Vestlandet

På bussen från Oslo till Göteborg slår det mig att det var nästan två år sedan jag sist gjorden den turen. Och även om jag saknar både Oslo och Göteborg är det med begränsad nostalgi jag tänker på bussresan däremellan. Den här gången tar resan lite längre tid, eftersom bussen stannar i Strömstad i stället för Sarpsborg, men landmärkerna kvar, det hela är väldigt bekant, även om bussen tar fem minuter mer på sig från Uddevalla än min förutsägelse.( Jag skyller på alla husvagnar som ockuperade E6.) På det hela taget en trevligare resa än dryga åtta timmars svettorgie på tåget mellan Sandnes och Oslo två dagar tidigare. Den som gillar vita trähus, höga berg och djupa dalar ska åka till Västnorge. Övrigt att rapportera:

  • Det finns mycket vatten och sten pÃ¥ Vestlandet.
  • Jag har sett en huggorm för första gÃ¥ngen.
  • Det gick att betala med svenskt visakort pÃ¥ alla ställen vi försökte (progrés, som Tamara skulle sagt).
  • Ã…rets souvenir är en liten pÃ¥se med stenformad marsipan.
  • Sörlandschips är fortfarande sÃ¥ mycket godare än nÃ¥gon svensk motsvarighet. Den dag de börjar med salt och vinäger ska jag överväga storskalig import.
  • 600 m rakt ner i en fjord är högt.
  • Verkligheten överträffar dikten. Grodyngel heter rumpetroll. PÃ¥ riktigt.

Lenin Lever!

Jag tillbringade en tÃ¥gresa med Nina Tumarkins Lenin Lives! The Lenin cult in Soviet Russia igÃ¥r. Det var ett ganska trevligt sällskap. Boken har en ganska utförlig biografi och hon tecknar en bild av en man som skulle vända sig i sin grav om han hade nÃ¥gon över hur han behandlats efter sin död. Huvudfokus är 1920-talet även om epilog och efterord tar upp en längre tidsperiod. Där beskriver hon kulten pÃ¥ 1960 och 70-talet som större mer omfattande, kitchigare och tommare. (Hon Ã¥terger nÃ¥gra Lenin-skämt frÃ¥n den tiden, t.ex: ”Varför säljer affärerna sängar för tre till nygifta? För Lenin är alltid med oss.”) Den tidiga Leninkulten var dock av annan art, dÃ¥ hans död utlöste genuin sorg och saknad över hela Sovjetunionen. Lenin personifierade revolutionen och Sovjetunionen, och Tumarkin menar att det som hon kallar böndernas ”naiva monarkism” (tsaren är god, bojarerna är onda) projiserades pÃ¥ Lenin och det spreds över hela sovjetunionen, pÃ¥ mÃ¥nga sprÃ¥k, folklore och berättelser om Lenin. MÃ¥nga gick ut pÃ¥ att Lenin i själva verket inte var död.

Lätt morbid som jag är, fascinerades jag mest om kapitlet om hans död och spelet kring begravning och balsamering. Tumarkin föreslÃ¥r fyra tänkbara källor till att idén om att balsamera kroppen uppkom: Den första är upptäckten av Tutankhamons grav nÃ¥gra mÃ¥nader tidare, som sÃ¥ att säga gjorde att balsamering i lÃ¥g i tiden. Flera i bolsjeviktoppen var ocksÃ¥ influerade av relionsfilosofen Fjodorovs tankar om odödlighet (som jag skrivit om tidigare) och dessutom fanns det som Tumarkin kallar ”the Bolshevik god-building movement”, människor som hade vänt sig till bolsjevikerna sökande en ny religion, och en av dem, Leonid Krasin, var ansvarig för balsameringen. Sist men inte minst, finns det en rysk ortodox tradition som hävdar att helgons kvarlevor inte ruttnar. Förgängelsen rör inte de heligas kroppar. (Själv var Lenin en föresprÃ¥kare av kremering – ett radikalt brott mot ortodox tradition – och hade uttalat att han ansÃ¥g att det borde byggas krematorier, som vid den här tiden inte fanns i landet.)

Det var dock inte alla som gillade idén, inte minst Lenins änka och övriga familj var motståndare till balsameringen, och i partiledningen protesterade Trotskij, Bucharin och Kamenev häftigt. Trotskij (citerad av Tumarkin) reagerade som följer på Stalins utspel att Lenin som en rysk person måste begravas på ett ryskt sätt:

”The Russian manner, in acconrdance with the canons of the Russian orthodox church, that makes relics out of its saints. Apparently we, the party of revolutionary Marxism, are advised to behave in the same way – to preserve the body of Lenin. Earlier there were the relics of Sergius of Radonez and Serafim of Sarov; now they want to replace these with the relics of Vladimir Illich.” (s. 175)

Miraklet att Lenins kravlever inte ruttande presenterades inte som gudomligt utan som vetenskapligt, och vetenskapen kan kanske sägas ha en liknande roll i sekulära samhällen. Det dominerande i minnestalen över Lenin att hans gärning lever vidare. Odödlig i bÃ¥de kropp och gärning, Lenin skulle i sanning leva vidare. Tumarkin framhÃ¥ller dock att ”The Lenin cult was less an actual substitute for religion than a party effort to fuse religious and political ritual to mobilize the population.” (s. 197)

Det kommer då och då rykten om att Lenin ska begravas, Tumarkin berättar om biofysikern Chomutov, som var en del av den grupp forskare som hade hand om Lenins kropp, som i ett postumt publicerat brev i Izvestija 1994 avslöjade att Lenins kropp inte alls var i så bra skick som det officiellt hävdades. Balsameringsmetoden var arkaisk, utvecklad 1895, men själv hade han utvecklat en bättre, som stridigheter bland personalen förhindrade. Så kanske firar tillslut förruttnelsen en triumf över evigheten så Lenin kan få bli begravd precis som vanliga dödliga?

Affischen bredvid är en av de mer kända, texten är ett utdrag ur Majakovskijs dikt Komsomolskaja: ”Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva!”

Vad är väl läsk mot fermenterat bröd?

Det är väl förmodligen vodka som är den dryck de flesta förknippar med Ryssland, kanske borde vi tänka annorlunda. St Petersburg times har i innevarande utgåva en artikel om uppsvinget för den ryska drycken kvas (eller kvass som det tydligen ska stavas på svenska, vilket nog återger volkaljudet bättre): Kvas Fights Onslaught of Cola Imperialism.

Poet Alexander Pushkin wrote that Russians need the drink like they need the air. No, it’s not vodka. It’s called kvas. And despite its humble folk origins, the fermented-bread drink brewed by Russians for more than a thousand years has become a booming multimillion-dollar industry.

Mitt första möte med denna ljuva dryck skedde vid en pannkakskiosk i St Petersburg, som med så mycket annat ryskt blev jag omedelbart förtjust. Jag har försökt övetala min skeptiske make att kvas smakar ungefär som must – han lät sig dock inte riktigt övertygas. Och det är väl snarare svagdricka som är den svenska motsvarigheten. Visserligen blir det mesta roligare med en rysk touch, men för någon som alltid tyckt att svagdricka är rätt obehagligt så är jag oväntat förtjust i kvas. Kanske ska jag ge svagdrickan, som jag hitills bara köper fem liter om året för att göra glögg av, en ny chans. Mest av allt blir jag ju dock sugen på att att pröva något av de många kvasrecpten här och göra min egen.

St Petersburg times förtäljer att kvasmarknaden ökat enormt pÃ¥ senare Ã¥r, drycken har blivit mer tillgänglig i flaskor med längre hÃ¥llbarhet (den traditionella varianten hÃ¥ller sig bara nÃ¥gra dagar) och betraktas som ett hälsosammare och mer patriotiskt alternativ till läsk. Det har faktiskt gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt att coca-cola startat sitt eget kvasmärke. Historien liknar den om coca-cola och julmusten som min pappa förtjust berättar varje Ã¥r, det vill säga, världen över förknippas cola med julen och försäljningen ökar, men i Sverige sjunker den för svenskarna köper julmust. Även här gav sig cola in pÃ¥ strategin ”if you can’t beat them, join them” och lanserade egen julmust. En strategi som verkar ha varit framgÃ¥ngsrik. (Julmust innehÃ¥ller tydligen ett patentskyddat koncentrat frÃ¥n Roberts AB, vars recept är hemligt. Tillagningssättet har alltsÃ¥ ingen likhet med varken kvas eller svagdricka sÃ¥ jag fÃ¥r nog droppa den liknelsen nu.)