Det är faktiskt ett gräsligt läte. Och jag kan finna stöd i den ryska litteraturens. Andrej Belyj låter i sin roman Petersburg karaktären den obekante uttrycka sitt hat mot denna barbariska bokstav:

Jag avskyr faktiskt alla ord pÃ¥ ”y”, […] . Hör själv. y. Inget kultursprÃ¥k har vÃ¥rt ryska ”y”: det är sÃ¥ slött, cyniskt, sliskigt.

Är du rent rysk?

En vän till mig skrev i höstas ett entusiastiskt mail om Anna-Lena Lauréns ”De är inte kloka, de där ryssarna”– ögonblicksbilder frÃ¥n Ryssland. När vi var pÃ¥ besök hos henne för ett tag sen fick jag lÃ¥na den, och nu har jag äntligen fÃ¥tt tid att läsa. Boken gavs ut av Söderströms, ett av de tvÃ¥ stora finlandssvenska bokförlagen, förra Ã¥ret och  verkar ha blivit en stor succé. Min kompis bok, som ocksÃ¥ är tryckt 2008, är andra upplagan och för att fÃ¥ tag pÃ¥ den hade hon hängt pÃ¥ lÃ¥set till bokhandeln i Helsingfors dagen dÃ¥ de skulle fÃ¥ in de nya böckerna.

Riktigt den hajpen tycker jag nog inte  att boken lever upp till, men det är en högst läsvärd personlig betraktelse av Ryssland skriven med stor värme och kärlek. Jag skulle absolut rekommendera den till någon som vill ha en lättläst introduktion till Ryssland. En intervju med Anna-Lena Laurén om Ryssland och hennes bok kan man läsa i Hufvudstadsbladet.

Lauréns bild av Ryssland stämmer i stort överrens med min. Fast inte helt. Särskilt inte när hon skriver ”Den ryska vanan att nia alla utom sina goda vänner är mycket bekväm.” DÃ¥ vill jag skrika ”Nooooo, det ryska niandet är besvärligt, obegripligt och onödigt hierarkiskt.” Niandet är sjukt svÃ¥rt och jag vet aldrig hur jag ska tilltala folk, men jag kanske ska tolka hennes lyriska utläggning som att det finns hopp om att lära sig detta även för nordbor.

Förutom enstaka avvikande tolkningar av fenomen i Ryssland, är det bokens generaliseringar som irriterar mig. Det är ju inte helt oproblematiskt att prata om ”ryssarna” som om vore de likadana allihopa. Jag menar, Ryssland har ändÃ¥ sisÃ¥där 140 miljoner invÃ¥nare (lÃ¥t vara att alla ryssländare inte är ryssar.) Och hon växlar mellan att pÃ¥peka att det här är hennes personliga berättelse om Ryssland, till att ”sÃ¥ här är det” och alla ryssar är likadana.  T.ex. skriver hon att: ”Egentligen gillar jag inte att tala om mentalitet, men det gÃ¥r inte att förneka att en rysk mentalitet existerar.” Jag gillar inte heller och tala om mentalitet, och kan inte förstÃ¥ varför det skulle finnas just en rysk och inte en svensk eller norsk. Men, men sÃ¥ tillhör jag ju det folkslag som i stor utsträckning bokens ”andra” och den kontrasterande jämförelsen ur hennes finländska perspektiv. Svenskar är mentalt inskränkta, trÃ¥kiga, begränsade och dessutom monumentalt okunniga om Finland. Till skillnad frÃ¥n ryssarna (ja, jag blir provocerad). Jag är ju förvisso mentalt ofri i Lauréns bemärkelse sÃ¥ till vida att jag anser att den av henne hÃ¥nade svenska politiska korrektheten inte bara är av ondo. Jag är mycket tacksam över att slippa den typen av blatant rasism och sexism som kan florera i det offentliga ryska samtalet.

”Anecdotal evidence” är visserligen ett skällsord i akademiska sammanhang, men i journalistiska funkar det utmärkt. Bäst är Laurén när hon inte gör de svepande formuleringarna utan berättar sina anekdoter, om sina egna erfarenheter och lÃ¥ter massorna bli människor. Jag förstÃ¥r att man inte kan hänga ut sina vänner hur mycket som helst, ändÃ¥ är det just det jag önskar att hon gjort, för dÃ¥ hade det blivit en ännu bättre bok.

Ivan IV, mikrofoner och marknadseknomi

Jag var pÃ¥ vetenskapsrÃ¥dets seminarium ”Är Ryssland sig likt?” igÃ¥r. Det var öppet för alla intresserade och det var en hel del som hade tagit sig till Piperska muren pÃ¥ Kungsholmen. Inledaren Arne Jarrick, huvudsekreterare i ämnesrÃ¥det för humaniora och samhällsvetenskap, berättade om bakgrunden till seminariet och bedyrade att det inte hade nÃ¥got som helst att göra med forskningsproppens strategiska satsning pÃ¥ Ryssland.

Fyra grånade män och två grånade kvinnor framträdde. Alla välkända och väletablerade i svensk Rysslandsforskning, och så en finländsk gäst. Dagen skulle kunna ses som en exposé i presentationsteknik (eller brist på sådan). Skarpaste övergången kom under slutet av dagen från Markku Kivinens tabellexersis till Per-Arne Bodins powerpointfria sagoberättarstil. Nu har jag sett betydligt värre framträdanden, men vissa av delagarna hade kunnat drillas lite i mikrofonhållningsteknik, powerpointkonstruktion och ljusbildsinteraktion. Presentationsteknik som del av forskarutbildningen kanske?

Störst behållning hade jag nog av Per-Arne Bodins diskussion av några nya ryska litterära verk som anknyter till Ivan IV (mer känd som den förskräcklige). Detta var sist på dagen och jag hade gett upp alla försök att anteckna, men en artikel utifrån hans föredrag finns i tidskriften Tvärsnitt. Hans knöt an till Irina Sandomirskaja som tidigare talat om tendensen att betrakta den ryska historien som ett kretslopp, där saker från det förflutna anses dyka upp igen och igen. Putin som Stalin, Stalin som Ivan IV osv. I frågestunden nämndes Bulgakovs Ivan Vasiljevitj, i vilken nämnde tsar hamnar i 30-talets Moskva och jag måste erkänna att direktheten i satiren tidigare undgått mig.

Det fanns gÃ¥tt om tid för frÃ¥gor frÃ¥n en mycket kunnig publik. Roligast pÃ¥ frÃ¥gestunden var dock en vihÃ¥rig kvinna som stödd pÃ¥ en krycka presenterade sig som dotter till en judinna som var med och revolutionerade 1917. Först efterlyste hon lite mer ideologi i analysen, och efter den tabelltunga föreläsningen om rysk ekonomi kom hon med dagens komentar: ”Marknadsekonomi, är inte det lite ute nu?” Salen fylldes av den sorts lite nervösa skratt som kommer när nÃ¥gon ifrÃ¥gasätter det som inte fÃ¥r ifrÃ¥gasättas.

Ice Road

För flera år sedan klippte jag ut en notis från DN:s kultursida. Det handlade om orangepriset 2004 och jag sparade länge på det såsmåningom gulnade urklippet. Det var flera av de nominerade böckerna som fångade min uppmärksamhet – det här var vid en tidpunkt då jag var på ivrig jakt efter saker att läsa – och jag började hålla utkik efter titlarna. Den första jag fick tag på var vinnaren, Andrea Levys Small Island. Jag sträckläste den på mitt rum i St Petersburg våren 2005 och de jamaicanska invandrarna i London strax efter andra världskrigets slut var ett effektivt sätt att stänga ute den ryska verkligheten. Den kvarstår som en av de bästa böcker jag läst. I samma veva transporterade jag mig också till Nigeria via Chimamanda Ngozi Adichies Purple Hibiscus, som också den rekommenderas även om jag vill framhålla att bok nummer två Half of a yellow sun är snäppet vassare.

iceNågra år senare, tryggt på hemmaplan, så hittade jag långt efter att jag slutat leta den av böckerna som faktiskt handlade om staden jag befann mig när jag läste de andra: Gillan Slovos Ice Road. Den utspelar sig (huvudsakligen) i Leningrad under 1930-talet och slutar under krigets belägring, utan att avslöja för mycket är det ett öppet slut som är ungefär så lyckligt eller olyckligt som man kan förvänta sig. Innan krigets umbäranden har paranoian efter mordet på Kirov och Stalins utrensningar avhandlas. Det är således som man kanske kan gissa inte någon alltför upplyftande historia, men inte heller fullt så deprimerande som det skulle kunna ha varit. Boken kan sägas ha flera olika huvudpersoner: den höga partifunktionären Boris, hans dotter Natasha, historikern Anton, föräldralösa Anja. Men det är bara en som berättar i jag-form och som kanske får sägas vara boken verkliga huvudperson – städerskans Irina. Det börjar med att hon står och blickar ut över isen och det slutar med att hon står och blickar ut över isen, låt vara en annan is många mil och år senare.

Även om jag inte tycker att den når upp till de två andra böckerna från den gulnade notisen, så betyder det verkligen inte dålig. Den är klart läsvärd, och ger en hyfsad inblick i 1930-talets Sovjet. (Fast om det är främst det man är ute efter skulle jag snarare rekommendera Orlando Figes The Whisperers.)

Ice Road är så vitt jag vet inte översatt till svenska, och mer utförliga recenssioner kan läsas här eller här.