I krig och fotboll…

Som kanske har framgÃ¥tt tidigare är jag en hopplös sportfÃ¥ne. (Eftersom jag är kvinna och akademiker brukar det väcka viss förvÃ¥ning.) Jag kan gärna se alla matcher i fotbolls VM och planerar semestern efter OS. Sport är naturligtvis skenbart meningslöst, men som engelske skribenten Simon Barnes lär ha sagt: ”Sport you see, has the power to seize the imagination of individuals, of classes, of nations, or races, of the world. And nothing so powerful can be wholly trivial”.

Det är inte bara i Moskva och Stockholm folk blir som tokiga när landets fotbollslag presterar, och det var nog aldrig sÃ¥ roligt att vara svensk i Oslo som under OS i Turin 2006. Kopplingen mellan sport och nationalism är välkänd, den oroar vissa, ses med överseende av de flesta och kan ibland vara ganska rörande. Som när när 400-meteslöparen Cathry Freeman blev symbolen för försoningsprocessen i Australien under OS i Sydney och det kändes som en sportprestation var viktig pÃ¥ riktigt: ”No she didn’t cure cancer, absolutely she didn’t alleviate world hunger all on her own. But have a look around you as the nation wildly celebrates her Olympic victory. That, in itself, is no mean feat and proof positive that we have come a long, long way from the darker days of our past” som en australisk journalist uttryckte det.

Detta sagt, sÃ¥ har jag svÃ¥rt att ta sport pÃ¥ det blodiga allvar som sÃ¥ mÃ¥nga verkar göra – och jag glädjer mig över att jag nu slipper höra Patrik Ekvalls gravallvarliga inlägg frÃ¥n den svenska bänken. Mest fascinerande, och irriterande, är folk som envisas med att tro att sport är krig. Dagen efter Rysslands seger mot Sverige i förra veckan verkar Komsomolskaja pravda har gÃ¥tt i skola hos den englska pressen (som brukar anspela pÃ¥ andra världskriget varje gÃ¥ng England ska spela fotboll mot Tyskland) med en rubrik som talar om hur de skapade ett nytt Poltava för svenskarna, och ingressen avslutas med: ”Slaget vid Poltava 1709, seger! Österrike 2008 2-0!” Jag vÃ¥gar inte ens tänka pÃ¥ rubrikerna om det skulle bli sÃ¥ att Tyskland och Ryssland möts i finalen…

Men även i Sverige görs liknande liknelser, och Niklas Ekdal (ok, han är ledarskribent sÃ¥ jag ska inte belasta sportjournalisterna för detta) tar i söndagens DN även med förlusten av Finland: ”SÃ¥ missade Sverige sin revansch pÃ¥ Ryssland, 300 Ã¥r efter slaget vid Poltava och 200 Ã¥r efter kriget där Finland gick förlorat. Välsignat vare Zlatan den stores heliga knä, men i onsdags var han lika hjälplös som Karl XII.” Ska man skratta eller grÃ¥ta? Eller bara stillsamt försöka pÃ¥peka att om det var segrar i fotboll som gav revanch för förluster i krig sÃ¥ borde den vara utkrävd för länge sedan: Sverige hade ju aldrig tidigre förlorat mot Ryssland (post-sovjet). Fotboll är inte krig, det är inte ens likt. Fast det är klart – om krig vore lite mer som fotboll vore världen förmodligen ett trevligare ställe.

Vissa matcher är bättre än andra

Det fÃ¥r inte plats mycket mer än lägenhetsrenovering och fotbolls-EM i mitt huvud just nu, och det är roligare med fotboll. (Fast Spanien – Italien som pÃ¥gÃ¥r just nu verkar bekräfta min uppfattning att Italien och rolig fotboll är tvÃ¥ storheter som sällan förenas.) Och roligast hittills är Rysslands framfart, det var en imponerande uppvisning mot Holland igÃ¥r. Fotboll när det är som bäst. Arsjavin, Pavljutjenko, Zjirkov & co: jag är fullständigt charmad!  Jag verkar inte vara ensam: ”Europa har fÃ¥tt ett nytt lag att älska” avslutar DN sitt referat av gÃ¥rdagens match. Jag tror fortfarande inte att det kommer hÃ¥lla hela vägen, men jag tar hemskt gärna fel. 

Gracious in defeat?

Jag läser av och till Komsomolskaja pravda, det är en av Rysslands största tidningar och en riktig blaska full av skriverier om ryska kändisar som jag inte orkar bry mig om, men dÃ¥ och dÃ¥ har den rätt sÃ¥ schyssta reportage. Och dÃ¥ och dÃ¥ fÃ¥r den mig att inse hur olika de svenska och ryska medielandskapen är. Vad tror ni Expressens rubriker hade varit dagen efter Sverige förlorat sin öppningsmatch i EM med 4-1? ”Fiasko!”, ”Katastrofmatchen!” eller ”AvgÃ¥ Lagerbäck!” kanske? Komsomolskaja pravda toppar däremot med ungefär ”Den spanska tjuren ställde till bekymmer för den ryska björnen”. (Minst sagt. VÃ¥gar man hoppas pÃ¥ lite bättre koncentration i försvarsspelet mot Grekland?)

Brevmysterier

”Du har fÃ¥tt brev frÃ¥n Frankrike” meddelade min syster hemifrÃ¥n föräldrarna för ett tag sen. Jag blev mer än en smula förvÃ¥nad. Dels över att fÃ¥ brev till en adress som det var 10 Ã¥r sedan jag senast bodde pÃ¥, och dels över att det var frÃ¥n Frankrike – jag känner ingen där. SÃ¥ när jag i helgen besökte föräldrahemmet trodde jag att mysteriet skulle fÃ¥ sin lösning, men tvärtom – det tätnade: I kuvertet lÃ¥g fem stycken reklamvykort, det var inte ett ord skrivit pÃ¥ nÃ¥got av dem och det fanns ingen avsändare.

Någon har alltså tyckt det var mödan värt att rota fram ett kuvert, stoppa i fem reklamvykort, leta reda på en minst 10 år gammal adress, skriva den på kuvertet, köpa frimärken, klistra på frimärken och posta det hela. Jag fattar ingenting.