PÃ¥ ryska ambassaden

Vädret återspeglar mitt humör när jag är på väg till ryska ambassaden med min visumansökan. Det är grått, strax över noll, duggregn och isigt.  Mitt första möte med den ryska byråkratin tvingade mig till tre HIV-tester på två månader, sedan dess är mitt förhållande till den skräckfyllt. Jag är dessutom urusel på att hantera de sura och bossiga tanter som brukar vara dess väktare.

Så när jag halkar fram på isen oroar jag mig över att det inbjudande institutet transkriberat mitt namn på olika sätt på olika ställen, att mitt passfoto är några millimeter för litet och att jag har fyllt i något fel på blanketten. Jag är av någon märklig anledning rädd att bli genomskådad – trots att mina papper är i perfekt ordning och helt sanningsenligt ifyllda.

AmbassadomrÃ¥det är avskräckande. En lÃ¥st grind, en lÃ¥st grind till, en lÃ¥st dörr, metalldetektor. Väntrummet är fullt av ryska tanter i päls och resebyrÃ¥företrädare med travar av pass och visumansökningar. Jag tar min nummerlapp och sätter mig ner och stirrar pÃ¥ dörr tvÃ¥ bakom vilken visumansökningarna behandlas. Numret som är inne när jag kommer stÃ¥r vid luckan i bortÃ¥t 20 minuter. Nästa person är där inne nästan lika länge och jag förbereder mig pÃ¥ en lÃ¥ng förmiddag. Men sÃ¥ plötsligt sÃ¥ är inte en enda nummerlappsinnehavare där längre, och det blir snabbt min tur. PÃ¥ darrande steg gÃ¥r jag mot glasdörren, lägger in mina papper och pass i luckan. Tanten pÃ¥ andra sidan bläddrar allvarligt i mina papper, läser min blankett. ”Too many invitations” säger hon plötsligt – och ler! Jag ler osäkert tillbaka. SÃ¥ bläddrar hon lite till, börjar ringa in och stryka under med röd penna och skriver en lapp till mig. ”Your visa will be ready on the 27th of January. It’s free of charge because it’s a scientific visa.” Och sÃ¥ ler hon igen, instruerar mig om var jag ska hämta mitt visum och ger tillbaka mina inbjudningar som inte behövdes.

Jag lämnar ambassaden i ett lätt chockat tillstÃ¥nd. En trevlig tant!? Visumet färdigt pÃ¥ tisdag?! Här har jag gÃ¥tt och oroat mig över att vara för sent ute, eftersom hemsidan varnar att handläggningstiden kan förlängas typ hur mycket som helst utan nÃ¥gon orsak. Glad och lättad gÃ¥r jag till busshÃ¥llplatsen, samtidigt som en lite misstrogen röst säger ”Gick det inte lite väl lätt?”

Statistiska förutsägelser

Jag läste någonstans att man drabbas av influensan vart tionde år. Och mycket riktigt, när den slog till var det på en månad när tio år sedan sist. Jag har aldrig varit så sjuk som jag var då, och jag har inte varit så sjuk sedan dess som jag var nu. Jag ser med tillförsikt fram emot tio influensafria år.

Från rennäring till radikalfeminism

Det ska erkännas att det inte var med enorm entusiasm som jag skuttade ur sängen när klockan ringde klockan sex i morse. Första dagen tillbaka efter julen har det gått minst sagt trögt med jobbandet.

Som tur är börjar det nya året som det gamla slutade, med uppsatshandledning. Det är lagom konkret och strukturerat, dessutom är det ganska skoj. Till skillnad från när man föreläser är det tvåvägskommunikation, man får träffa samma personer flera gånger och det kan ju faktiskt hända att de skriver bra och intressanta uppsatser.

Dessvärre har uppsatserna jag handleder en tendens att handla om allt mellan himmel och jord – förutom sÃ¥dant som jag kan nÃ¥got om.  PÃ¥ vägen frÃ¥n rennäring till radikalfeminism hinner de med sekter, dödshjälp, Idol och fildelning (men inte ett spÃ¥r av Ryssland sÃ¥ lÃ¥ngt ögat kan nÃ¥…). Det innebär att mina förhoppningsvis goda rÃ¥d ibland ges lite pÃ¥ en höft, och att det ibland uppstÃ¥r behov av hetsinläsning. Kvällens projekt är en crack course i Bourdieus fältteori.

Temat för julens inläsning var fildelning, och här tänkte jag bjuda på årets första boktips: Johan Söderbergs Allt mitt är ditt: fildelning, upphovsrätt och försörjning. Från den har jag hämtat inlägg till diskussionerna under snart sagt varenda släktmiddag eller annan samvaro under julen. Det är inte så ofta man läser en bok som känns så aktuell.

På ett fängslande och oerhört lättläst sätt diskuterar Söderberg upphovsrätt, teknik och kultur. Jag sträckläste kapitlet om fri mjukvara. Jag gillar att han försöker belysa vad som ligger bakom olika ståndpunkter och ger historiska perspektiv. Tonläget är dessutom inte alls så uppskruvat som i mediedebatten. Det är möjligt att aktualiteten ger boken en ganska kort livslängd, men man kan ju se det som ett skäl att börja läsa direkt.