Extremly loud and incredibly close

Det tog mig ofantligt lång tid, över ett år, att läsa ut Extremely Loud & Incredibly close av Jonathan Safran Foer. Det märkliga, givet den långa tiden, är att jag hela tiden tyckt att boken var rätt bra. (Med tanke på hur illa jag tyckte om Everything is illuminated är det rätt anmärkningsvärt att jag ens började läsa.) Huvudpersonen är 9-årige Oskar Schnell som förlorade sin far 11 september 2001.

Oskar hittar en dag en nyckel i en vas och är övertygad om att det är hans far som lämnat honom en gåta han måste lösa. Så han beger sig på jakt efter låset som nyckeln öppnar. Jag måste erkänna att bokens början inte är alldeles färsk i mitt medvetande längre, men efter ett drygt år och 326 sidor är det en scen i slutet på boken som fastnat. Under en nattlig utflykt (som jag inte kan beskriva närmre utan att avslöja bokens upplösning) har Oskar, som är oerhört fascinerad av naturvetenskap, en diskussion med limousine-chauffören Gerald om hans döttrar:

”Are they both special?” He cracked up and said, ”Of course their pop is gonna say they’re special.” “But objectively.” “What’s that?” “Like factually. Truthfully.” “The truth is I’m their pop.” (s. 316)

Mitt år har hittills präglats av (alltför många) epistemologiska diskussioner: Vad är kunskap? Hur kan man nå den? Vad är sanning? Och så objektivitet – är det ens möjligt? Det kan inte sammanfattas så mycket bättre än i citatet ovan.

Rätt dyr plast

Återbesök hos veterinären, och nu är den beryktade astmainhalatorn här. Det känns som det är något slags gräns som har passerats. Kanske är jag officiellt en crazy cat lady nu. Inhalatorn ser ut ungefär som en plastnappflaska, men priset var lite häftigare: 1125 spänn, själva medicinerna tillkommer.

Nu hoppas jag pÃ¥ att jag av nÃ¥gon outgrundlig anledning ska bli porträttintervjuad nÃ¥gonstans (typ DN:s familjesida) sÃ¥ att jag kan fÃ¥ ange ”Famlij: Man och astmatisk katt”. Det har en snygg klang pÃ¥ nÃ¥got vis.

Det ryska valet (även om ämnet känns rätt uttömt)

Så var det ryska presidentvalet avklarat, och det enda som överraskar en smula är det relativt höga valdeltagandet. Av de tre kandidater som fick några röster att tala om hade jag också valt Medvedev. Det är inte som att kommunisten Ziuganov eller den varken särskilt liberale eller demokratiske liberaldemokraten Zjirinovskij känns som ett bättre alternativ.

En ovanligt ljus bild av läget i Ryssland tecknades av en gäst (namnet har tyvärr försvunnit ur mitt minne) i Godmorgon Sveriges morgonsoffa i förra veckan. Hon jämförde med bevakningen av politiken pÃ¥ sovjettiden :”Har man kallat till en presskonferens, wow!” PÃ¥ sovjettiden var utländska kontakter suspekt och man kunde knappt skicka brev, nu kan man hÃ¥lla tät kontakt med sina ryska vänner pÃ¥ telefon och internet. Busslasterna med ryska turister som man stöter pÃ¥ bara man sätter foten i Gamla stan är ocksÃ¥ minst sagt anmärkningsvärda i ett sÃ¥dant perspektiv.

Nej, Ryssland är idag inte en demokrati som vi menar. Men citatet som DN har pÃ¥ startsidan, ”Ryssland är och förblir en autokrati”, lÃ¥ter lite väl deterministiskt i mina öron. Men det stämmer nog ganska bra in i en rysk självbild. Ryssar gillar att pÃ¥peka att Ryssland inte är västerlandet, att det är särskilt, speciellt och annorlunda. Det kan inte mätas efter vÃ¥ra mÃ¥ttstockar. En tanke som är tydligt artikulerad i Fjodor Tjuttjevs dikt frÃ¥n 1866 (det är inte nÃ¥gon av hans bättre i mina ögon, även om den är snäppet snyggare pÃ¥ ryska):

För Ryssland är förnuft ej allt,

det mäts ej med en vanlig skala.

Det har sin särskilda gestalt

och Ryssland kan man bara tro på.

(översättning Lars Erik Blomqvist)

Formulerat för snart hundrafemtio år sedan citeras det fortfarande gillande.

Artigheter

Efter en vecka med alltför mycket formellt brevskrivande har jag funderat en del pÃ¥ hur det komma sig att artighetesfraserna till personer man inte känner och ska betyga sin aktning – och som dÃ¥ ocksÃ¥ indikerar avstÃ¥nd – är sÃ¥ tillgivna och personliga. När man däremot fÃ¥r en personlig relation till människan i frÃ¥ga kan man släppa pÃ¥ tillgivenheten och använda lite mer neutrala ord. Det känns lite bakvänt pÃ¥ nÃ¥got vis.