Grattis CLS!

La pensée sauvage

La pensée sauvage

I dag fyller den strukturalistiska giganten Claude Lévi-Strauss 100 Ã¥r! (Ja, han lever fortfarande.) Han firas bland annat med ett symposium i Linköping som jag dessvärre inte har möjlighet att gÃ¥ pÃ¥. Jag hade gärna gjort det, för Claude Lévi-Strauss var faktiskt min första introduktion till antropologin – lÃ¥ngt innan jag visste vad antropologi var. När jag praoade pÃ¥ bokhandel i nian sÃ¥ fick jag vid avslutningen välja mig nÃ¥gra böcker, en av dem var Lévi-Strauss’ Lodjurets historia i vilken han analyserar sydamerikanska myter. Pappa, som utsatts för Lévi-Strauss under sina studier i sociologi pÃ¥ 1970-talet, ställde sig lite frÃ¥gande till 15-Ã¥ringens bokval.

När jag nÃ¥gra Ã¥r senare började läsa antropologi var CLS alltsÃ¥ redan ett bekant namn och föremÃ¥l för min fortsatta fascination. Han blev en symbol för ”riktig” analys: att med en fastställd metod och teorier om det mänskligt universella bryta ner och komma fram till vad nÃ¥got verkligen var.  Jag har sedan dess ändrat uppfattning om vad som kännetecknar riktig vetenskap, jag har aldrig riktigt fallit för CLS idéer om släktskapsatomer och systerutbyte, undrar om det inte är lite för lättköpt att prata om binära oppositioner som alltings ursprung och jag har fnissat Ã¥t hans texter som handlar om hÃ¥lkortens betydelse för den antropologiska forskningen.

Men ändå, fascination för CLS finns kvar. När vi skulle gå en klassikerkurs i Oslo var valet givet och i diskussionen om historiens nödvändiga selektivitet och ofullständighet i Det vilda tänkandet fick jag äntligen användning av min CLS-fascination. Även om Bourdieu är den enda strukturalist man numera med hedern i behåll kan framhålla i de akademiska kretsar där jag rör mig, håller jag på CLS alla dagar i veckan. Han kan dessutom, till skillnad från många andra franska (post)strukturalister, skriva läsligt, begripligt och njutbart.

För att hedra 100-åringen läser jag nu Spillror av paradiset – en bok som snarare är en reseskildring eller roman än vetenskaplig monografi och som kan läsas med behållning även av icke-antropologer. I förordet fick jag också förklaringen på en boktitel jag alltid ogillat: La pensée sauvage (värst klang har den engelska översättningen The Savage Mind) är inte bara det vilda tänkandet som bokens svenska titel lyder – utan även namnet på den blomma som får illustrera detta inlägg.

Förbättrad punktlighet?

SJ borde inse att när hela Stockholm C stÃ¥r stilla pÃ¥ grund av ”elfel” och tÃ¥gen försenas timvis, sÃ¥ drar de ett löjets skimmer över sig själva när de pÃ¥ informationsskylten pÃ¥ spÃ¥ret, även en dryg timme efter ordinarie avgÃ¥ngstid, fortsätter att rulla följande text: ”SJ förbättrar punktligheten och stänger dörrarna 30 sek. innan tÃ¥gets avgÃ¥ngstid.” Det känns som de silar mygg och sväljer kameler.

Tidsvittnen

När jag förbereder min kurs’ föreläsningar tittar jag i det som en gÃ¥ng var min kurslitteratur, i böckerna som spelade roll när jag skrev uppsatser. Ryggarna är solblekta, bladen har gulnat. Jag känner mig gammal. De är fortfarande bra.

Nedmontering

Den första september traskade jag lite lätt nedslagen omkring på stadsbiblioteket i Norrköping på jakt efter böcker om Berlin. Jag hade föreläst tidigare på dagen och tyckt mig se hur studenterna blev allt mer uttråkade ju längre tiden gick. Föreläsningen hade delvis handlat om monument, och på väg mot geografihyllan fångades min blick av Stalins huvud svävande mot ett ljusblå bakgrund bredvid en huvudlös staty. Det var Anatolij Zlobins Nedmontering – eller – anvisning om bästa sättet att störta monument som avsetts stå i århundraden, om det plötsligt visar sig att de blivit uppförda på fel plats och till minnet av fel person. Den fick naturligtvis följa med mig hem.

Nedmonteringen skrevs ursprungligen pÃ¥ 1960-talet och är en satir över Chrusjtjev-eras avstalinisering. Huvudpersonen är skulptören Buritj vars gigantiska verk ”Stofilen” är det som ska nedmonteras. Statyns skala illustreras bäst av det 112 cm lÃ¥nga fingret. I övrigt figurerar partitoppen, monumentets väktare och nÃ¥gon enstaka vacker kvinna. Satirens budskap är att avstaliniseringen var nÃ¥got som bara skedde pÃ¥ ytan, under fanns det gamla samhället kvar. Zlobijn gör inte nÃ¥gra störres försök att dölja satirens objekt, Stalin blir visserligen Samin, men Moskva är fortfarande Moskva. Det gÃ¥r inte att missa vad som är inspirationen i alla fall. Som det heter i baksidenstextens retoriska frÃ¥ga, ”Men vad har man för nytta av att störta tyrannens staty, när sockeln ändÃ¥ lämnas kvar?” Boken kunde föga förvÃ¥nande inte ges ut i Sovjetunionen dÃ¥ den skrevs, utan kom istället med den flodvÃ¥g att av tidigare förbjudna böcker som kännetecknade perestrojkan.

Min upptäckt av Nedmontering skedde alltÃ¥ för ungefär tvÃ¥ och en halv mÃ¥nad sedan och jag har nu kommit ända till sidan 97. ”Du gör inga större framsteg med den där boken” som min tillfälliga australiensiska lägenhetskamrat konstaterade häromdagen. Jag kommer faktiskt inte komma sÃ¥ mycket längre än till sidan 97 heller. Mitt boktÃ¥lamod är kort och Nedmontering är ärligt talat en ganska trist historia. Det är en satir, och som satirer kan göra kännetecknas den av överdrifter och grovhuggna karaktärsdrag. Personerna i boken fÃ¥r varken liv eller djup och jag känner mig väldigt likgiltig inför deras fortsatta öden. Och monument, fascinerande som de är, är ju de facto inte särskilt levande. Satiren kan inte bära nästan 400 sidor, den hade kanske gjort sig bättre som en novell?

Extra nyheter!

Här på slätten kan vi få vår tillvaro förgylld av gratistidningen Extra Östergötlands brandgula löpsedlar. Extra Östergötland startades 2004 av Norrköpings tidningar och Östgötacorrespondenten för att möta konkurrensen från Metro som då lanserade sin rikstidning. Extra var den första gratistidningen utanför storstäderna i Sverige (och lanserades innan Linköping och Norrköping kommit på att de ska kalla sig fjärde storstadsregionen) och distribueras precis som Metro på och i närheten av kollektivtrafiken. Jag tror det har gått bättre för Extra, för Metro ser man sällan till här.

Extra har löpsedlar som ibland kan fÃ¥ Expressen och Aftonbladet att blekna i jämförelse, men det är ocksÃ¥ väldigt mycket en lokaltidning. Denna blandning illustreras fint av gÃ¥rdagens huvudnyhet: ”Hade 275 nycklar – planerade inbrott”. Polisen i Linköping har stoppat en drogpÃ¥verkad kvinna och tagit ifrÃ¥n henne 30 g amfetamin och ett antal lägenhetsnycklar. De letade sedan igenom hennes lägenhet och hittade 275 nycklar, 6 passerkort och ett anteckningblock med portkoder och uppgifter om vart nycklarna gÃ¥r. ”Själv nekar hon till anklagelserna och hävdar att hon samlar pÃ¥ nycklar.”