Tjurskallig bonderomantik

Det verkar vara tema Tolstoj i senaste numret av St Petersburg times. Där finns en artikel om nyöversättningen till engelska av den första versionen av Krig och fred. Denna finns även översatt till svenska av Staffan Skott. Den ligger pÃ¥ ”att läsa” hyllan hemma, men jag ska ta mig igenom nÃ¥gra av alla mina pÃ¥började böcker innan det är dags för den. Och den lär väl ocksÃ¥ ta ett tag, förutom att antalet sidor tar sin tid att läsa sÃ¥ gör de ocksÃ¥ att boken inte är särskilt portabel. Passar dÃ¥ligt pÃ¥ tÃ¥get med andra ord. Orginalversionen kallas den, men den gavs sÃ¥ vitt jag förstÃ¥r aldrig ut under författarens livstid utan det är en (av författaren) bearbetad version av Krig och fred som är den mest kända. Jag har höga förväntningar; Anna Karenina var för mig en angenäm överraskning. En klassiker som inte bara var bättre utan ocksÃ¥ betydligt lättare att läsa än jag trodde, sitt omfÃ¥ng till trots. PÃ¥ en frÃ¥ga om vad den handlar om lär Tolstoj förresten ha svarat: ”Om det hade kunnat sägas kortare, hade boken varit kortare.”

I St Peterburg times finns också en artikel om en bok om och av hans fru Sofia som från 1880-talet var en hängiven amatörfotograf. I boken finns förutom berättelsen om henne många av hennes fotografier återgivna. Hade inte varit julafton redan imorgon hade jag satt upp boken på önskelistan. Lev Nikolajevitj Tolstoj är inte bara en av världslitteraturens giganter, han verkar dessutom ha varit en galenpanna av stora mått. Han var nog inte en enkel man att leva med. Tolstojs biografi innehåller det ena bizarra infallet efter det andra. Religiösa grublerier, romantisering av bondelivet och ogillande av adelns livstil verkar ha legat bakom de flesta av dessa. Högaldige Tolstoj kunde dock inte släppa sitt ursprung. Målningen av Repin, återgiven här intill, föreställande en plöjande Tolstoj misstänker jag visar honom i en av hans mer bonderomantiska stunder.

Artikeln om Sofia beskriver henne som en kvinna som offrade allt för sin man som hon dyrkade. Som nog många kvinnor även med betydligt mindre berömda män gjort. De av hennes foton som är återgivna i artikeln visar en tjurig Lev Nikolajevitj som stirrar in i kameran. Man känner igen honom från Repin-tavlan. Det är den här farbrorn som 82 år gammal rymmer hemifrån för att komma bort från lyxen, jag har för mig att han var på väg till ett kloster. Litterär celebritet som han är har han världspressen i hasorna. Det slutar illa, LNT dör på ett stationhus under sin resa. Betydligt mer livfullt berättar Per Arne Bodin denna historia om Tolstojs sista dagar på kursen i rysk litteraturhistoria, det är värt att gå kursen bara för att få höra den.

Parallelläsning

Jag läser ofta flera böcker parallellt, men pÃ¥ sistÃ¥ne har jag haft ovanligt mÃ¥nga som jag bara inte blir färdig med. Värst är Jonathan Saffran Foers Extremely Loud and Incredibly Close som jag fick i julklapp förra Ã¥ret och sÃ¥ här lagom till nästa jul ännu inte kommit igenom. Jag tycker till och med att den är bra – men det gÃ¥r extremt trögt. Samma sak med Bengt Jangfeldts Majakovskijbiografi Med livet som insats som jag hÃ¥llt pÃ¥ med sedan i maj. (Jag kunde i alla fall säga ”den hÃ¥ller jag pÃ¥ och läser” när den fick augustpriset härom veckan.) Kjell Westös Där vi en gÃ¥ng gÃ¥tt har bara hängt med sedan slutet pÃ¥ oktober.

Nu har jag i alla fall lyckats slutföra en annan långkörare – Neil Gaimans Anansi Boys som hängt med i podden hela hösten. Det är schysst att lyssna på ljudbok när man åker buss eller tåg och det gör jag ju en hel del. Men att högläsa en hel roman, vilket Lenny Henry för övrigt gör fantastiskt bra, tar sin tid och så måste jag ju hålla mig uppdaterad med språket och andra p1 podcasts (att jag just lyssnar på det som podcast är enda indikationen på att jag faktiskt är rätt mycket yngre än kanalens målgrupp) och lyssna på musik när jag är för trött för att tänka. Så det halsbrytande äventyret med gudar, halvgudar, spöken och mer eller mindre vanliga människor har tagit sån tid att jag nu har svårt att minnas början. Men är man lagd åt humoristisk fantasy så rekomenderas Anansi Boys absolut.

Gissningslekar

Det verkar vara högkonjunktur för Kremlologi nu. Denna märkliga vetenskapsgren som bygger på politik, psykologi och mer eller mindre väl underbyggda spekulationer. Vad händer bakom murarna i Kreml? Vad gör Putin, hur tänker han, vilka sockar har han på sig idag och vad betyder det?

Jag vet inte vad jag ska säga om demokratin i Ryssland, det mesta är nog redan sagt, men mycket av nyhetsrapportertingen irriterar mig. Alla spekulationer om de hur det tänks i de innersta kretsarna i Kreml är långtråkiga, det är irriterande hur intervjupersoner som inte håller med journalisternas analys av Ryssland som en diktatur avfärdas som okunniga och oinsatta. (Som i Godmorgon Världens reportage från Medvedevs gamla skola häromdagen.) Även om man kanske kan glädjas åt att det varit förvånansvärt få ordvitsar på temat den ryska björnen sedan Medvedev blev nominerad som presidentkandidat (medved betyder björn).

Visst finns det oroande tendenser i Ryssland, men bilden av Ryssland som fienden går mig på nerverna (som bland annat uttrycktes i en artikel på DN:s ledare sida för någon vecka sedan där man var upprörd över att det svenska försvaret inte tillräckligt fruktade Ryssland). De enda som tjänar på ett sådant uppskruvat tonläge är hökarna i Kreml, och Ryssland är så mycket mer än dem.

Akademiskt snömos

”If man is indeed, in the world, the locus of an empirico-transcendental doublet, if he is that paradoxical figure in which the empircal contents of knowledge necessarily release, of themselves, the conditions that have made them possible, then man cannot posit himself in the immediate and sovereign transparency of a cogito; nor, on the other hand can he inhabit the objective inertia of something that, by rights, does not and never can lead to self-consciousness.”

Följande är ett citat ur Michel Foucaults The order of things som ingen verkar ha orkat översätta till svenska. Vi kanske ska vara tacksamma. Det är möjligt att det franska orginalet är begripligare (om man kan tillräckligt bra franska vill säga) men något får mig att tvivla. Jag har läst den här passagen säkert 10 gånger, jag har läst resten av kapitlet, så jag har ett hum om vad han försöker säga. Men inte mycket mer än ett hum. Snömos.

Jag trodde en gång i tiden att jag gillade teori. Efter att ha tillbringat lite tid med Foucault, Bourdieu, Adorno och andra gubbar har jag kommit till insikt. Kulturteori suger. I alla fall när den framförs i abstrakt form av gubbar som inte kan formulera sig begripligt. Tyvärr verkar det finnas en stor fascination och beundran för dylika gubbar, inte bara på min institution. Jag kan inte låta bli att undra vilka kommentarer jag skulle få om jag försökte klämma in 8 kommatecken och 1 semikolon per mening.

Foucaultartikeln som jag tillbringade förmiddagen med att försöka läsa fick mig att tänka pÃ¥ den sÃ¥ kallade Sokalaffären. Fysikprofessor Alan Sokal skickade 1996 in en artikel till den postmoderna kulturstudietidskriften Social Text. Artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity var nonsens klätt i den rätta jargongen. Artikeln publicerades och även om jag känner viss lojalitet med mitt fält när det attackeras av fysikprofessorer undrar jag vad det är som ligger bakom reflexen ”Det här är obegripligt – dÃ¥ mÃ¥ste det vara bra!”.

Om man som en av mina professorer har läst någon bok av Adorno tio gånger och nu entusiastiskt säger att man nog nästan förstår vad han menar, så är i allfa fall min första tanke att då kanske den där boken inte är så himla bra. Det kan ju faktiskt vara så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Lies, damn lies and statistics

Att man kan bevisa vad som helst med statistik är väl känt, men det är sällan man träffar på något som så tydligt beskriver vilken abstraktion ett medelvärde egentligen är som följande artikl på SMHI:s hemsida: Onormalt normal novemberväder i Göteborg.

För första gÃ¥ngen sedan mätningarna startade 1859 har Göteborg haft en medeltemperatur och nederbörd som stämmer överrens normalvärdet. ”Normalvärdet är egentligen inget annat än ett referensvärde kring vilket vädret varierar pÃ¥ olika tidsskalor, och ibland kan svängningarna dessutom vara ganska stora.” Inte ens med en tillÃ¥ten avvikelse pÃ¥ nÃ¥gon tiondels grad kan SMHI hitta särskilt mÃ¥nga mÃ¥nader i Stockholm, där mätningarna pÃ¥gÃ¥tt längre, som överrenstämmer med normalvädret.

Jag fick höra pÃ¥ ett seminarium i förra veckan att om man tar statistik som är sammanställd pÃ¥ en hög nivÃ¥ (land, region eller kanske till och med global nivÃ¥) och sedan bryter ner den i mindre enheter sÃ¥ finns i princip hela den variation man kan se pÃ¥ den större nivÃ¥n i den mindre enheten. Att finna statistiska samband handlar alltsÃ¥ om att hÃ¥rddra tendenser och ignorera avikelser. Och med rätt vinkel kan man hitta nästan vad som helst. Generaliseringen som blir resultatet ligger kanske pÃ¥ sätt och vis lÃ¥ngt frÃ¥n den sÃ¥ kallade verkligheten – samtidigt pÃ¥verkar den typen av generaliseringar upplevelsen av verkligheten.

”Att syssla med samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning handlar om att göra vÃ¥ld pÃ¥ verkligheten” fick jag höra av en professor för nÃ¥gra veckor sedan. Statistik var inte den metod han föresprÃ¥kade, men jag mÃ¥ste säga att det framstÃ¥r som ett utmärkt verktyg i sÃ¥dana strävanden.