Mer om marschen mot hatet

St Petersburg times har i den aktuella utgåvan en artikel om marschen mot hatet som hölls i söndags och som jag skrivit om tidigare. Artikeln andas besvikelse över att deltagandet var lågt (knappt tusen personer – jag vet inte om det är så lite egentligen) och redogjör för de offentliga personer som inbjudits att delta men tackat nej.

Varje person kan naturligtvis ha goda skäl att tacka nej, men det är svÃ¥rt att inte se det som uttryck för ett mönster – nämligen att det offentliga Ryssland negligerar problemet med rasism och främlingsfientlighet. Amnesty har nyligen kommit ut med en uppdatering av sin rapport om rasistiskt vÃ¥ld i Ryssland, den kan läsas här. Här framhÃ¥ller man att lagstiftningen mot rasistiskt vÃ¥ld i Ryssland är bra, men den tillämpas inte. Istället kallas fortfarande allt för ofta rasistiska överfall för ”huliganism”, människor drar sig för anmäla eftersom man fruktar likgiltighet eller diskriminering frÃ¥n polisen, och istället för att ge uttryck för ett ordentligt avstÃ¥ndstagande finns tendenser till att makten verkar ta Ã¥t sig delar av den främlingsfientliga retoriken.

Jag fÃ¥r väl ge de högljudda ”Kremltrogna” ungdomsorganisationerna som deltog det att de faktiskt försöker föra arvet frÃ¥n andra världskriget vidare inte bara mot ”det fascistiska Estland” utan även pÃ¥ detta omrÃ¥det.

Propaganda!

Jag fick en länk skickad till mig idag ”tänkte att du ville se det här” var kommentaren, och naturligtvis ville jag se det här – ett bildspel med gamla sovjetiska propagandabilder. När Sovjetunionen föll kom scanpix av nÃ¥gon anledning över propagandabyrÃ¥n API:s bilder, och nu har en bildredaktör där grävt i arkiven och samanställt en bok med den passande titeln Propaganda – som alltsÃ¥ ocksÃ¥ delvis kan beskÃ¥das som ett bildspel pÃ¥ scanpix hemsida.

Boken fick en fin recension i vetenskapsradion historia för några veckor sedan (kan dock inte hitta inslaget på deras hemsida, det är förmodligen för gammalt). Jag hade nästan hunnit glömma den, så stort tack för påminnelsen. Efter den försmaken är det givet vad som ska stå högst upp på min önskelista till jul.

Marsch mot hatet

I gÃ¥r söndag ordnades en ”marsch mot hat” i St Petersburg, enligt fontanka.ru deltog ca 800 personer. Ett stort antal organisationer stod bakom denna, som t.ex. Jabloko, Memorial, Soldatmödrarna mfl. Det är fjärde Ã¥ret som en sÃ¥dan marsch ordnas. Den hölls till minnet av Nikolaj Girenko, en framträdande anti-rasist som dödades utanför sin lägenhet hösten 2004.

Som jag skrivit om tidigare (här och här) är rasistiskt våld ett stort problem i Ryssland. Enligt den ryska organisationen SOVA, ett informations- och analyscenter mot nationalism och främlingsfientlighet, har det under första halvåret 2007 skett 310 rasistiskt motiverade överfall, där 37 personer dödats. Samma period förra året var antalet 252 överfall , 21 med dödlig utgång. Så trots att det verkade i våras som dett skett framsteg med utredandet av rasistiska brott är det inget som tyder på att själva brotten minskar.

Dagar man minns

Det är FN-dagen idag. Den dag då FN-fördraget (eller kanske heter det bättre stadgan) skrevs under 1945. Men för mig kommer det alltid vara dagen då min farmor dog. Dagarna är intimt förknippade med varandra för jag hade varit och firat FN-dagen med dagis när pappa kom och hämtade mig och berättade vad som hänt. Det var ett stort firande, vilket får mig att undra om inte det här fördraget inte skrevs under 1944 för att farmor dog 1984 är jag helt säker på, och varför skulle man ha firat just 39-årsdagen? I alla fall var vi på skolgården, det var massa folk och jag minns att det släpptes upp fredsduvor. Och att det var häftigt och spännande och stort för en 5-åring. Men dagen slutade i vad som man med en underdrift kan kalla anti-klimax.

Med tanke på hur mycket längre han levde är det väl inte så konstigt att jag minns farfar för hans liv och på hans födelsedag, och farmor för dagen hon dog. Men i 23 år har jag förknippat FN med min farmor. Jag får väl säga att de är mig båda kära.

Rymdjubileum

Det har snackats mycket rymd pÃ¥ sistone, i samband med att det den 4 oktober var 50 Ã¥r sedan Sovjetunionen skickade upp Sputnik 1 (sputnik är för övrigt ett ofta använt exempel pÃ¥ rysk ordbildning: s-med put-väg nik-”are” alltsÃ¥ bokstavligen ”medvägare” eller följeslagare om man vill uttrycka det lite elegantare). Som kombinerad russofil och rymdfantast kan man ju bara njuta. Godmorgon världen i P1 hade i söndags ett inslag med namnet rymdpop och rysskräck där man bland annat intervjuade sÃ¥ngaren i Spotniks, vars göteborgska faktiskt kunde mäta sig med Glen Strömbergs, härligt att höra. Det är för lite rymd i populärkulturen nu för tiden.

Vetenskapsradions veckomagasin, också det i P1, hade en annan typ av inslag inslag där man diskuterade rymdprogrammets framtid. Med hjälp av olja och gasinkomsterna har Ryssland åter börjat satsa på rymden. Varje gång jag hör något om det drar jag mig till minnes en episod hos min värdfamilj. Ryska kanal 1 nyheterna sände ett inslag från den sovjetiska rymdbasen Bajkonur i Kazakstan som numera används av det ryska rymdprogrammet. Enligt wikipedia hyr Ryssland basen i Bajkonur för 115 miljoner USD om året, och tecknade 8 juni 2005 ett avtal om detta fram till 2050. Gissningsvis var det i samband med detta avtalstecknande som inslaget sändes, det var vid den tiden i alla fall.

Under inslaget frÃ¥gar min värdinnas 18-Ã¥riga dotter mig om Sverige har nÃ¥got rymdprogram. Innan jag hinner svara utbrister hennes mor indignerat: ”Nej det har de inte. För de har satsat pÃ¥ välfärd och social trygghet och andra vettiga saker istället för att slänga bort pengar pÃ¥ sÃ¥nna dumheter!” Fascinerad som jag är av rymden kan jag inte lÃ¥ta bli att undra om min värdinna inte hade en poäng …

Skördetid på burk

Temat för nummer 39 av veckotidningen Ogoniok är skördetid pÃ¥ burk. Det vill säga inläggningar. Och om det är nÃ¥got jag förknippar med Ryssland sÃ¥ är det inläggningar, i alla möjliga och omöjliga former. Saltgurka, saltad svamp, olika grönsakskonserver, sylt, kompot… listan är nästan oändlig. Vissa minns jag med förtjusning – andra med fasa. Min värdinnas tomat och paprikainläggningar gav en välbehövlig fräschör till den tunga maten, sÃ¥ det var alltid en glädje att se den burken. Men hennes rättikainläggning som var sÃ¥ sur att magen vände sig ut och in är faktiskt bland det värsta jag nÃ¥gonsin smakat.

I artikeln citerar Ogoniok statistik över hur frekvent inläggandet är, vilket nästan överträffar min vildaste fantasi: 82% av befolkningen gör nÃ¥gon form av inläggning! Grönsakerna kommer oftast frÃ¥n datjan, svampen är egenhändigt plockad i skogen. Fast det var faktiskt pÃ¥ försommaren i St Petersburg som min värdinnas syltkok fick mig att inse att man kan köpa frukt pÃ¥ marknaden och lägga in. (Jag är uppväxt pÃ¥ landet om det är nÃ¥got försvar för denna senkomna insikt.) PÃ¥ andra sätt bekräftar ocksÃ¥ artiklarna min bild av Ryssland. Den manliga professorn uttalar sig, bland annat om hur goda inläggningar hans fru gör…

Språksvårigheter

Det glädjer mig alltid att höra att andra än jag har problem med det ryska språket, därför var artikeln i St Peterburg times om de ryska ministrarnas misshandel av modersmålet roande läsning. Ordföranden för de ryska språklärarnas organisation Ludmila Verbitskaja tycker att det är så illa att hon kräver att man inför ett språktest i Kreml och Duman. Hon vill att det ska bli en obligatorisk del av rekryteringsprocessen och har bokat in ett möte med nye premiärministern Zubkov för att föra fram sina synpunkter.

Jag mÃ¥ste erkänna att humorn i de flesta av de ”roliga felsägningarna” som citeras i artiklarna gÃ¥r mig förbi. Men jag kommer leva länge pÃ¥ uttalanden i stil med: ”We really must get serious about the problem: the country’s top-ranking officials make embarrassing mistakes. They often can’t get the stress right in the easiest words.” Det fÃ¥r mig att känna mig som att jag är i gott sällskap.

Högtidlighållanden

Det är idag ett år sedan Anna Politkovskaja mördades. För att minnas hennes roll som den som människor ville tala med har hennes tidning Novaja Gazeta åter öppnat hennes telefonnummer för att människor ska kunna ringa dit och lämna meddelanden som man publicerar idag. Om mordet, hennes gärning och högtidlighållandet av hennes minne har rapporterats flitigt i svenska nyhetsmedier. Det har nog inte undgått någon och det finns knappast så mycket mer att tillägga.

Vad som nog undgått fler är svenska minnesfiranden. Sådana hölls på flera håll i landet, till exempel tände Amnesty ett ljus för varje journalist som mördats de senaste åren i Ryssland utanför domkyrkan i Kalmar. Jag var inte där, utan utanför ryska ambassaden i Stockholm där ett antal organisationer med journalistanknytning ordnade en manifestation. Jag hade på omvägar fått en inbjudan på vilken det lät som att man vände sig till en allmänhet. Väl framme var känslan snarare att man inkräktade på ett privat arrangemang. Det var 21 personer som deltog.

Det var lite märkligt att manifestera på en trottoar, bredvid en väg som effektivt dränkte all högtidlighet i en tyst minut. Det hela var grått, kallt och kändes ganska futtigt. Det kändes inte heller som att arrangörerna var intressarade av fler deltagare eller ett större genomslag, för då hade man ju kunnat välja ett plats där fler människor rör sig. Manifestationen var ju inte heller direkt riktat mot ambassaden, som tydligen till och med sagt att de skulle komma ut med blommor. Jag kunde inte komma i från känslan att platsen valts mest för att man hoppades att någon skulle komma utsläntrande ur DN/Expressen-skrapan på andra sidan vägen för att bevaka det hela.

Tvärt emot manifestionens förmodade intentioner förmedlades känslan av att det vi högtidlighåller är oviktigt och undanskuffat. Men de som allra mest bryr sig (i alla fall här) är journalister och rör sig i ett annat offentligt rum än stadens, alltså kan vi i alla former av nyhetsmedier ta del av minnesreportage om Anna Politkovskaja. Det var ju också hennes värld, så kanske är det vackert så.

Det var inte bättre förr

Läser om Sven-Erik Lidmans I skuggen av framtiden för att jag måste men för den skull inte utan nöje. Nu har jag kommit fram till kapitel 5 som behandlar utbildningsväsendets utveckling och kan småle åt beskrivningen av universitetet i Cambridge på 1600-talet. Det fanns ingen ämnesspecialisering, inga tentamen och inga betyg. Disputerade gjorde man ständigt och jämt men det handlade då inte om att försvara avhandlingar utan var helt och hållet övningar i logisk argumentationskonst.

Föreläsningar fanns det däremot. De försigick här som pÃ¥ de flesta andra hÃ¥ll sÃ¥ att föreläsaren talade sÃ¥ lÃ¥ngsamt att studenterna hade möjlighet att ord för ord skriva ned det han sade. Tryckta böcker var för dyra för den vanliga studenten; man fick plita ner sina egna läromedel.”

Det klagas en hel del bland universitetslärare numera att studenterna bara sitter tysta och antecknar frenetiskt. Det sker ingen interaktion, ingen reflektion. Men det var tydligen inte bättre förr i tiden.