Ett år drygt efter hans död har jag äntligen stiftat närmre bekantskap med Ryszard Kapuscinski, många kulturskribenters älskling. Föga förvånande är det genom Imperiet – hans bok om Sovjetunionen (som finns i en väldigt snygg pocketutgåva) denna bekantskap sker. Den kan varmt rekommenderas.

Bokens huvuddel är resor i ett sönderfallande imperium 1989-1991, men innan dess flänger han 1967 runt i Sovjetunionens sydliga, icke-ryska republiker och 1958 gör han en resa med transibiriska järnvägen. Men Kapuscinskis allra första kontakt med imperiet sker i hemstaden Pinsk som efter att ha blivit polskt efter första världskriget inkorporeras i Sovjetunionen 1939, där han sju år gammal får lära sig läsa ur Stalins Voprozy Leninizma. NKVD delar ut pionjäruniformer och märken med de nio ledarna. Man skulle egentligen ha alla märkena men ”någon hade Zjdanov men inte Mikojan, eller att någon hade två Kaganovitj men ingen Molotov. Janek kom en dag med hela fyra stycken Chrusjtjov, som han bytte mot en Stalin.” Själv drömde Kapuscinski om att få byta till sig Vorosjilov, och beskriver sin lycka när en klasskamrat erbjöd ett sådant byte: ”Jag ryste hela jag. Vorosjilov var min dröm! Han hade uniform och luktade krig, och kriget visste jag vad det var, därför stod han mig nära på något sätt. I utbyte fick han Zjdanov och Kaganovitj, och så Mikojan på köpet” (s 13).

Många år senare i Jakutskt träffar han Tanja, snart tio år, som hoppar över vattenpölar i en gyttjig stad där tjälen är på väg ur jorden. Tanja berättar att riktig kyla känner man igen på att det hänger en klar lysande dimma i luften. ”När någon går genom dimman blir det en korridor i den. Och korridoren får form efter den person som gått där… När Tanja går hemifrån på morgonen kan hon se på dimkorridorerna om hennes kamrater redan har gått till skolan – alla flickorna vet hur de närmsta grannflickornas och väninnornas korridorer ser ut … Finns det inga korridorer med en höjd som passar på grundskoleeleverna, så betyder det att kylar är så hård att det inte blir några lektioner och barnen får stanna hemma.” (162)

Även om bokens beskrivningar kanske är snäppet vassare än dess analyser, så kanske man kan säga att beskrivningen är analysen – och ger höpnande insikter i homo sovieticus liv. Inte minst om hur farligt det var att fråga:

I Ã¥ratal behärskades hela byrÃ¥kratin och polisen av ett välutvecklat system för undersökning och angiveri som rörde en enda sak: har nÃ¥gon frÃ¥gat nÃ¥gonting? (…) En människa kommer tillbaka efter tio Ã¥r genomlidna i ett sibiriskt läger (…) ingen frÃ¥gar den hemvändande var han varit alla dessa Ã¥r, vad han har gjort, vad han varit med om. Vad skulle det vara bra för? Ett klokt ord ur predikaren: ”Den som förökar sin insikt, han förökar sin plÃ¥ga.” Karl Popper [har hävdat att] okunskap är inte enkel och passiv brist pÃ¥ kunskap, utan en aktiv hÃ¥llning, en vägran att acceptera kunskapen, en ovilja att ta den i besittning ett förkastande av den. (kort sagt: okunskap är antikunskap.) (129)