Matpaketet

GÃ¥rdagens loppisfynd är boken ”Bröd”, som har mÃ¥nga bilder (viktigt) och mÃ¥nga recept som sÃ¥g schyssta ut. Idag ska vi pröva Trekornsbröd (2 limpor). Läser receptets första mening: ”Det här är ett gott bröd till matpaketet!” Tanke: ”Är det en norsk bok?” En snabb koll bekräftar misstanken. (Svensk tanke: ”Det gÃ¥r nog till frukost ocksÃ¥.”)

Det är tvÃ¥ saker som är avslöjande, det ena är den bestämda formen. Matpaketet – den där dÃ¥liga ursäkten för lunch som du och jag och alla andra har varje dag liksom. Det andra är själva ordet. Matpaket, det heter det väl inte? Matsäck är väl ordet? Det mÃ¥ste ha stÃ¥tt matpakke i orginalet. (Den som följer länken kan läsa att ordet matpakke kom pÃ¥ 3:e plats i en omröstning om typiskt norska ord.) Vestlandsturens ord no. 1 var för övrigt niste (som dessvärre inte fÃ¥tt ett eget uppslagsord pÃ¥ wikipedia).

Publicerat i mat

Arv och miljö

Det märks ibland att mitt nuvarande universitet har sitt ursprung i en teknisk högskola. Dels får man stå ut med ett förfärligt ordvitsande (det är så man undrar om man är kvar i Göteborg). I huset där jag nu befinner mig kan man hitta både Curiedoren och Diskuteket, det sistnämnda måste jag bekänna tillhör min egen institution. Stämningen i fikarummet ska enligt uppgift blivit rätt tryckt när prefekten meddelade resultatet av namnomröstningn.

Inte minst märks anorna nu vid terminsstart då hela campusområdet är fullständigt nedlusat av overaller, nollbrickor och nollningströjor. Och precis som med ordvitsandet är det inte bara teknologerna, nej då det har spridit sig in i vartenda hörn. På ämnesmötet tidigare idag kunde jag lätt förfärad notera att den ena studentrepresentanten bar overall. Jag som är alldeles för selvhøjtidelig (som det heter i landet i väster) för att ta på mig något sådant känner i dessa tider en stor tacksamhet över att jag läste vid ett lärosäte där man kunde strunta i overaller och allt sånt – för det var inte ens ett alternativ.

Var är den nu?

Jag har tidigare skrivit om monumenten av Zurab Tsereteli som rests i Moskva, och nu sitter jag med det igen, eftersom mina studenter ska få höra om dem i nästa vecka. Men allra mest funderar jag på ett annat Tseretelimonument som jag första gången stötte på när jag skrev min masteruppsats för några år sedan.

Till minne av Jaltaöverrenskommelsen i februari 1945 beställde styret på Krim ett monument av de tre ledarna. Det skulle resas utanför Livadiapalatset där Jaltakonferensen hölls och bli det första monumentet av Stalin på många, många år. Tsereteli har sagt att han aldrig skulle göra en staty av bara Stalin, men att detta är ett monument över en historisk händelse av stor betydelse, inte över en person. Männen i skulpturen räddade världen från fascismen menar han.

Tatarerna på Krim, en folkgrupp som deporterades av Stalin, protesterade dock så häftigt mot projektet att myndigheterna fick kalla fötter och tog tillbaka sin beställning. Då föreslogs att monumentet skulle resas i Moskva, men även där möttes förslaget av stora protester och realiserades aldrig. Nästa förslag var Volgograd (fd Staingrad) men även det verkar ha stött på patrull då stadsstyret i Volgograd inte ansåg sig ha råd att finansiera resandet av statyn. Jag hitta massor av artiklar om att monumentet ska resas där – men inte någon om att det faktiskt har gjort det. Vad som blev av statyn vet jag inte, det finns inte med i förteckningen över monument som Tsereteli har på sin hemsida.

Men statyn, som heter Bolsjaja trojka, verkar finnas. I alla fall kan man hitta bilder av den, som den här till vänster. Den är påfallande lik det klassiska fotot från Jaltakonferensen. Men var den finns, det har jag inte lyckats lista ut. Var gömmer man en 4 meter hög staty vägande 10 ton?

(Den som kan läsa ryska kan fördjupa sig i monumentfrågan här: Памятник Сталину: «за» и «против»)

Ã…terkomsten

Så var man åter på kontoret. Äntligen! Eller ja, åter och åter. Det är faktiskt första gången jag är på just det här kontoret, min avdelning har precis flyttat in. Jag har hunnit packa upp mina fyra lådor med mestadels böcker och sätta upp samma små lappar på anslagstavlan och insett att den gigantiska glasväggen mot korridoren gör att jag känner mig lite väl exponerad.

Jag sitter lite längre ner i korridoren än vad jag hade trott, men genom fönstret har jag ändÃ¥ hyfsad utsikt över ingÃ¥ngen till ICA-butiken och inte minst kaféets uteserving. Jo, det finns naturligtvis mer än ett kafé men just detta är mycket strategiskt placerat i campusomrÃ¥det – och är därför mina studenters favorithäng. SÃ¥ jag föreställer mig att jag ska göra mig populär med kommentarer som ”SÃ¥g att du satt länge pÃ¥ uteserveringen i gÃ¥r, borde inte du vara hemma och skriva pÃ¥ din uppsats?”

Träningsjackor och folksagor

Ivan och Eldfågeln

Ivan och Eldfågeln

Har ni sett de ryska olympiska överdragskläderna? Den vita joggingdressen med ett ett rött mönster på jackan? (Och inverterat med vitt mönster på röd t-shirt). Det har ju funnits tillfälle att studera den, inte minst idag då bland annat suveräna Jelena Isinbajeva och Andrej Silnov stått på prispallen.

”Vad är det för blomma de har pÃ¥ kläderna?” undrade mamma häromdagen. Jag tittade lite närmre och kom till slut fram till att det inte var en blomma utan en fÃ¥gel. Och att den där fÃ¥geln ser lite bekant ut. Nu har jag konsulterat först min ryska sagobok och sedan internet och beslutat att det inte är vilken fÃ¥gel som helst – det är sagoväsendet EldfÃ¥geln (Жар-птица). EldfÃ¥geln är en stor fÃ¥gel som majestätiskt glöder i rött och gult. Dess fjädrar slutar inte glöda ifall de tappas, och de ger sÃ¥ mycket ljus att de kan lysa upp ett helt rum. I avbildningar liknar EldfÃ¥geln ofta en pÃ¥fÃ¥gel.

Eldfågeln förekommer inte minst i sagan om Ivan Tsarevitj och den grå vargen. Ivan är tsarens yngste son (därav namnet), och precis som det ska vara i sagorna listar han ut det som hans arroganta äldre bröder missar. Han ger sig ut på jakt efter Eldfågeln som ätit upp pappa tsarens gyllene äpplen (vilka naturligtvis är magiska och ger ungdom, skönhet och ödödlighet), och belöningen som väntar den som återvänder med en fångad eldfågel är storslagen.

Eldfågeln – vänd huvudet åt andra hållet så är det nästan på pricken illustrationen på träningsjackan!

Eldfågeln – vänd huvudet åt andra hållet så är det nästan på pricken illustrationen på träningsjackan!

Eldfågeln är i sagorna alltså föremål för ett besvärligt sökande, som ofta börjar med att man finner en fjäder, och i jakten på fågeln går den sökande genom svåra prövningar. Eldfågeln är ett dubbelt väsen som visserligen kan ge både lycka och välgång men också stora bekymmer. Parallellen till de Olympiska spelen är lätt att dra. De glänsande medaljerna är målet som utövarna måste klara stora utmaningar för att kunna nå, för att orka ge sig ut på den jakten måste man nog ha fått någon försmak – den upphittade fjädern. Precis som Ivan Tsarevitj ska hitta fågeln åt pappa tsaren ska idrottaren bärga medaljen inte bara åt sig själv utan också för sitt land. Den som vinner får lycka och hyllningar, men vi har ju alla också hört att medaljen har en baksida.

Tacka och ta emot

Ett visst institut har beviljat mig pengar för en forskningsvistelse i S:t Petersburg nästa vÃ¥r. Jag är naturligtvis väldigt tacksam för detta, och när institutet i frÃ¥ga inbjöd till en informationsträff kände jag att det nog hörde till god ton att gÃ¥ dit. Efter att direktören hälsat välkommen och berättat om institutet tog kvinnan som verkade vara ansvarig för kvällens program till orda, med en allvarlig min snörpte hon lite pÃ¥ munnen och sa högtidligt ”ja, det är ett ansvar att resa ut och representera Sverige.”

SÃ¥ fick vi lära oss vilken bild av Sverige som vi förväntas förmedla i världen och en lÃ¥ng föreläsning om ”kulturskillnader” där vi förväntades räkna upp ”core values” (”Bara positivt!”) om Sverige och länderna som folk skulle Ã¥ka till. Föga förvÃ¥nande blev det en trötsam rabbling av stereotyper och plattityder som ”När man ska kommunicera med folk frÃ¥n andra kulturer gäller det att ha ett öppet sinne”, vilket fick antropologen i mig att känna sig lite plÃ¥gad, och resten av mig en smula omyndigförklarad, men fÃ¥r man pengar för att Ã¥ka till Ryssland är det ju bara att le och se glad ut.

(Sammankomsten avslutades förresten med en buffé där det var kött i varendra rätt – det är inte bilden av Sverige som det vegetarianvänliga landet vi ska sprida i alla fall… )

Värt att bevara?

Skolspåret i Hjällbo

Skolspåret i Hjällbo

Under mitt besök i Göteborg nyligen fick jag förutom allt det bekanta (och den märkliga känslan av inte bara kunna ta vagnen hem) också uppleva en del av stan som jag under mina 8 år som Göteborgare aldrig besökt: Hjällbo. Byggt som en del av miljonprogrammet 1965 var det en orgie i betong.

Den relativt nyblivna Hjällbobo som var orsaken till mitt besök där, berättade med skräck i rösten att det varit nära att omrÃ¥det K-märkts. ”Tack och lov blev det inte sÃ¥” sa han och berättade hur det varit kompakt motstÃ¥nd och aktivism mot förslaget. När vi satt där pÃ¥ hans balkong och regnet vräkte ned över ett jämngrÃ¥tt Hjällbo var det ändÃ¥ möjligt att föreställa sig hur snyggt det nog sÃ¥g ut pÃ¥ arkitektskissen. Fast reslutatet 43 Ã¥r senare var väl inte lika imponerande.

Min kompis motstÃ¥nd mot en K-märkning grundar sig pÃ¥ en rädsla att det inte ska kunna gÃ¥ att ”göra nÃ¥got Ã¥t” omrÃ¥det. (PÃ¥ Riksantikvaieämbetets hemsida kan man förresten läsa att det egentligen inte finns nÃ¥got som heter k-märkning, det är ett allmänt begrepp för flera olika klassningar.) Fast det beror kanske pÃ¥ vad man menar med att göra nÃ¥got Ã¥t – möjligheterna till uppfräschning lär väl inte försvinna. (Gatan där han bor har förresten redan fÃ¥tt byggnadsvÃ¥rdsbidrag frÃ¥n Länstyrelsen.)Tanken att det finns arkitektoniska världen i miljonprogramsomrÃ¥den är inte ny, t.ex. kan man ta sig en titt pÃ¥ Välkommen till förorten, en sida om miljonprogrammets arkitektur varifrÃ¥n jag lÃ¥nat illustrationen. (Det märks att hemsidan är nästan tio är gammal, och dessutom pÃ¥stÃ¥r den felaktigt att Angered är en egen kommun, men trots det är det värt att kolla in.)

FrÃ¥gan om vad som är värt att bevara är inte helt enkel. Jag minns en av de första gÃ¥nger jag varit i Göteborg pÃ¥ egen hand (när jag var typ 15 eller sÃ¥) och kom hem och pratade om hur fint det var i Haga. ”Pf, i Haga?” sa farfar. För honom var Haga smuts, trängsel och fattigdom. När hans bror och svägerska kunde flytta därifrÃ¥n till en nybyggd lägenhet i Högsbo var det ett stort lyft. Det är hans generations rivningar som vi skakar pÃ¥ huvudet Ã¥t idag.

Om man tänker att det som är värt att bevara är det som säger något om sin tid, så kan jag förstå varför man vill K-märka miljonprogramområden. Uppfattningar av vad som är vackert varierar med både tid och person vilket gör det till ett knepigt kriterium.Men att något är tidstypiskt behöver ju inte betyda att det är en bra idé, och varför bevara något som ingen vill ha?

(För en mer akademisk behandling om motsvarande problematik i Tyskland, som går det under det smidiga namnet denkmalpflegediskussion, kan man kan läsa Cornelius Holtorfs antologikapitel här.)

Viskningar

Jag har tillbringat nÃ¥gra regniga dagar tillsammans med Orlando Figes The Whisperers – maffiga 656 sidor tragiska människöden. (Jämfört Figes bok om ryska revolution är den dock värsta kortisen.) Det var värt besväret. I The Whisperers, som har undertiteln Private life in Stalin’s Russia, skildrar Figes ett antal familjers öden under Stalintiden: frÃ¥n svälten och likvideringen av “kulakerna” via den stora terrorn och kriget till Stalins död och terrorns efterspel. Bokens bygger pÃ¥ ett stort antal intervjuer som Figes genomfört tillsammans med organisationen Memorial (mycket av materialet är tillgängligt pÃ¥ hans hemsida). Jag kan förstÃ¥ och sympatisera med ambitionen att föra fram sÃ¥ mÃ¥nga av dessa historier som möjligt i boken, men kanske hade det blivit en ännu bättre bok om han skurit ned lite.

Förtrycket och terrorn rationaliserades ofta med uttryck som “Man kan inte göra omelett utan att knäcka nÃ¥gra ägg”. En f.d. vakt under bygget av Vitahavskanalen, som beskriver sig själv som en av miljoner ‘vanliga Stalinister’, berättar hur han slog bort det obehag han kände med övertygelsen att de inte bara byggde en kanal utan ett nytt samhälle. Som inte hade kunnat byggas pÃ¥ nÃ¥got annat sätt. Än i dag tycker han att hÃ¥rdheten och grymheten var berättigad. Figes framhÃ¥ller att det idag är lätt att underskatta den ideologiska drivkraft som människor dÃ¥ hade. De sÃ¥g uppoffringarna som ett nödvändigt offer för byggandet av det kommunistiska samhället, där det goda livet skulle kunna Ã¥tnjutas av alla. (Figes citerar till och med flera offer för terrorn som ser tillbaka pÃ¥ stalintiden med nostalgi!)

Det som var speciellt med den stora terrorn 1937-38 var att den riktade in sig på några av regimens mest lojala supportrar, på de som hade hjälp till att bygga sovjetstaten, på samhällets politiska toppskikt. Det kanske kan förklara hur terrorn kunde pågå utan att någon gjorde något. De inte bara lät bli att försöka hjälpa andra, de försökte inte ens hjälpa sig själva. Det stannade snällt hemma och blev arresterade. Många packade en väska och hade den under sängen i väntan på att NKVD skulle knacka på dörren. Väldigt få försökte undkomma genom att t.ex. lämna stan och skaffa sig falska identitetshandlingar, något som Figes tror hade räckt eftersom NKVD var dåliga på att spåra folk. Kanske var de som någon föreslår paralyserade av skräck, kanske var det den bolsjevikiska viljan att bevisa sin oskuld för partiet som var orsaken. Många var också redo att bekänna alla anklagelser om det var det partiet krävde av dem.

Men det fanns redan då en medvetenhet om historiens skiftningar. En kvinna berättar att hennes lärare i samband med rättegången mot Tuchatjevskij gav barnen en bit papper att klistra över hans ansikte i läroboken. Men hon bad dem göra det försiktigt, och sa att även om han betraktades som en fiende i dag, så kanske omdömet om honom ändras i morgon. Och då skulle de kunna ta bort pappret utan att ha förstört hans asikte.

The Whisperers är en fascinerande insikt i ett skrämmande samhälle, där det utbredda angiveriet och informerandet gjorde att i ett land som var för stort att ha full koll på, kunde regimen lite på att befolkningen övervakade sig själva. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag kommer på mig själv med att gång på gång mumla den slitna frasen om att den stora tragedin inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Och medlöperi. För även om man ser Stalin som den onda arkitekten av terrorn, hade han inte kunna genomföra den utan miljontals medhjälpare.

Okkervil

Mitt nygamla liv som (tillfällig) lantbo har fått mig att inse internets fulla potential. Man kan köpa saker där! Hur lätt som helst! Tryck på några knappar, vänta en dag eller två och så kommer de i brevlådan som ligger väldigt mycket närmre än någon affär. Idag ankom min nyinköpta skiva med Okkervil river. Den är införskaffad som föreberedelse för helgens festivalaktiviteter. Det slog mig plötsligt att ha betalat 1300 spänn för en festivalbiljett när man egentligen inte är särskilt intresserad av mer än ett band kanske inte var så värt, så jag gjorde ett försök att bredda min bas. (Förutom de band jag ska se så att mannen som turnerar i USA ska vara lite avundsjuk på mig, och inte bara tvärt om.) Även om jag inte direkt fallit för Okkervil river av det jag hört tidigare, var de ändå det självklara valet för ett inköp. Enbart på grund av namnet.

Okkervil eller Оккервиль är en flod (eller kanske å) strax öster om Sankt Petersburg. Det är det störta tillflödet till floden Ochta som i sin tur är en av Nevas största bifloder. Okkervilfloden är 18 km lång och varierar i bredd mellan 1,5-25 meter. Det något oryskt klingande namnet lär vara taget från en svensk löjtnant som hade en egendom vid dess stranden på 1600-talet, dvs innan Sankt Petersburg fanns och området fortfarande var svenskt. (Ryska wikipedia gissar att O:et i Okkervil härrör från det svenska ordet å så att ursprunget egentligen är Kervils å.) Reka Okkervil är också namnet på en berättelse av Tatiana Tolstaja, f. 1951, i mitt tycke en av Ryssalnds bästa författare just nu. Läs hennes Därv som finns översatt till Svenska av Staffan Skott (som jag skrivit lite grann om här) eller varför inte berättelsen om ån Okkervil som man kan hitta här.

Bandet Okkervil river har tagit sitt namn från Tolstajas novell, eftersom jag misstänker att för amerikaner är rysk litteratur något av det mest pretentiöst intellektuella och svåra som man kan syssla med är det säker ett bra sätt att positionera sig. De spelar ganska ordinär amerikansk indie, men det är inte ialla alls och jag är nöjd med mitt inköp och ser fram emot att se dem i Göteborg på fredag. (Jag ser dock inte fram emot det utlovade regnovädret.)

Viljan att vara unik

Vi ligger lite efter här ute pÃ¥ landet (där det för övrigt fortfarande regnar), sÃ¥ det blev söndagens tidning till frukost idag. Där fanns bland annat en intervju med Christian Lander, upphovsman till bloggen och boken Stuff white people like. Där driver han med en välutbildad vit övre medelklass (som han själv tillhör) som sopsorterar, köper ekologisk mat, gillar indie och har skägg och glasögon. De hela pÃ¥minner mig om de utläggningar som min man (som sopsorterar, köper ekologisk mat, gillar indie och har skägg och glasögon) ibland brister ut i om hur provocerad han blir av Söder(malm i Stockholm). För pÃ¥ Söder är alla som han, där finns alla butiker som han gillar – och som alla andra gillar, alla ser ut som honom, har samma ”alternativa” klädstil och ”alternativa” musiksmak. ”Söder fÃ¥r mig att inse att jag inte är sÃ¥ speciell som jag skulle vilja”, brukar han säga, ”och jag tycker inte om det.” Undertiteln till Stuff white people like är just ”the unique taste of millions”. (Och det är alltsÃ¥ inte ens unikt att driva med att det inte är unikt).

Det enda som förvånar mig är att Lander säger att han startade bloggen efter en diskussion om att han ville att fler vita skulle se tv-serien The Wire. Jag trodde The Wire var precis sådant som vita människor tycker om, i alla fall är det den tv-serie som man på min vita, välutbildade arbetsplats får skämmas lite över att man inte hänger med i (men en kollega som har alla dvd-boxarna har generöst erbjudit sig att avhjälpa denna brist).