Ett år drygt efter hans död har jag äntligen stiftat närmre bekantskap med Ryszard Kapuscinski, många kulturskribenters älskling. Föga förvånande är det genom Imperiet – hans bok om Sovjetunionen (som finns i en väldigt snygg pocketutgåva) denna bekantskap sker. Den kan varmt rekommenderas.
Bokens huvuddel är resor i ett sönderfallande imperium 1989-1991, men innan dess flänger han 1967 runt i Sovjetunionens sydliga, icke-ryska republiker och 1958 gör han en resa med transibiriska järnvägen. Men Kapuscinskis allra första kontakt med imperiet sker i hemstaden Pinsk som efter att ha blivit polskt efter första världskriget inkorporeras i Sovjetunionen 1939, där han sju Ã¥r gammal fÃ¥r lära sig läsa ur Stalins Voprozy Leninizma. NKVD delar ut pionjäruniformer och märken med de nio ledarna. Man skulle egentligen ha alla märkena men â€nÃ¥gon hade Zjdanov men inte Mikojan, eller att nÃ¥gon hade tvÃ¥ Kaganovitj men ingen Molotov. Janek kom en dag med hela fyra stycken Chrusjtjov, som han bytte mot en Stalin.†Själv drömde Kapuscinski om att fÃ¥ byta till sig Vorosjilov, och beskriver sin lycka när en klasskamrat erbjöd ett sÃ¥dant byte: â€Jag ryste hela jag. Vorosjilov var min dröm! Han hade uniform och luktade krig, och kriget visste jag vad det var, därför stod han mig nära pÃ¥ nÃ¥got sätt. I utbyte fick han Zjdanov och Kaganovitj, och sÃ¥ Mikojan pÃ¥ köpet†(s 13).
MÃ¥nga Ã¥r senare i Jakutskt träffar han Tanja, snart tio Ã¥r, som hoppar över vattenpölar i en gyttjig stad där tjälen är pÃ¥ väg ur jorden. Tanja berättar att riktig kyla känner man igen pÃ¥ att det hänger en klar lysande dimma i luften. â€När nÃ¥gon gÃ¥r genom dimman blir det en korridor i den. Och korridoren fÃ¥r form efter den person som gÃ¥tt där… När Tanja gÃ¥r hemifrÃ¥n pÃ¥ morgonen kan hon se pÃ¥ dimkorridorerna om hennes kamrater redan har gÃ¥tt till skolan – alla flickorna vet hur de närmsta grannflickornas och väninnornas korridorer ser ut … Finns det inga korridorer med en höjd som passar pÃ¥ grundskoleeleverna, sÃ¥ betyder det att kylar är sÃ¥ hÃ¥rd att det inte blir nÃ¥gra lektioner och barnen fÃ¥r stanna hemma.†(162)
Även om bokens beskrivningar kanske är snäppet vassare än dess analyser, så kanske man kan säga att beskrivningen är analysen – och ger höpnande insikter i homo sovieticus liv. Inte minst om hur farligt det var att fråga:
I Ã¥ratal behärskades hela byrÃ¥kratin och polisen av ett välutvecklat system för undersökning och angiveri som rörde en enda sak: har nÃ¥gon frÃ¥gat nÃ¥gonting? (…) En människa kommer tillbaka efter tio Ã¥r genomlidna i ett sibiriskt läger (…) ingen frÃ¥gar den hemvändande var han varit alla dessa Ã¥r, vad han har gjort, vad han varit med om. Vad skulle det vara bra för? Ett klokt ord ur predikaren: â€Den som förökar sin insikt, han förökar sin plÃ¥ga.†Karl Popper [har hävdat att] okunskap är inte enkel och passiv brist pÃ¥ kunskap, utan en aktiv hÃ¥llning, en vägran att acceptera kunskapen, en ovilja att ta den i besittning ett förkastande av den. (kort sagt: okunskap är antikunskap.) (129)