Märkliga upplevelser

Jag har idag för första gången haft ett samtal med en person via tolk. Otroligt bizarrt. Det faktum att jag förstår språket som tolken skulle tolka från gjorde det inte mindre förvirrande. Även om en tolk ska betraktas som ett hjälpmedel är en människa inte en maskin och det var svårt att komma i håg vem det var man pratade med.

Jämförelser

Det står på kvittot som ligger i boken att jag köpte Terror och Tystnad av Klas-Göran Karlsson den 25 februari 2006, på centralen i Göteborg. Jag köpte den för att läsa på tåget hem till mina föräldrar. Men av någon anledning läste jag den inte då, och inte någon annan gång under det dryga ett och ett halvt år som gått sedan dess. (Jag är dessvärre bättre på att köpa än att läsa böcker.) Inte förrän igår. Och kan nu inte förstå varför jag dröjde så länge. Inte minst eftersom boken i så hög grad är relevant för det jag sysslat med de senaste åren.

Klas-Göran Karlsson är historiker pÃ¥ Lunds universitet. Hans specialitet kan sägas vara historiebruk i Sovjetunionen. Boken har undertiteln Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen och är betydligt mindre populärt hÃ¥llen än vad jag först trodde. Det gläder mig, eftersom jag är akademiserad nog till att sakna referenser om de inte finns. Efter 100 sidor har jag knappt kommit förbi inledningen, det är ocksÃ¥ helt i min smak. Men redan pÃ¥ förordets andra sida nÃ¥s jag av en viktig insikt. Där skriver han att boken delvis är sprungen ur diskussionerna om att inkludera Sovjetunionens mörkaste stunder i Levande historias upplysningsprojekt, en diskussion som har förnyats det senaste Ã¥ret. För honom som historiker som arbetar med komparation var ett ställningstagande för jämförelse ganska naturligt. Men, skriver han, ”En sak var dock uppenbar frÃ¥n början: att jämföra är inte att jämställa.” Och att jämföra handlar inte bara om att hitta likheter utan ocksÃ¥ skillnader.

Det ständiga problemet

Det byggs nytt alldeles bredvid mitt hus. Det borras, och sÃ¥gas och körs med maskiner och brötas och lÃ¥ter alldeles förfärligt. De har hÃ¥llit pÃ¥ sÃ¥ här en dryg mÃ¥nad nu och det lär väl fortsätta ett tag till. Det är naturligtvis bra att det byggs. Hyreslägenheter är det till pÃ¥ köpet. ”Men mÃ¥ste de bygga just här” finns det en liten egoistisk röst inuti mig som säger. För mig innebär byggandet bara oljud. Och jag lär inte fÃ¥ flytta in i de nybyggda lägenheterna när mitt andrahandskontrakt gÃ¥r ut.

När Stockholms bostadsmarknad gör mig desperat, brukar jag trösta mig med att det är värre på annat håll. (Nu tänker jag inte på folk som bor i skjul i kåkstäder, utan de som har det lagom mycket värre.)

”Lägenheter”, brukade min värdinna i S:t Petersburg säga, ”det är det ständiga problemet.” Hon hade bott i den centralt belägna lägenheten i hela sitt liv. När kommunismen föll hade hon fÃ¥tt äganderätten till den. Lägenheten var stor med ryska mÃ¥tt mätt. Det var därför hon tog in utländska studenter. Men de Ã¥ttio kvadraten bestod bara av tvÃ¥ rum och kök och en oproportionerligt stor korridorer. Och hon var bekymrad för framtiden. Hur skulle det bli om dottern skaffade familj? Hon ville inte som sÃ¥ mÃ¥nga ryska äldre bo inneboende hos sina barn.

Enda sättet för dottern att fÃ¥ en egen lägenhet var att den nuvarande sÃ¥ldes och att de skaffade tvÃ¥ mindre i förorten. Förortens smÃ¥, trÃ¥nga och dÃ¥ligt byggda lägenheter var dock föga lockande. ”Kan hon inte hyra en lägenhet” undrade jag naivt. Nej, nÃ¥got utbud av hyreslägenheter fanns egentligen inte. De som fanns var mest inriktade pÃ¥ utlänningar och hysteriskt dyra. LÃ¥na pengar för att köpa dÃ¥? Nu sÃ¥g hon ännu mer frÃ¥gande ut. Jag försökte förklara hur det gÃ¥r till i Sverige när folk köper lägenheter. Men nej, sÃ¥ kan man inte göra i Ryssland sa hon.

Och jag prisade i tysthet den svenska hyresrätten. Som gjorde det lätt att flytta hemifrån. Och när det mellan detta inläggs början och slut trillar in ett visningserbjudande från Stockholms stads bostadsförmedlingen prisar jag den ännu mer. Även om Stockholms bostadsmarknad ibland känns hopplös, så sitter jag inne med så oändligt många fler valmöjligheter.

Vårt behov av hjältar

En annons på the Moscow times uppmärksammar mig på att det pågår en Raul Wallenberg utställning i på Sakharovcentret i Moskva. Utställningen är gjord av judiska museet i Stockholm och har visats på flera håll i världen. Efter Moskva ska den vidare till S:t Petersburg.

Wallenberg verkar ligga i tiden tänker jag och ser för mitt inre statyn, Till minne av Raul Wallenbergs gärning som det står på baksidan, som rests i Hagaparken i Göteborg. Invigd av ingen mindre än Kofi Annan 25 maj i år. Jag är kluven till statyn av Charlotte Gyllenhammar där Wallenbergs bild tronar i jätteformat över något som ser ut som döda kroppar vid porträttets fot. Han och hans hjältemod gör honom så mycket större än de han räddade.

Det är förresten fler hjätediplomater i ropet. Filmen Svarta nejlikan har just haft premiär. Huvudpersonen diplomaten Harald Edelstam lär ha åkt runt och varit hjältemodig på fler posteringar än den i Chile som filmen handlar om. Jag har sällan läst så mycket goda ord om en människa som i en artikel om Harald Edelstam i Amnesty press för någon vecka sedan. Och det gör mig av någon anledning en smula misstänksam. Är det omöjligt för hjältar att ha mänskliga svagheter?

Diplomater, överklassbakgrund, världsvana, bildsköna. Män. Det är inte bara gärningarna som gör dem till passande hjältar. Det finns så mycket att beundra och se upp till, de är så mycket som vi inte är. Kanske är det just medvetenheten om våra egna tillkortakommadena som gör att vårt behov av hjältar verkar oändligt.

Academias ritualer

Jag har idag bevistat en av academias märkligheter: disputation. Det offentliga försvarandet av avhandlingar. I en sal fylld av släkt, vänner och kollegor ska doktoranden försvara sin avhandling mot en av fakulteten utsedd opponent och komma ur det hela ett -and kortare i sin titel. Opponenten börjar med en sammanfattning för alla som inte läst avhandlingen (de flesta får man anta), och ger sig sedan på att angripa alla dess brister som förhoppningsvis inte ska vara allt för allvarliga. Intensiteten i angreppen varierar förmodligen mer med opponentens läggning än avhandlingens kvalitet.

Sedan sammanträder betygsnämnden. Denna är oftast sammansatt av en professor/docent från egna institutionen och två från andra lärosäten. Till deras sammanträde är opponent och handledare adjungerade. Avhandlingsförfattaren får inte vara med. Till saken hör att avhandlingar bara blir godkända eller icke godkända. Om en betygsnämndledamot har så stora invändningar mot en avhandling att han/hon avser att yrka på icke godkänt till hör det god sed att meddela handledare detta i förväg så att disputationen kan skjutas på framtiden och pinsamheter undvikas. Alltså: betygsnämnden har i realiteteten bara en valmöjlighet. De kommer att godkänna avhandlingen.

Sammanträdet kan dock pågå en god stund. Vad pratar de om? Betyget borde kunna sättas på några minuter. Men avhandlingen ges också ett imformellt omdöme. Även en godkänd avhandling kan av betygsnämnden betraktas som inget vidare. Då får handledaren den grannlaga uppgiften att meddela sin adept att han/hon inte bör hoppas för mycket på en fortsatt karriär i academia. Avhandlingen får en osynlig stämpel som alla i den ankdam den svenska universitetsvärlden är säkert känner till.

Så när betygsnämndens sammanträde är slut träder de ut till de församlade som minglar i anslutning till disputationssalen. I deras mitt står doktoranden som nog ändå är en smula nervös. Betygsnämndens ordförande äskar tystnad, håller ett kort anförande, gratulerar till upphöjelsen till filosofie doktor. Det skålas och hurras. På kvällen blir det fest. Men hur avhandlingen egentligen betraktas får vi inte veta.

Hälsning till en farfar som inte längre finns

Kära farfar, det är idag 89 år sedan du föddes. Från så tidigt jag kan minnas såg du ut precis som på bilden (där jag är lite för ung för att minnas något). Det kanske syntes att du blev drygt 20 år äldre, men ändå var du likadan på något vis. Hur länge hängde den där gula tröjan med egentligen? Min bild av farmor är naturligtvis mycket vagare, eftersom den till så stor del baserar sig på just bilder.

Du skulle varit stolt över mig nu säger pappa. Med ryskan, studierna, hägrande titlar… Du kanske hade gillat det ännu bättre om det var jag som suttit pÃ¥ Heidenstamstolen. Fast det skulle förstÃ¥s hellre varit Karlfelt. DÃ¥ hade du kunnat skryta för dina vänner pÃ¥ bokcirkeln. Det gjorde du nog ändÃ¥, och protesterade häftigt om nÃ¥gon uttalade sig nedlÃ¥tande om dagens ungdom.

Jag kan fortfarande räkna upp alla Europas huvudstäder, solsystemets planeter, och kungalängden sen Gustav Vasa. Jag kan deklamera Hjalmar Gullbergdikterna ur minnet. Jag lyssnar aldrig på Ring så spelar vi, så du hade kunnat få brilljera med dina kunskaper.

Det grämer mig att jag aldrig tog mig till Ayers rock som du var så fascinerad av, vem vet om jag någonsin kommer till den delen av världen igen. Men jag kunde ju ändå inte ha skickat dig ett vykort. Jag ska i alla fall försöka se Lenin medan han fortfarande ligger kvar på Röda torget.

Det var inte förrän de senaste åren som jag insett hur ovanligt det är att jag träffade dig nästan varje dag under min uppväxt. Jag och syrran nästan slogs om att få hämta dig till maten, eftersom du alltid hade center-godis i kylen. Tyvärr lyckades inte den politiska kampanjen, ingen av oss blev centerpartister. Det tog mig också lång tid att förstå att du hade ovanligt mycket böcker, särskilt för någon som bara gått 6-årig folkskola. Jag trodde alla farfäder hade ett bibliotek på vinden.

Jag hittade just ett gammalt vykort jag skickat till dig, som jag sÃ¥ att säga fÃ¥tt i arv. Det är frÃ¥n Hvar, skickat i augusti 1998. Bläcket har gulnat. Och förutom att göra mig väldigt sentimental fÃ¥r det mig att inse hur fel den här sentimentala tonen är. Hälsningsfrasen pÃ¥ kortet är , som vanligt, ”Hej din gamla skrutt!”.

Kära farfar, grattis på födelsedagen!

Kram Johanna

Potemkinkuliss

Det var inte främst ordkunskap jag trodde mitt nya jobb skulle ge, men här forsar de nya orden in i en rasande fart. Under rektors tal i går fick jag bland annat stifta bekantskap med Potemkinkuliss. Jag vågade inte fråga vad detta kunde tänkas syfta på, och lite googling gav nu så många träffar att jag känner mig generande oallmänbildad. Historien som avslöjas känns dock vagt bekant:

Den ryske ädlingen Grigorij Potemkin lär 1787 ha byggt upp kulisser av byar för att ge intryck av välstånd på det nyligen erövrade Krim när Katarina II skulle komma på besök. Huruvida det finns någon sanning bakom historien är tydligen omdebatterat, men ordet har i alla fall fått spridning och används i ett stort antal sammanhang. Defenitionen, enligt wikipedia, är: beteckning på ytbehandling för att dölja någots verkliga utseende eller syfte. Som exempel på ordets utvidgade användning nämns Sovjetregimens bruk att ta utländska besökare till utvalda byar, fakriker, och områden för att visa upp en ideal bild av landet. På ryska ska uttrycket förövrigt utläsas potiomkinskie derevni alltså Potemkinbyar (eller potemkinska byar). Även på engelska talar man om Potemkin villages. (Namnet Potemkin är för övrigt en fin illustration i ryska språkets stavnings och uttalsegenheter. På ryska skrivs det Потёмкин vilket med en noggranne svensk transkribering blir Potiomkin. Jag har tidigare skrivit om den trevliga bokstaven ё som på ryska alltid är betonad. Det innebär att o reduceras till a och uttalet på svenska blir ungefär Pat(i)åmkin där å är betonat. I:et indikerar att t:et är mjukt. )

Historien om Potemkins byar fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ en episod min värdinna i S:t Petersburg berättade för mig. Alldeles i närheten av hennes jobb skulle det hÃ¥llas ett stort internationellt möte, och nÃ¥gra dagar innan det skulle börja drog det in horder av arbetare som putsade och fejade och planterade blommor. Allt gjordes snabbt och inte särskilt ordentligt, det skulle ju bara hÃ¥lla nÃ¥gra dagar. ”Det är sÃ¥ typiskt Ryssland” anmärkte min värdinna. PÃ¥ fler sätt är det betecknande att det här ordet har en rysk förlaga, för att det skildrar ganska bra hur man tenderar att se pÃ¥ Ryssland utifrÃ¥n. Se bara pÃ¥ kommentarerna om den nya premiärministern. Eller gripanden i Politkovskajafallet, eller ja nästan vad som helst som skulle kunna vara positivt tolkas som skenbart. Som kulisser som ska se vackra ut och dölja det egentliga tillstÃ¥ndet. Framtiden fÃ¥r väl utvisa om byarna är verkliga eller bara kulisser.

Bastardsvärmare

Läsning av avhandlingsmanus ger oväntade nya kunskaper. Dagens ord är sÃ¥ledes bastardsvärmare. Enligt Länstyrelsen i Kronoberg är Bastardsvärmare ”vackert färgade fjärilar som är knutna till det öppna, smÃ¥skaligt brukade kulturlandskapet. De trivs pÃ¥ ljusa och varma ängar och varje art är anpassad till en speciell växt. […] I takt med att den landskapstypen försvinner minskar även bastardsvärmarna kraftigt.” Vari det bastardiska ligger är dock för mig fortfarande oklart.

Verkligheter

I går eftermiddag i tunnelbanan nåddes vi av beskedet att inga tåg stannar vid Slussen eftersom polisen stängt stationen. Orsaken till denna dramatik måste dock ha varit rätt odramatisk eftersom eftersom jag inte kunnat hitta några nyhetsmedier som rapporterat om incidenten. Och jag fick ännu ett exempel på hur sällan ens egen värld och nyhetsvärlden överlappar.

Det kan lika gärna vara tvärt om. Som kidnappningsdramat i grannskapet för nÃ¥gra veckor sedan. Där vi kommer hem efter en kvällspromenad, slÃ¥r pÃ¥ datorn och ser braskande rubriker och bider och förundrat inser ”Men det är ju här!?”. Stort polispÃ¥drag nÃ¥gra minuters gÃ¥ngväg bort – vi märkte inte ett dugg. I tidigare bostadsorten Gamlestan hände det att man vaknade till nyheter om sprängda bilar och andra incidenter som gÃ¥tt en helt förbi innan GP eller nÃ¥gon annan rapporterade om det. Vi kunde roa oss med att ge bekanta lÃ¥nga redogörelser om allt brutalt som rapporterats föregÃ¥ i stadsdelen och iaktta stigande förföräran i deras ansiktsuttryck. VÃ¥rt eget intryck av Gamlestan var annars att det var hur lugnt och idylliskt som helst, av den brottslighet vi hörde rapporteras märktes inget.

Alltför använda ord

Jonas Thentes blogg hos DN är dryg på ett fantastiskt underhållande sätt. Hans anti-floskel inlägg häromdagen kan också tolkas som ett tyngre inlägg i yttrandefrihetsdebatten:

”I tid och otid – framför allt det senare – möter jag folk som har fÃ¥tt för sig att jag värnar om det fria ordet. Inget kunde vara felaktigare. Min viktigaste uppgift som redaktör är att censurera olämpligheter.” (Läs hela, det korta, inlägget här)

Yttrandefrihet är gissningsvis en av vår tids mer missbrukade begrepp. För det första har även yttrandefriheten gränser, något som diskuterats friskt på siståne. Och även om man inte går till olagligheter finns det inget skäl att föra fram provcerande dumheter bara för att. Dessutom: Att säga att det inte ska vara straffbart att säga sin mening, innebär inte att det finns en skyldighet för tredje part att föra fram denna mening. Den viktigaste uppgiften för alla som håller på med publicering av något slag är att sortera och göra ett urval, eller med andra ord cencurera olämpligheter. Och om DN:s läsare kan slippa lite floskler är vi tacksamma att Jonas gör sitt jobb.