Ödesdiger vetenskap

Jag har precis läst ut Michail Bulgakovs De ödesdigra äggen. En kort roman som utspelar sig i Moskva i en nära framtid frÃ¥n när den skrevs. Epitetet science fiction kan väl förresten vara sägas vara ovantligt passande eftersom boken kretsar just kring vetenskap. Bokens huvudperson Vladimir Ipantievitj Persikov är professor i zoologi och upptäcker av en slump en röd strÃ¥le som pÃ¥skyndar utvecklingen enormt hos grodor. De växer i en rasande takt, men fÃ¥r ocksÃ¥ nÃ¥got ondsint över sig. Persikov tror sig exhalterad ha hittat en ”livsstÃ¥le” och pÃ¥ nÃ¥got sätt sprider sig nyheten till en illistig journalist gör Persikov och upptäckten berömd. I samband med hans upptäckt härjar ocksÃ¥ en hönspest och för att fÃ¥ igÃ¥ng sovjetunionens avstannande hönsindustri kallas professorns strÃ¥le in. Konsekvenserna blir, som antyds i titeln, ödesdigra.

Boken får mig att tänka på programmet om Trofim Lysenko (1898-1976) som In our time (BBC Radio 4) hade nyligen. (Torra britter när de är som bäst!) Eftersom boken skrevs redan 1924, ett par år innan Lysenko började härja, kan väl Bulgakov knappast ha haft honom i tankarna. Men det finns paralleler så antingen var Bulgakov synsk eller så var hans samtidskildring och satir så träffsäker att den identifierade tendenser som ännu inte fullt blommat ut. (Eller så är alla eventuella likheter bara en slump.)

Lysenko i vetefältetHur som helst så är Lysenko förmodligen Stalintidens mest (ö)kända vetenskapsman. Eller, vetenskapsman är kanske för mycket sagt, för hans metoder var på många sätt ovetenskapliga. Lysenko blev berömd 1927 för att ha fått ärtor att växa på vintern i Azerbajdzjan. En annan av hans tidiga experiment handlade om att blötlägga vete över vintern för att öka dess produktivitet. Grundidén var att man genom yttre påverkan skulle kunna förändra växters egenskaper och sedan få detta att gå i arv (naturligt urval i racerfart), så att man t.ex. kunde härda utsäde och odla vete under den sibiriska vintern.

Till skillnad från Bulgakovs huvudperson Persikov, en solitt borgerlig professor, var Lysenko var född i en bondefamilj. Han hade lite formell utbildning och var inte knuten till något akademiskt lärosäte. Han passade alltså utmärkt in i 20-talets politik att ersätta den gamla eliten med en ny, Den karaktär som påminner mest om honom i boken är inte Persikov utan sovchos-föreståndaren Rock. Catherine Merridale påpekar i In our time att Lysenko var expert på att få experiment att framstå som succéer innan de ens var färdiga. Ingen av hans succéer har heller kunnat upprepas (just reproducerbarthet brukar vara en kriterium för god vetenskap). Precis som i Bulgakovs bok där Rock får sovjetledningens tillstånd att sätta igång med storskalig hönsframställning, sattes även Lysenkos idéer igång direkt i stor skala, utan några föregående experiment. Inte nog med det, den mer solit vetenskapliga genetikforskning som pågick i Sovjetunionen avbröts, lades ner och förstördes. I både boken och verkligheten blev konsekvenserna just ödesdigra.

Tillskillnad från Persikov, så blev Lysenkos ödesdigra experiment inte hans egen undergång, han fick vara kvar som ledare för sovjetunionens genetikinstitut ända fram till mitten av 1960-talet. Lysenko hade även lyckats få Chrusjtjovs öra, men hans teorier ifrågasatts mer och mer sedan det efter Stalins död blev enklare att ha avvikande åsikter med livet i behåll.

På tal om synskhet eller slump skulle bokens slut förresten kunna fungera som en allegori över Nazitysklands anfall på Sovjetunionen och hur det slutligen stoppades (i alla fall västvärldens tolkningar av förloppet.)

Nytt på nya Holland

Dagens utgåva av St Petersburg times har en entusiastisk artikel om förvandligen av Nya Holland i S:t Petersburg. Nya Holland är grundat i St Petersburgs barndom under 1700-talets första decennier. Det ligger på en ö som bildats av kanalbyggandet i staden, och är byggt i en tid då båten var det främsta transportmedlet. (Peter I lär förresten ha förbjudit roddbåtar eftersom han tyckte folk skulle lära sig segla, praktiskt när man bygger en stad i ett träsk). Nya Holland var en plats för skeppsbyggen och har i hundratals år varit stängt militärt område

Bilden här intill visar Nya Holland sent i december förra Ã¥ret, frÃ¥n land den här gÃ¥ngen. Notera planerna för ombyggnadsarbetet som är uppsatta inne i porten. Utanför bild stÃ¥r en kompis lillebror och ogillar att en av stadens ”coola platser” kommer förstöras, han kommer nog inte vara ensam om att sakna de mystiska, majestätiska och lockande ruinerna om planerna genomförs. Gigantisk och förfallen i centrala S:t Petersburg (artikeln talar om gÃ¥ngavstÃ¥nd till Vinsterpalatset men det är en rätt rejäl promenad): det är lätt att förstÃ¥ Nya Hollands lockelse för investerare med storslagna planer. Ruinvarvet ska förvandlas till ett ”multifunctional centre”, vad det nu kan tänkas betyda, tillsammans med brittiska investerare. Exploateringen omfattar hela ön, 1700- och 1800-tals byggnaderna ska renoveras och moderniseras, nya byggnader ska uppföras. Det ska finnas utställningslokaler, lyxhotell, kontor, lägenheter, parkeringsplatser, affärer och nöjesetablissemang. Projektets hjära är ”Festivalpalatset” som ska innehÃ¥lla konsertsal och utställningsomrÃ¥den. “… a floating stage will be available in the summertime, while during the winter months the lake will be transformed into an ice skating rink”. Storslaget är bara förnamnet alltsÃ¥…

Projektet känns pÃ¥ nÃ¥got sätt symptomatiskt för S:t Petersburg, tillsammans med andra gigantprojekt som nya Marinskij och Gazpromskrapan. Det gäller att visa att det finns pengar i staden. Fast exempel pÃ¥ hur gamla industilokaler eller militärbaracker görs om för att passa den sÃ¥ kallade kreativa klassen finns naturligtvis pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll i världen. Hur som helst lär det dröja tills man fÃ¥r möjlighet att komma dit, det nya projektet beräknas stÃ¥ klart 2012, och man kan misstänka att det kan komma att stöta pÃ¥ ett eller annat hinder pÃ¥ vägen. Och när (om?) ”multifunktionscentret” slÃ¥r upp portarna lär den förfallna charmen vara lÃ¥ngt, lÃ¥ngt borta.

Det blir bättre sen

Jag har tillbringat några dagar med att åka runt med mina kollegor i kära gamla Västergötland. Vi åkte dit för att se hur man försöker slå mynt av medeltida tempelriddaren Arn Magnusson, utsedd till årets skaraborgare 2007. Många hann nog tröttna på honom redan under bussresan dit då vi fick se den första filmen, det säkerligen vackra fotot kom inte riktigt till sin rätt på de små monitorerna långt borta och dialogen framträdde plågsamt tydligt.

Det blir bättre sen

Omsider lycklig – det blir bättre sen alltså.

Förutom guider i medeltidsdräkter, upplevelsecentrum uppbyggda av kulisserna frÃ¥n filmen och ”Arnluncher” som alla innehöll potatis (han var ju före sin tid pÃ¥ mÃ¥nga sätt har jag förstÃ¥tt) blev det rätt mÃ¥nga kyrkor. Platserna som man valt ut som besöksmÃ¥l ”I Arns fotspÃ¥r” är i stor utsträckning just kyrkor. Det har väl en ganska enkel förklaring: de medeltida byggnader som finns kvar är just kyrkorna som även om de är tillbyggda och ändrade under Ã¥ren är de samma fysiska platserna. Det ger dock en viss slagsida och jag vet inte om det var just kyrkorna som fängslade Guillous läsare. (Jag som inte orkade igenom första boken har i och för sig svÃ¥rt att förstÃ¥ riktigt vad det var som fängslade nÃ¥gon, fast jag gillar Ã¥ andra sidan medeltida kyrkor.) MÃ¥nga kyrkor betyder ocksÃ¥ mÃ¥nga kyrkogÃ¥rdar, och där kan man hitta gravstenar med upplyftande budskap. Denna stÃ¥r vid ingÃ¥gnen till kyrkan i Husaby.

Manuskript brinner inte

Terminen har börjat på allvar, det är full fart, lätt kaos och ganska många ensamma kvällar i Östergötland. Då har jag äntligen fått sett den ryska tv-dramatiseringen av Mästaren och Margarita. Nästan tre år efter den började sändas i Ryssland. Och när den dramatiska musiken klingar ut efter sista avsnittet vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.  Förutom att boken, såklart, är bättre än filmen.

Jag kom för första gången i kontakt med Bulgakovs bok på gymnasiet. Vi var tvugna att läsa den, men det kändes inte som någon större börda. Den blev snabbt en viktig del av den dröm om den ryska litteraturen som var en bidragande orsak till att jag några år senare började läsa ryska. Det romantiska skimret kring Bulgakov blev inte direkt mindre när en av mina lärare i St Petersburg berättade hur hon girigt läste de  olagliga kopior av Mästaren och Margarita som skickades runt i vänkretsen innan den fick ges ut i Sovjetunionen.

En av mina ryska vänner avfärdade serien med argumentet att den försöker ligga sÃ¥ nära boken att det blir dÃ¥lig tv. En intervju med regisören i New York Times bekräftar ambitionen att ligga nära originalet. ”I didn’t write one word of the screenplay from my own ideas,” Mr. Bortko said. ”It is Bulgakov’s text.” ÄndÃ¥ tänker jag flera gÃ¥nger ”nämen, sÃ¥där var det väl ändÃ¥ inte?”. Men det är kanske mitt minne som sviker.

Jag gillar skildringarna av Moskva. Poeten Bezdomyj som av sina prövningar går från rödhårig till gråhårig är visserligen inte vad jag tänkte mig men funkar ändå fint. Woland och hans gäng är inte så dumma heller. Att specialeffekterna inte riktiga matchar hollywoods storproduktioner är det kanske inte mycket lönt gnälla på. Däremot är jag besviken över att det bister i titelrollerna: Margarita är alltför enerverande, Mästaren alltför deprimerande. Någonstans i bakhuvudet gnager dock en vag aning om att det inte riktigt är huvudpersonerna som är behållningen i boken heller. Måhända dags för en omläsning och utvärdering.