Bara för jag äter…

Det regnar inte, men det är sÃ¥ fuktigt att det likaväl kunde gjort det. JämngrÃ¥tt. Vattendroppar i träden. Och fullt med daggmaskar. PÃ¥ den lilla gÃ¥ngvägen genom skogspartiet fÃ¥r man trippa och skutta för att undvika maskarna som krupit upp. Det stojas frÃ¥n dagiset bredvid där barnen är ute och leker. Och plötsligt minns jag att det fanns en period i ens liv dÃ¥ just daggmaskar och vattenpölar tillhörde det mest intressanta man kunde tänka sig, en tid dÃ¥ man sjöng sÃ¥ngen om att ingen tyckte om en för att man Ã¥t mask. SÃ¥ hör jag dagisfröken: ”LÃ¥t bli maskarna nu. Vad vill du ha för smörgÃ¥s?” ”MasksmörgÃ¥s,” tänker jag och traskar vidare, ”nam nam”.