En rolig historia?

Den ena av julens tvÃ¥ klappar med Rysslandstema var Sovjetunionens roliga historia av David Cessarini och Claes Ericson (författare till Ryssland Nu som jag skrivit lite om här). Det var med stor entusiasm som jag öppnade paketet, men tyvärr har den efter läsning bytts ut mot en viss besvikelse. Jag förväntade mig en bok om sovjetiska anekdoter, men istället för roliga historier hittar man till stor del ”vanlig” historia,  lÃ¥t vara kryddad med skämt. Varje litet historiekapitel inleds med en anekdot som fÃ¥r illustrera den tiden i historien, och sÃ¥ är det inte sÃ¥ mycket mer om det. Det är alltför kortfattat och summariskt för att fungera som historiebok, och det är inte som att man lär sig nÃ¥got nytt.

Upplägget får det också att framstå som att varje episod i historien i lika stor omfattning var upphov till skämt, vilket jag tvivlar på. Nina Tumarkin har t.ex. framhållit att det på 1980-talet fanns en enorm flora av skämt till Leninjubileet men nästan inga om 40-årsjubileet av andra världskrigets slut trots att det firandet var minst lika pompöst. Krigserfarenheten var alltför känslosam, smärtsam och levande för att man skulle kunna skämta om det (och det fanns nog ett större instämmande i sovjetledarnas verklighetsbeskrivning).

I inledningen framhålls skämten som motståndsstrategi och som ventil, och det är det jag önskat att de fördjupat i boken. Det finns dock en del forskning om detta, även i en sovjetisk kontext. Några referenser kommer kanske när jag är tillbaka på jobbet bland böcker och artiklar efter helgerna.

Självklart skulle jag också vilja veta lite om hur herrar Ericson och Cessarini gått till väga. Hur har de hittat sina anekdoter? Vem har berättat dem eller var har de läst dem? Under läsningen av t.ex. kapitlen om stalintidens terror undrar man hur någon överlevde att berätta skämt överhuvudtaget, och hur skämten överlevde. Antingen 1) så var det inte så farligt att dra skämt som boken ger sken av eller så 2) var folk beredda att ta enorma risker för att kunna skämta eller 3) så är skämten av ett mer sentida datum. Alla tre varianterna vore värda en utvikning.

När jag började läsa ryska hade vi en hel del ”anekdoty” i min (sovjetiska) lärobok, och det dröjde innan jag börjde fatta vitsen. SÃ¥ kanske är den sovjetiska humorn nÃ¥got av en ”aquired taste” men ett och annat gott skratt bjuder boken definitivt pÃ¥. Som ett smakprov skulle jag vilja ge ett ganska ovantligt exempel, eftersom det framställer en ledare med ovanlig självinsikt:

Chrusjtjov hÃ¥ller sitt berömda tal där han redogör för Stalins brott. DÃ¥ hörs en röst nÃ¥gonstans frÃ¥n de bakre bänkraderna. ”Och var höll du hus när allt det här hände? Varför reste du dig inte och protesterade?” Tystnad. ”Vem sa det? Ställ dig omedelbar upp!” beordrar Chrusjtjov. Ingen svarar och Chrustjtjov ser föraktfullt ut över den bakre raden, där fyra delegater hukar sig och skakar av rädsla. ”Där”, svarar Chrusjtjov och pekar pÃ¥ sina lättskrämda socialistiska bröder. ”Det var precis där jag höll hus.”

Pensionärshumor och landet som är ett skämt

Pensionärshumor kan vara en svÃ¥rbegriplig genre. LÃ¥t mig illustrera med följade historia: En lagom varm sommardag för nÃ¥got Ã¥r sedan var flera av mina äldre släktingar samlade pÃ¥ verandan utanför mormor och morfars lilla sommarstuga. Morfars bror börjar sÃ¥ berätta en historia som handlar om tÃ¥gÃ¥kning nÃ¥gon gÃ¥ng för längesedan och som ocksÃ¥ inbegriper syrliga karameller. När han berättat färdigt sitter hela gänget och skrockar ”Ja, ha ha, syrliga karameller.” (Ingen av de församlade under pensionsÃ¥lder har nÃ¥gon som helst aning om vad som var sÃ¥ skojigt med de syrliga karamellerna.)

Ungefär lika oförstående brukar jag känna mig inför DN:s humorsida Namn och nytt. Strategiskt placerad bredvid serierna händer det då och då att man kastar en blick på den. Där brukar man finna en ansamling av saker som presenteras rakt upp och ner och vars humorfaktor för mig är lika oklar som de syrliga karamellerna i exemplet ovan.

Häromdagen under serieläsningen fångades så min blick av en guldfontän på den motstående sidan. Under bilden meddelades att Turkmenistans president gjort vissa ändringar, bland annat låtit veckodagarna återfå sina gamla namn istället för att vara namngivna efter ex-presidenten Nijazovs släktingar. (Eftersom sidans målgrupp gissningsvis är pensionärer, är det kanske logiskt att den bara verkar finnas i papperstidningen.)

Personkulten kring förre ledaren Nijazov (som dog 2006) är förvisso tillräckligt bisarr för att verka lätt komisk. Det handlar om porträtt i ena hörnet i alla tv-sändningar, att de två böcker presidenten skrivit är obligatorisk läsning i skolan, att mors dag handlar om just Nijazovs mor och så vidare, inkluderande antar jag den gigantiska gyllene staty som pryder den lilla texten hos Namn och nytt. Jag misstänker att många medborgare i Turkmenistan har lätt att hålla sig för skratt.

Eftersom jag brukar hävda att man inte ska underskatta symboler, så har jag svårt att ta nuvarande presidentens beslut om veckodagarnas namn som något annat än ett gott tecken. Men jag vet för all del väldigt lite om Turkmenistan, kanske skulle min kunskap kunna öka om min morgontidning valde att rapportera om landet på nyhetsplats istället för på humorsidorna.

Patriark ur tiden

Innan jag under dagen uppdaterat mig med ryska tidningar hade jag helt missat att rysk-ortodoxa kyrkans högsta ledare, patriark Aleksij II,  i fredags gick ur tiden. Visserligen har jag varit bortrest mesta tiden sedan dess och följt med i nyhetsflödet mindre än vanligt, men helt avskärmad har jag inte varit och efter att ha konsulterat med några personer i min närhet som alltid håller sig väl uppdaterade, som till sin bestörtning missat detta, kan jag ändå konstatera att hans död gått anmärkningsvärt obemärkt förbi. Vad jag har kunnat hitta är det bara SvD  av de större svenska nyhetsmedierna som rapporterat (det kanske är dags att byta morgontidning). Man kan ju jämföra med när påven dog 2005.

Okej, de sörjande i Moskva har räknats i tiotusental och inte hundratusental som i Rom och  rysk-ortodoxa kyrkan är naturligtvis mindre än katolska kyrkan men ändå, lite bevakning hade man väl kunnat kosta på sig. Att vara dess högsta ledare är inte en oviktig post och innebär inte bara religiöst utan också visst politiskt inflytande. I en krönika i St Petersburg times framhålls patriark Aleksij II insats för att sovjetunionens upplösning gick fredligt till, på annat håll tecknar man en bild av en man som stod Kreml nära och välsignade stridsvagnar på väg till Tjetjenien.

Vill man ha en rapport från begravningen som hölls idag, eller spekulationer om efterträdare på patriarkposten, får man läsa ryska sidor, där är det naturligtvis toppnyheter. Den som inte kan ryska kan t.ex. kika här.

Update: Onsdagens DN har faktiskt en liten, liten notis om begravningen. Däremot kan jag inte hitta något i nätversionen.

Räd mot Memorial

Den 4 december genomförde St Petersburgs åklagarämbete en räd mot organisationen Memorials forsknings- och informationskontor. Memorial är en människorättsorganisation som främst arbetar för att man inte ska glömma den stora terrorn på 1930-talet.

Under räden konfiskerades Memorials elektroniska arkiv på vilket det finns mycket material om Stalintidens förtryck, Gulag och rörelser på Sovjettiden, bland annat biografisk information om 50000 personer, information om avrättnings- och begravningsplatser, över 10000 foton med mera, med mera.

Orlando Figes, en britisk historiker som samarbetat med Memorial bland annat i boken The Whisperers som jag skrivit lite om här (och som jag sett nu finns i pocket, rekomenderas!), uttrycker farhågor om att det ovärdeliga material Memorial samlat in är i fara. Det obeaktat, är det ännu ett oroande tillslag på oklara grunder mot en frivilligorganisation i Ryssland. Förhoppningsvis ger protestbreven som cirkulerar just nu resultat.

Update: Läs Amnestys officiella uttalande om räden här.

Engelsmannen Abramovitj

DN har på sportsidan en kort notis om att Roman Abramovitj utsetts till representant för det mest engelska i den sibiriska staden Krasnojarsk. Omröstningen ska ha anordnats av Russian-British Cultural Assosiation och lockat mer än 30 000 av stadens invånare. Notisen är en kortad variant av en artikel i Daily Telegraph i vilken man kan läsa att:

The owner of Chelsea Football Club narrowly defeated Winnie the Pooh, James Bond and Winston Churchill to win the honour of being permanently identified as the quintessential symbol of Britain in the central Siberian city of Krasnoyarsk.

[…]

The winner of the poll was to be immortalised in a monument, chosen in a separate contest, erected in the centre of Krasnoyarsk.

Lite längre ner i artikeln citeras en representant för herr Abramovitj, som förnekar tidigare kännedom om denna omröstning och uttrycker tvivel på uppgifternas sanningshalt samt framhåller att Roman Abramovitj är rysk medborgare.

Ovanstående skulle kunna betyda 1) att invånarna i Krasnojarsk är dumma i huvudet och inte kan skilja en ryss från en engelsman, eller 2) att det hela som huvudpersonen själv är inne på är ett skickligt iscensatt skämt. Men låt oss för en stund anta att det hela har hänt och att invånarna i Krasnojarsk inte är idioter. Hur tänkte de då?

Först och främst skulle jag vilja veta hur frÃ¥gan ställdes. För den första läxan som alla samhällsforskare fÃ¥r lära sig är att som man frÃ¥gar fÃ¥r man svar. ”The survey asked the people of Krasnoyarsk to identify the individual who best symbolised the typical Englishman.” skriver Daily Telegraph vilket är en smula vagt och förmodligen inte den exakta ordalydelsen. Vad krävs för att vara en engelsman? Att bo i England och äga ett engelskt fotbollslag? Om frÃ¥gan var nÃ¥got i stil med vad som man förknippar med England är inte Roman Abramovitj ett sÃ¥ konstigt svar, min erfarenhet är att han förekommer rätt ofta pÃ¥ rysk tv – mycket mer än nÃ¥gon annan aspekt av England.

Det kan också vara så att invånarna i Krasnojarsk helt enkelt funderat på vem de vill ska stå staty i deras stad, för en staty var nämligen priset i tävlingen, och i valet mellan Winston Churchill och Nalle Puh väljer en god patriot förmodligen hellre Roman Abramovitj.

(Eller så är vi tillbaka på alternativ 1 eller 2, där jag i så fall lutar åt 2.)