Lies, damn lies and statistics

Att man kan bevisa vad som helst med statistik är väl känt, men det är sällan man träffar på något som så tydligt beskriver vilken abstraktion ett medelvärde egentligen är som följande artikl på SMHI:s hemsida: Onormalt normal novemberväder i Göteborg.

För första gÃ¥ngen sedan mätningarna startade 1859 har Göteborg haft en medeltemperatur och nederbörd som stämmer överrens normalvärdet. ”Normalvärdet är egentligen inget annat än ett referensvärde kring vilket vädret varierar pÃ¥ olika tidsskalor, och ibland kan svängningarna dessutom vara ganska stora.” Inte ens med en tillÃ¥ten avvikelse pÃ¥ nÃ¥gon tiondels grad kan SMHI hitta särskilt mÃ¥nga mÃ¥nader i Stockholm, där mätningarna pÃ¥gÃ¥tt längre, som överrenstämmer med normalvädret.

Jag fick höra pÃ¥ ett seminarium i förra veckan att om man tar statistik som är sammanställd pÃ¥ en hög nivÃ¥ (land, region eller kanske till och med global nivÃ¥) och sedan bryter ner den i mindre enheter sÃ¥ finns i princip hela den variation man kan se pÃ¥ den större nivÃ¥n i den mindre enheten. Att finna statistiska samband handlar alltsÃ¥ om att hÃ¥rddra tendenser och ignorera avikelser. Och med rätt vinkel kan man hitta nästan vad som helst. Generaliseringen som blir resultatet ligger kanske pÃ¥ sätt och vis lÃ¥ngt frÃ¥n den sÃ¥ kallade verkligheten – samtidigt pÃ¥verkar den typen av generaliseringar upplevelsen av verkligheten.

”Att syssla med samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning handlar om att göra vÃ¥ld pÃ¥ verkligheten” fick jag höra av en professor för nÃ¥gra veckor sedan. Statistik var inte den metod han föresprÃ¥kade, men jag mÃ¥ste säga att det framstÃ¥r som ett utmärkt verktyg i sÃ¥dana strävanden.