Anna Politkovskaja

Det är Anna Politkovskajas födelsedag idag, hon skulle ha blivit 49 år. Hennes tidning Novaja Gazeta jobbar naturligtvis på ett specialnummer, dit de vill ha bidrag från läsarna. Flera minnessamlingar planeras också i Ryssland. Det mesta som går att säga om arresteringarna här om dagen är redan sagt. Redaktionen för Novaja Gazeta och många med dem framhåller att arresteringarna är ett framsteg men ingen upplösning. Sista ordet är inte sagt. Jag kan bara instämma och inte låta bli att undra över de ständiga hänvisningarna till Berezovskij och konspirationer, för det skulle kännas så mycket trovärdigare om de lät bli. Men fortsättning lär följa. I september släpper ordfront Politkovskajas sista bok som på svenska fått titeln Rysk dagbok.

Goda förebilder

Medan jag försöker ta mig igenom Novaya Gazetas lÃ¥nga kommentar till arresteringarna i Politkovskajafallet, distraheras jag av en bokrecension i the Moscow Times. Boken i frÃ¥ga beskrivs som en 600-sidors smutskastning av poeten Anna Achmatova. Ett lätt jobb, skriver recensenten, eftersom Achmatovas liv var väl dokumenterat – inte bara av hennes beundrare. Man fÃ¥r intrycket att boken är ganska tröttsam läsning, och avslutningen är ”Certainly, there are several hundred lines of Akhmatova’s poetry that make the question of whether she was a model human being utterly irrelevant.”

Jag hävdade länge att jag inte ville läsa något om författare jag tyckte om för det visade sig alltid när jag gjorde det att de var idioter. Vi vill så gärna att goda författare ska vara goda människor. (Även om det kan bli extra kittlande när de inte är det.) Alldeles bortsett från att det förmodligen inte finns någon människa som man ensidigt kan säga goda saker om, ligger det jag hör som tyder på motsatsen och gnager i bakhuvudet. Även om det, som recensenten skriver ovan, inte borde spela någon roll. För när verket väl är författat är det egentligen ganska frikopplat från sin upphovsman (eller -kvinna).

Men ändå inte. Just Achmatova, i likhet med Majakovskij vars biografi jag just nu läser, är mycket mer än en författare. Hon är ett koncept, en myt, en ikon. Odödliggjord inte bara av sin egen poesi utan också av berömda porträtt (som det ovan av Petrov-Vodkin). Därför lär hennes kärleksaffärer, personliga tillkortakommanden och livstragik fortsätta att stötas och blötas ett bra tag till.

Tiden är ute

Det är dags att riva de så kallade chrusjtjovkorna i St Petersburg. En chrusjtjovka är en lägenhet byggd under Chrusjtjovitden, och förmodligen vad du ser för ditt inre om du blundar och föreställer dig ett riktigt sunkigt ryskt bostadsområde. De byggdes i mängd under sent 50-tal då det var stor brist på boende efter kriget. Jag har hört att de stod förebild för det svenska miljonprogrammet, men om det är sant vet jag inte. Chrusjtjovkor är små, trånga och har lågt i tak – och byggdes för att stå i 40 år. Den tiden är sedan flera år ute.

Termen chrusjtjovka stötte jag för första gÃ¥ngen pÃ¥ i en tidningsartikel om nya bostadsbyggen i St Petersburg som vi läste pÃ¥ en lektion. Min frÃ¥ga föranledde min lärare att ge mig en snabb genomgÃ¥ng av olika byggnadstyper. En chrusjtjovka är den allra sämsta sortens lägenhet. Det finns även brezjnevkor, byggda under Brezjnev. Lite nyare och lite bättre. Och sÃ¥ finns det stalinkor, omnämningen av vilka gav min lärare nÃ¥got nästan drömmande i blicken: ”Det är de allra bästa lägenheterna.” Rejäla och välbyggda, den som hade turen att bo i en stalinka kunde vara lycklig.

Läs i St Petersburg times om rivningsplanerna.
Läs om Chrusjtjovkor på wikipedia (därifrån är bilden, som föreställer en tegelchrusjtjovka i Tomsk, tagen).

Den lilla historien

Sedan förra året bor den vitryska författaren Svetlana Aleksievitj i Göteborg eftersom hon har status som Göteborgs stads fristadsförfattare 2006–2008. Hon medverkar också på Göteborgs postens kultursidor vilket ger ett helt nytt skäl att läsa dem. I går blev jag uppmärksammad på att just nu publiceras en serie i fyra delar om människoöden i Ryssland, hittills har man hunnit till del tre. Temat är kärlek, men det är av den sorgliga och trasiga sorten. Aleksievitj skildrar den lilla människans öde, utsatt för stora historiska skeenden, med historier som kanske borde vara extraordinära men som blir vardagliga därför att ödet delas av så många. Texterna blir därför en kontrast till den rapportering från Ryssland som vi oftast möter, där det brukar vara storpolitik för hela slanten.

Del 1: En förälskad mördare

Del 2: Fosterlandet blev min mor

Del 3: Drömmen om den stora kärleken

Gruvorna i Norilsk

Senaste utgÃ¥van av St Petersburg times har en artikel om Norilsk, Clawing Metals in Siberia’s Frozen Land. En stad som skulle vara mellanstor med svenska mÃ¥tt mätt (sifrorna jag hittar ligger pÃ¥ mellan 130 000 och 200 000) och som ligger en bra bit norr om polcirkeln där det rÃ¥der permafrost. I Norilsk finns världens största nickel och palladium fyndigheter, och staden är en illustration av det ryska metalundret – och dess baksida. Staden grundades 1935 som en fÃ¥ngkoloni, och det var fÃ¥ngarnas arbetskraft som började bryta metallen. Arbetet i gruvorna är fortfarande hÃ¥rt, men numera har arbetarna bÃ¥de hög lön och rejält med semester.

Norilsk är också en av världens mest nedsmutsade städer, beskrivningen i St Peterburg times låter föga tilltalande: smältverken för nickel och koppar pumpar bland annat ut 1.8 ton svaveloxid i luften per år, det är tre gånger mer än för hela Storbritannien. Byggnader täcks i ett damm som är fullt av cancerogena ämnen.

Under sovjettiden var det en sk. stängd stad och fortfarande är tillträde till staden begränsat. Bilden intill visar stadens centrum under 1950-talet, där ser det relativt attraktivt ut. Säkerligen finns dessa stalinistiska byggnader kvar för byggnadskonsten tillhör faktiskt det som inte var dåligt på stalintiden, men gissningsvis är skicket sämre nu. Men det är industrin som dominerar staden. Beskrivningen av av staden i artikeln är dystopisk och påminner mig om en sovjetisk efter-katastrofen film som jag såg på filmfestivalen förra året:

It’s hard to tell where the factories end and the city begins, as the smoking pools of industrial water, pylons and steaming pipes that snake around the smelters give way to streets lined with shabby apartment blocks. Buildings sit 1.5 meters off the ground on steel beams because foundations would conduct heat and melt the permafrost, causing them to sink.

Det jag alltid undrar när jag läser om den ryska råvaruindustrin i Sibirien är vad som händer med den känsliga arktiska naturen som den är belägen i. Det som oroar är inte bara utsläpp, utan hur marken rent fysiskt förstörs. Gruvnäringen gör sår i marken, ödelägger och förstör på ett sätt som nog aldrig kommer att kunna repareras. Jag undrar hur det var förr, innan man började trakta efter det som fanns i markens inre. Jag undrar vem som bodde där förut, och vad marken innebar för dem. I Australien, vars norra och inre delar precis som Sibirien präglats av hårt klimat (fast tvärt om) och straffångar, är gruvnäringen mycket illa omtyckt av kontinents ursprungsbefolkning. För dem har varje formation i naturen en särskild innebörd och där majoritetsbefolkningen ser ödemark ser man något levande och viktigt. Gruvbrytningen gör sår i marken som aldrig kan läkas och förstör den skapelse som är värd att bevaras. Jag kan för lite om folken i norra Sibirien för att veta om Norilsk ödelägger någons värld, men oavsett det så har råvaruindustrin ett högt pris.

Vardagsmysterier

Det sägs att övning ger färdighet, men hur mÃ¥nga skjortor jag än stryker blir resultatet lika dÃ¥ligt. Det mÃ¥ste finnas nÃ¥gon mer hemlighet inblandad här. Det är nästan sÃ¥ att jag borde leta reda pÃ¥ instruktionstekningarna jag minns fanns i hemkunskapsboken, men bara nästan…

Den ryska NGO lagen

Den ryska lagen om frivilligorganisationer som undertecknades av presidenten i januari förra året har fått mycket (negativ) uppmärksamhet för att den ger organisationerna mindre utrymme att verka. Det har påpekats att många andra länder, som Finland och Frankrike om jag minns rätt, har en lika hård lagstiftning. Problemet är alltså inte egentligen lagen, utan tillämpningen. Men uppenbarligen är det något fel på skrivningen om en lag lämnar så stort utrymme för godtycke och en sådan tillämpning som de ryska myndigheterna demonstrerat. Vilket återigen visar hur rättsosäkerheten är ett av Rysslands största problem.

Nu senast är det International Youth Human Rights Movement (YHRM) som rÃ¥kat illa ut. Vilket bland annat Amanda skrivit om för länge sedan, se Djävla gubbdjävlar i uniform och Pressmeddelande frÃ¥n MPD. Stora organisationer har ofta en viss tröghet, men nu har Amnesty International gjort ett offentligt uttalande, Russian Federation: Flaws in the law on NGOs more and more visible, om NGO-lagen och YHRM, en organisation som man haft en hel del samarbete med. I uttalandet skriver Amnesty bland annat att ”the implementation of the law reveals that changes to it are urgently needed.” Amnesty skriver ocksÃ¥ att man fÃ¥tt information att lagen kan komma att omarbetas av Rysslands parlament under hösten. LÃ¥t oss hoppas det, och att inte alltför mÃ¥nga organisationer rÃ¥kar illa ut innan dess.

Värt att dö för?

På tåget till Stockholm läser jag Maarja Talgres Leo – ett estniskt öde, som handlar om hennes far var estnisk motståndsman – och tysk soldat. Fadern dog under kriget och har aldrig träffat sin dotter som föddes i Sverige. Boken kom ut 1990, men är ännu, med Bronssoldaten i Tallinn i färskt minne, mycket aktuell. Den finns som En bok för alla från 2004 och är fortfarande tillgänglig på många ställen; väl värd sina 26 kronor.

Baksidestexten gjorde mig en smula orolig, men boken värjer inte för konflikten frihetskämpe/nazistsympatisör. Marja Talgre skildrar sin bestörtning över att fadern var pÃ¥ ”fel” sida i Stalingrad och jobbade för den tyska underrättelsetjänsten. Samtidigt är det fullt förstÃ¥eligt att hon vill lyfta fram motsÃ¥ndsmannen som sÃ¥g tiden i tysk uniform som ”olycksfall i arbetet” och läckte tysk information till britter och amerikaner som man hoppades skulle komma till Estlands undsättning.

Även om hon tydligt står på de estniska nationalsiternas sida, ställer hon sig också lite tvekande till sina föräldrars drömbild av mellankrigstidens Estland, som mot slutet faktiskt inte var en demokrati. Det är heller inte frågan om någon demonisering av kommunisterna. Bland annat beskriver hon hur hennes mor (också hon etnisk nationalist) som var dietiststudent strax efter den sovjetiska ockupationen var med och ordnade maten till Kommunistpartiets kvinnors kongress. Hon och en vän fick också sitta med vid bordet.

En av kvinnorna berättade om hur hon som ung gymnasist satts i fängelse av Päts’ regering för att hon var kommunist. Hon berättade om sin rädsla, sin ensamhet och sina fortsatta studier i fängelset. Flera av kvinnorna hade fullföljt sina universitetsstudier i fängelse. Dessa kvinnor vara kultiverade, sympatiska, charmerande. Men de hade en annan politisk grundsyn. De trodde att kommunismen var det bästa för mänskligheten.(sid. 95)

Kommunister fanns också på ännu närmre håll, nämligen hennes farföräldrar som förvisades ur Estland av den anledningen. När hon, redan vuxen, får träffa sin farmor Olga frågar hon henne om hon ångrar att hon var kommunist.

”Nej!” svade hon ”Jag Ã¥ngrar mig inte. De fattiga har ändÃ¥ fÃ¥tt det bättre än förr.’ Hon teg en stund och log litet trött. Sen sade hon: ‘Men när partiet förbjuder oss att spela ‘Que sera, sera’ i radio därför att en schlager inte ska fÃ¥ hävda ödets makt dÃ¥ känner jag avsmak för den stora dumhet som finns omkring oss.” (sid. 148)

Det finns alltid olika sidor av saken. Jag har full förståelse för den sida som Talgre väljer att skildra, ännu bättre är det att boken inte stänger dörren för de andra sidorna. Jag får en större förståelse för de estniska nationlisterna, men jag kommer nog aldrig att förstå hur nationen är värd att dö för.

Ni och du

När jag skulle måla om mitt gamla köksbord plockade jag på mig ett antal tidningar för att skydda golvet mot färg. Och blev genast mer intresserad av att läsa i tidningarna är att måla om bordet. Särskilt fascinerad blev jag av Jan Lewenhagens långa artikel om niandet i Tyskland. En av mina stora skräcker är att det sk. nya niandet ska sprida sig (ännu mer) i Sverige. Det må vara en bagatell jämfört med mycket annat som hotar världen men usch vad det är tråkigt och besvärligt med niandet. (Jag vill därför rekomendera ett mycket intressant avsnitt av Språket i P1 om du och ni i svenskan som finns här, där kan man bland annat lära sig att ni faktiskt aldrig varit allmänt accepterat i svenskan, skulle det vara formellt var det titel som gällde.)

Ryssland har lÃ¥ngt kvar till nÃ¥gon dureform. Att välja lämpligt tilltalspronomen var en av mina stora sociala bekymringar under vistelsen där. Till okända eller andra som kallade mig ”vy” var det inte sÃ¥ besvärligt, men med alla människor man hade nÃ¥gon slags relation till: Vad skulle jag till exempel kalla min värdinna? Förmodligen ”vy” (ni) men hon sa hela tiden ”ty” (du) till mig och visserligen var hon ju äldre men jag kände mig inte som nÃ¥gon barnunge sÃ¥ jag visste inte vad jag skulle säga. Istället försökte jag hela tiden hitta klumpiga omskrivningar som det gamla svenska ”fÃ¥r det lov att vara lite kaffe” för att slippa använda pronomen.

Min värdinna hade dock svÃ¥rt att tro mig när jag sa att jag aldrig tilltalat nÃ¥gon med ”ni” i Sverige, och att det bara är nÃ¥gon enstaka i servicesektorn som använder det. ”Men säger inte studernarna ”ni” till professorerna pÃ¥ universitetet?” undrade hon. När svaret blev nej framhärdade hon: ”Men riktigt smÃ¥ barn dÃ¥, pÃ¥ lÃ¥gstadiet, de säger väl ändÃ¥ ”ni” till sina lärare?” Hon hade lika svÃ¥rt att tro pÃ¥ mitt nej som jag hade att förställa mig lÃ¥gstadiebarn ”nia” sin fröken (däremot har jag hört även manliga lÃ¥gstadielärare kallas för fröken).

Sina lärare bör man absolut tilltala med ”vy” och för- och fadersnamn. Men vÃ¥ra lärare var sÃ¥ vana vid svenskar som inte fattar det här med formellt tilltal att de inte brydde sig om det. Deras fadersnamn kände vi, till mina ryska bekantas bestörtning, inte ens till. Jag trodde ocksÃ¥ länge att säger man ”vy” till nÃ¥gon i Ryssland ska man ocksÃ¥ använda bÃ¥de för och fadersnamn, har man gÃ¥tt över till ”ty” använder man smeknamn. (Och hur förvirrande det ryska namnskicket kan vara vet alla som läst en rysk roman.) SÃ¥ döm om min förvÃ¥ning när jag läste en novell av Dovlatov där författarens alter ego tilltalar den kvinnliga huvudpersonen med ”vy” och smeknamn. ”Är inte det konstigt?” frÃ¥gade jag min lärare. ”Nej, inte alls” tyckte hon och förklarade att om han skulle använda det fullständiga namnet blir det alldeles för formellt, om han skulle säga ”ty” sÃ¥ blir det alldeles för intimt. Hur ska en stackars svensk kunna lära sig det här sociala spelet?

Gamla nyheter

Läsningen av Björn Kumms intressanta Terrorismens historia (intressant inte minst eftersom den är utgiven 1998) fick mig at börja undra vad som egentligen hände med Ariel Sharon (terrorism i relation till Israel/Palestina behandlas nämligen utförligt i boken). Enligt wikipedia ligger Sharon fortfarande i koma från slaganfallet han hade för 1½ år sedan. Eftersom chansen att en patient ska vakna ur detta stadie minskar med ökad ålder och tid i koma lär den nästan 80-årige Sharon ha små chanser att återkomma. Jag har aldrig haft mycket till övers för Sharon, men det verkar som han fått ett föga avundsvärt slut på livet.

Under några dagar, kanske veckor, i början av 2006 följde jag som många andra Sharons hälsa timme för timme. När rapporterna glesnade svalnade intresset för att sedan nästan helt falla i glömska. Det är förmodligen varken första eller sista gången som en nyhet bara tonat bort. Där dramat man så intensivt följde aldrig fick någon upplösning. När inget nytt händer blir det plötsligt mindre och mindre en nyhet och rapporteringen blir glesare och glesare och man glömmer dramat man så intresserade sig för.