Revolutionen enligt Figes

Just nu läser jag Orlando Figes A People’s Tragedy: The Russian Revolution 1891–1924. Jag har en bit kvar, inklusive noter omfattar den 923 sidor, men det är än sÃ¥ länge förvÃ¥nansvärt underhÃ¥llande och mycket välskrivet. (Jag gillade för övrigt även Figes Natasha’s dance: A Cultural History of Russia.) Som framgÃ¥r av undertiteln betraktar Figes revolutionen som mycket mer än ”kuppen” i oktober 1917 , därav bokens omfÃ¥ng, och fram till denna har jag ännu inte hunnit.

Mest fascinerad är jag hittills av porträttet av Nikolaj II, Rysslands siste tsar. Han beskrivs som en man som beundrar de ryska 1600-tals tyrannerna och som nog gärna levt pÃ¥ den tiden. Kanske själv varit en Ivan den förskräcklige. MotstÃ¥ndade till reformer, men utan styrkan att helt stÃ¥ emot, försökte han i det längsta bevara det kungliga enväldet. Samtidigt beskrivs han som den perfekta gentlemannen och talade engelska ”som en oxfordprofessor”. Hemma försökte han och hans ”tyska” fru Alexandra, barnbarn till drottning Victoria, skapa ett engelskt borgeligt liv. Och de kallade tydligen varandra för ”hubby” och ”wifey”! (De pratade engelska hemma, Alexandra lärde sig enlig Figes aldrig ryska ordentligt.) Jag tänker mig samtalen över middagen: ”How many revoultionaries did you exile today hubby dear?” ”Oh, just a few hundred wifey love.” ”Far too few, lovy, far too few.” Men det stämde kanske dÃ¥ligt med deras ideal att ta med sig jobbet hem.

Stadsbibliotekets ryska filmer

Jag var häromdagen och inventerade Norrköpings stadsbiblioteks förråd av ryska filmer. Det fanns två inne: Ivans barndom och Barberaren i Sibirien. Jag lånade båda.

Ett par minuter in i Barberaren i Sibirien inser jag att jag har sett den förut. Det var under de konstiga lektionerna i St Petersburg då taken var att vi skulle få språkträning genom att titta på rysk film. Idén var väl inte så dum, men förutom den här filmen (vars dialog till stor del är på engelska) såg vi mest på Nu, pogadi! – en sovjetisk Tom och Jerry (fast med en hare och varg) där det i princip inte är någon dialog alls. Hur som helst, jag tyckte filmen var fruktansvärd då, och inte blev det bättre nu. En blandning av melodram och fars, där en (supposedly) vacker amerikansk änka åker till Moskva för att hjälpa sin galna uppfinnarpappa att promota sitt senaste projekt: en trädfällarmaskin. På vägen dit träffar hon ett gäng unga kadetter och förälskar sig i den ena. Den (supposedly) unga kadetten (som spelas av Oleg Menshikov f. 1960) ser ut att vara lagom gammal för ett förhållande med en änka men på tok för gammal för att spela practial jokes med sina lärare på krigsskolan. En dryg halvtimme in i filmen när kadetterna häller fejksnö på sin lärare gav jag upp. Med viss fascination har jag läst den ena hyllande recensionen efter den andra. Det är möjligt att den tar sig – det var ju ett par timmar kvar – men jag tänker inte ta reda på det.

Film två, Tarkovskijs debutfilm Ivans barndom är antitesen till en fars: under andra världskriget har 12-årige Ivans hela familj har dödats av tyskarna, han har hamnat på fronten och gör spaningsuppdrag där han kan dra fördel av att han är mindre än de vuxna. Lugnt berättartempo – en väldigt oactionaktig krigsfilm. Otroligt snyggt filmad. Välförtjänst klassikerstatus. Tiden på knappt en och en halv timme (jämfört med över det dubbla för barberaren) är också i min smak.

En kopek mindre

St Petersburg times rapporterar att myntverket i Ryssland överväger att ta bort enkopek-myntet på grund av stigande metallpriser. En kopek är cirka ett kvarts öre, d.v.s. värd en tvåhundradels femtioöring – fast i storlek är den kanske hälften. Förhållandet mellan myntvärde och metalvärde borde således vara särdeles ofördelaktigt. En kursare till mig hävdade en gång att en kopek är så lite att det i princip är noll: det spelar ingen roll hur många gånger man än multiplicerar den, det blir aldrig mer. Men en kopek är ändå inte riktigt noll, så bättre skulle man kunna använda kopeken för att illustrera en annan matematisk princip: expotensiell tillväxt. Om tar det berömda schackbrädet och lägger en kopek på första rutan, två på andra, fyra på tredje, åtta på fjärde och så vidare så skulle man nog tillslut bli ganska rik. Men det är nog fortfarande en bättre idé att sälja metallen än att försöka växla in mynten. Och har man bara en kopek, eller två eller ens femtio, så är det inte mycket man kan göra med det.

Ur led är tiden?

Jag ha sett mer snö de senaste tre dagarna än under hela den här vintern tillsammans. Men jag tror ändÃ¥ inte att det är vÃ¥ren som har backat och vintern som tillslut har kommit. Det ligger mer i linje med vädret under Ã¥ret hittills att dra slutsatsen att det är aprilväder en mÃ¥nad för tidigt… och fundera pÃ¥ om man ändÃ¥ inte borde skaffa sig ett par gummistövlar.

Vår tids största skämt?

Jag jobbar hemma idag, eller är det läge att beskriva det som ”jobbar hemma”? Det är inte ens sport pÃ¥ tv, men det närmsta jag kommit jobb idag är att slänga in tvÃ¥ maskiner med tvätt, och hängt den ena. Jo, jag har ju läst dagens hittills enda mail ocksÃ¥. Den bristande effektiviteten mÃ¥ kanske vara förlÃ¥ten när det snart är pÃ¥sk, om det inte var för att jag har en ansökan om internationaliseringsmedel som mÃ¥ste in idag. Men när jag tillslut lyckats förmÃ¥ mig att ladda hem dokumentet har det helt plötsligt blivit i ett gotisktinspirerat typsnitt. (Konvertering pc–mac är ett kapitel för sig.) Det är visserligen lätt Ã¥tgärdat, men jag tar det som ett tecken pÃ¥ att jag ska ta i tu med disken först…

Souvenir

Vid mitt senaste besök på Anna Achmatova museet i St Petersburg, det är lägenheten i Fontannyj dom som hon bodde i på 1920-40 talet som blivit museum, köpte jag med mig en inspelning där hon själv läser Poema bez geroja (Poem utan hjälte). Inspelningen är raspig och brusig. Uppläsningen är entonig och mässande, precis som min ryska kompis (som har inspelningen på LP) varnade mig för. Det är svårt att höra vad hon säger, och det är knappast så att man överväldigas av någon poetisk kraft.

Det finns inga som helst uppgifter om inspelningen på skivan. Den är förmodligen gjord ganska sent i hennes liv, för det är en gammal kvinnas röst som läser. Man hör hur hon vänder blad bland sina papper. Helt plötsligt hörs en högljudd skorrande ringsignal i bakrunden och fötter som springer iväg till telefonen. Men Achmatova fortsätter oberörd att läsa. Och det är nu det blir gripande – i just inspelningens amatörmässighet. Achmatova var en poet i onåd hos Sovjetstaten, även om hon mot slutet av sitt livs åter tilläts verka. Det fanns inga privilegier för henne, ingen professionell inspelningsstudio. Där jag sitter på tåget, med Achmatovas mässande röst i lurarna, ser jag plötsligt framför mig hur Anna Achmatova sitter i sin lägenhet och läser; mörka möbler, virkade dukar. För ett kort ögonblick gör den raspiga inspelningen henne overkligt levande.

Dagens ord

Förordsmarxism: På 1970-talet var det modernt med storslagna marxistiska teoribyggen, dessvärre var dessa i stort sätt omöjliga att tillämpa på något som helst material. Enligt en av mina professorer användes därför begreppet förordsmarxism flitigt i hans doktorandkretsar för att beteckna bruket att ange sin marxistiska tillhörighet i början på boken för att sedan helt lämna teoribyggena när man kom till själva materialet och undersökningen.

Den som förökar sin insikt, förökar också sin plåga

Ett år drygt efter hans död har jag äntligen stiftat närmre bekantskap med Ryszard Kapuscinski, många kulturskribenters älskling. Föga förvånande är det genom Imperiet – hans bok om Sovjetunionen (som finns i en väldigt snygg pocketutgåva) denna bekantskap sker. Den kan varmt rekommenderas.

Bokens huvuddel är resor i ett sönderfallande imperium 1989-1991, men innan dess flänger han 1967 runt i Sovjetunionens sydliga, icke-ryska republiker och 1958 gör han en resa med transibiriska järnvägen. Men Kapuscinskis allra första kontakt med imperiet sker i hemstaden Pinsk som efter att ha blivit polskt efter första världskriget inkorporeras i Sovjetunionen 1939, där han sju år gammal får lära sig läsa ur Stalins Voprozy Leninizma. NKVD delar ut pionjäruniformer och märken med de nio ledarna. Man skulle egentligen ha alla märkena men ”någon hade Zjdanov men inte Mikojan, eller att någon hade två Kaganovitj men ingen Molotov. Janek kom en dag med hela fyra stycken Chrusjtjov, som han bytte mot en Stalin.” Själv drömde Kapuscinski om att få byta till sig Vorosjilov, och beskriver sin lycka när en klasskamrat erbjöd ett sådant byte: ”Jag ryste hela jag. Vorosjilov var min dröm! Han hade uniform och luktade krig, och kriget visste jag vad det var, därför stod han mig nära på något sätt. I utbyte fick han Zjdanov och Kaganovitj, och så Mikojan på köpet” (s 13).

Många år senare i Jakutskt träffar han Tanja, snart tio år, som hoppar över vattenpölar i en gyttjig stad där tjälen är på väg ur jorden. Tanja berättar att riktig kyla känner man igen på att det hänger en klar lysande dimma i luften. ”När någon går genom dimman blir det en korridor i den. Och korridoren får form efter den person som gått där… När Tanja går hemifrån på morgonen kan hon se på dimkorridorerna om hennes kamrater redan har gått till skolan – alla flickorna vet hur de närmsta grannflickornas och väninnornas korridorer ser ut … Finns det inga korridorer med en höjd som passar på grundskoleeleverna, så betyder det att kylar är så hård att det inte blir några lektioner och barnen får stanna hemma.” (162)

Även om bokens beskrivningar kanske är snäppet vassare än dess analyser, så kanske man kan säga att beskrivningen är analysen – och ger höpnande insikter i homo sovieticus liv. Inte minst om hur farligt det var att fråga:

I Ã¥ratal behärskades hela byrÃ¥kratin och polisen av ett välutvecklat system för undersökning och angiveri som rörde en enda sak: har nÃ¥gon frÃ¥gat nÃ¥gonting? (…) En människa kommer tillbaka efter tio Ã¥r genomlidna i ett sibiriskt läger (…) ingen frÃ¥gar den hemvändande var han varit alla dessa Ã¥r, vad han har gjort, vad han varit med om. Vad skulle det vara bra för? Ett klokt ord ur predikaren: ”Den som förökar sin insikt, han förökar sin plÃ¥ga.” Karl Popper [har hävdat att] okunskap är inte enkel och passiv brist pÃ¥ kunskap, utan en aktiv hÃ¥llning, en vägran att acceptera kunskapen, en ovilja att ta den i besittning ett förkastande av den. (kort sagt: okunskap är antikunskap.) (129)

Kvinnodagen

För många i min bekantskapskrets är det en av årets stora dagar, men jag måste erkänna att 8 mars gick mig rätt obemärkt förbi. Det kom dock någon enstaka gratulation från Ryssland. Kvinnodagen är en helgdag i Ryssland (och eftersom den inföll på en lördag har de kompensationsledigt idag måndag). Där är det en fullständigt opolitisk dag, det handlar inte om jämställdhet och kvinnokamp, utan kvinnorna ska få blommor och presenter, uppvaktas om ompysslas. Det står blomsterförsäljare i vart hörn och vissa män lagar nog årets enda måltid.

Kvinnor kan ge varandra presenter också, i brist på uppvaktande män kanske. Min värdinna gav mig ett par innetofflor. Ryssar och innetofflor – tapotjki – är ett kapitel för sig. (Tapotjki var ett av de första orden jag lärde mig i St Petersburg.) Gäster måste absolut erbjudas sådana, att traska runt i strumplästen är otänkbart. Vilket jag hade gjort i flera månader, och till på köpet avböjt de erbjudna lånetofflorna. Min värdinna tyckte det såg förfärligt ut! Åtgärdstofflorna var gjorda av blå imitationssammet med broderat blomstermönster och fluffigt uss längs kanten. Tyvärr är mina tapotjki inte längre med mig – de slutade sina dagar i en papperskorg på Pulkovoflygplatsen när jag inför hemresan desperat försökte få ner min packning under den tillåtna gränsen.

Objektivt sett

Det tog mig ofantligt lång tid, över ett år, att läsa ut Extremely Loud & Incredibly close av Jonathan Safran Foer. Det märkliga, givet den långa tiden, är att jag hela tiden tyckt att boken var rätt bra. (Med tanke på hur illa jag tyckte om Eextremelyloud_1.jpgverything is illuminated är det rätt anmärkningsvärt att jag ens började läsa.) Huvudpersonen är 9-årige Oskar Schnell som förlorade sin far 11 september 2001.

Oskar hittar en dag en nyckel i en vas och är övertygad om att det är hans far som lämnat honom en gåta han måste lösa. Så han beger sig på jakt efter låset som nyckeln öppnar. Jag måste erkänna att bokens början inte är alldeles färsk i mitt medvetande längre, men efter ett drygt år och 326 sidor är det en scen i slutet på boken som fastnat. Under en nattlig utflykt (som jag inte kan beskriva närmre utan att avslöja bokens upplösning) har Oskar, som är oerhört fascinerad av naturvetenskap, en diskussion med limousine-chauffören Gerald om hans döttrar:

”Are they both special?” He cracked up and said, ”Of course their pop is gonna say they’re special.” “But objectively.” “What’s that?” “Like factually. Truthfully.” “The truth is I’m their pop.” (s. 316)

Mitt år har hittills präglats av (alltför många) epistemologiska diskussioner: Vad är kunskap? Hur kan man nå den? Vad är sanning? Och så objektivitet – är det ens möjligt? Det kan inte sammanfattas så mycket bättre än i citatet ovan.