Den första första damen

”Gorbatjov har en hustru som spelat en enormt viktig roll för hans politik. Han har uppenbarligen pÃ¥ samma sätt som tsar Nikolaj II litat bara pÃ¥ en enda människa, sin hustru – och säga vad man vill om Raisa Gorbatjova, men hon är pÃ¥tagligt mycket bättre möblerad i huvudet än Alexandra Fjodorovna.” Skott 220
Min värdinna var mycket förtjust i Raisa Gorbatjova: vacker, elegant och intellegent var hennes omdöme. Hon hade sörjt när hon dog. Raisa var ocksÃ¥ den enda av presidenthustrurna som spelat nÃ¥gon roll, som man hade sett och kunnat tycka nÃ¥got om. Hon var tyckte min värdinna, den enda motsvarighet till en amerikansk first lady man hade haft. Putins fru Ljudmilla tyckte hon var ful och klumpig (med tanke pÃ¥ att hon varje gÃ¥ng Putin visades pÃ¥ tv, ofta alltsÃ¥, sa ”usch vad ful han är” sÃ¥ var det kanske en passade match dÃ¥…)
Wikipedia säger att ”Her public appearances beside her husband as First Lady were a novelty at home and went a long way in humanizing the country’s image. Her dynamic personality and style caught the attention of Western media and observers.” http://en.wikipedia.org/wiki/Raisa_Gorbachyova
Första dam är väl ett begrepp som inte riktigt finns i Sverige heller, även om all press Filippa Rainfeltdt fick började fÃ¥ en del att spekulera i om hon skulle bli den första. Men en first lady kan inte ha en egen karriär, hon viger sitt liv till att vara makens bihang. Raisa sa upp sig frÃ¥n sin proffesur/lektorat vad det nu kan ha varit, pÃ¥ universitetet. Hon var sociolog säger biografin, men disputerade pÃ¥ ett projekt som hade kunnat fÃ¥ gillande av den mest inbitna antropolog (ifall fältarbetet var tillräckligt grundligt vill säga), om socialt liv pÃ¥ en kolchoz. Det lät faktiskt riktigt spännande. Just Staffan Skott har översatt hennes bok ”jag hoppas” som verkar finnas pÃ¥ ett bibliotek nära mig.

Krusse och Gorby

Det kom till slut in något som nästan kan kallas hjältar i Skotts sovjetskildring, nämligen Nikita Chrusjtjov och Michail Gorbatjov. Hans bedömning skulle förmodligen delas av min värdinna i St Petersburg. Hon var en pratglad ingengör som närmade sig den ryska pensionsåldern för kvinnor (55 år) och underhöll mig med långa utläggningar om allt och inget var kväll. Som många av sina generationskamrater var hon fruktansvärt cynisk, till skillnad från de flesta av dem talade hon gott om Gorbatjov.

Gorbatjov, tyckte hon, var den enda av Ryssland/Sovjetunionens presidenter/generalsekreterare som inte var en idiot. (Hennes positiva omdöme om honom baserades nog delvis pÃ¥ hennes förtjusning i hans fru Raisa.) Efter lite eftertanke tog hon bort Chrusjtjov frÃ¥n idiotkategorin. Alla andra var idioter, Brezjnev och Jeltsin var värst om jag minns rätt. Putin däremot, var nog inte heller idiot ”men det funkar ju inte ändÃ¥” avslutades utläggningen.

Nedvarvat

Trots att vädret kan få även en inbiten skuggvarelse som mig att börja fundera på solsemester är vi faktiskt i slutet på juli, och det börjar märkas. Hela organismen varvar ner och all intellektuell tankeverksamhet känns oerhört betungande. Den senaste veckan har jag:

  • matat kattungar med nappflaska
  • vävt en trasmatta
  • inte orkat läsa en enda rysk artikel
  • plockat massor av bär
  • kokat sylt
  • gÃ¥tt och lagt mig väldigt tidigt

Det lär bli fortsatt glest med inlägg veckorna framöver.

Magiskt och tragiskt

Efter att med viss bävan, men utan att bli besviken, läst Harry Potter and the Deathly Hallows var det inte läge att försöka sätta sig in i nÃ¥gon annan fiktiv verklighet. Istället gjorde jag en räd bland pappas historieböcker och fick tag pÃ¥ Staffan Skotts Sovjet frÃ¥n början till slutet (som om det inte dog tillräckligt mÃ¥nga i Harry Potter… ). Boken har nÃ¥gra Ã¥r pÃ¥ nacken men tiden den avhandlar är ju ännu äldre. Skott är mest känd för mig som kÃ¥sör och boken är inte svÃ¥rläst, men det finns en viss irritationsfaktor. Efter ett par sidors hyllning av tsarriket började jag undra vad det var för reaktionärt högerspöke som skrivit boken, en googling talade om för mig att Skott är, erhm, socialdemokrat (och sÃ¥klart antikommunist).

Gång på gång skriver Skott mig på näsan hur fruktansvärt det var, hur dumma alla kommunister (särskilt CH Hermansson tycks det) är och hur mycket bättre det var på tsartiden, vilket väcker en obstinat tonåring i mig som vill säga emot. Fast jag har ju inte många försvarande ord till övers för Lenin, Stalin och grabbarna. Om Skott hade hållt igen lite så hade han fått med mig på tåget betydligt tidigare. Hade han nöjt sig med att beskriva hur det var, och inte basunerat ut för mig att jag måste tycka det är hemskt, så hade jag nog tyckt att det var hemskare. Och det krävs mer för att övertyga mig om att tsartiden var något föredömme.

Mer effektivt beskrivs diktaturens fasor med mindre medel. Som i Arnaldur Indridasons Mannen i Sjön som jag läste på tåget för några dagar sen. Där får man bland annat följa några idealistiska isländska kommunister som får stipendier för att studera i Östtyskland på 1950-talet. Angiveri och propaganda ger de flesta av dem ett ganska brutalt uppvaknande. Det kanske är att ta i att kalla en deckare konst, men det är ganska fascinerande hur fiktion kan kännas så mycket närmre och verkligare än sådant som gör anspråk på sanningen.

Vita tänder

Jag har börjat läsa Bengt Jangfelsts Majakovskijbiografi Med livet som insats, där han i beskrivningen av Majakovskijs liv innan han slår igenom noterar att den begynnande poeten hade väldigt dåliga tänder:

”Majakovskij var sÃ¥ fattig att han inte hade rÃ¥d att gÃ¥ till tandläkaren och kontrasten mellan hans ungdom och hans ruttna tänder var iögonenfallande: ‘när han pratade eller pratade eller log syntes bara nÃ¥gra bruna, sönderfrätta och sneda spikliknande rotstumpar’, noterade Burljuks fru Marusia.”

Är det därför man så sällan ser Majakovsij le på bild? Kopplingen mellan tandhälsa och välstånd är välkänd. Jag drar mig till minnes att Slavenka Drakulic också gjort en iakttagelse om tänder, när hon besöker USA står de jämna vita tandrader som möter henne där i skarp kontrast till de dåliga tänder hennes vänner hemma i Jugoslaven hade.

För oss som är uppväxta med gratis tandvård, flourtanter och tandställningar är dåliga tänder något som närmst visar på ett moraliskt förfall hos dess bärare. Därför betraktar jag då och då dystert tillståndet i min mun (för att inte nämna de åthutningar jag får av tandhygienister – för till skillnad från Majakovskij har jag faktiskt råd att gå till tandläkaren) och ger mig själv tysta löften att bli ännu flitigare med borste, tandtråd och munsköljning. Gissar att mina tänder ändå relativt sett är vita och jämna och skvallrar om det välstånd jag åtnjuter.

Värt att bry sig?

I Sverige blir det nästan krigsrubriker när valdeltagandet bara är på runt 80%, i Ryssland har Novaja Gazeta en liten notis om en opinionsundersökning som visar att nästan var fjärde ryssländare inte ens känner till att det är parlamentsval i december. Kunskapen om valen är högre i Petersburg och Moskva (87%) än på landsbyggden (72%). Hur många av de som känner till att det är val, tycker att det är någon mening att rösta? Jag har aldrig träffat människor som är så cyniska vad gäller politik som i Ryssland, kanske har de också anledning att vara det men det gör knappast saken bättre.

Hundratusen ryska knösusar

DN har idag en helsida om rika ryssar som köper hus i Finland. Det ska vara sjötomt, hög standard och bra bilväg hela vägen fram. Och de är beredda att betala mycket för att fÃ¥ det som de vill. (Jag som aldrig har förstÃ¥tt folk som tycker det är mysigt att spendera sommaren i ruckel utan el och vatten skulle göra samma prioriteringar om jag hade rÃ¥d.) En fullkomlig boom verkar det vara runt sjön Saimen i Karelen, en region som historiskt bollats mellan Sverige och Ryssland, bekväma tre timmars bilväg frÃ¥n St Petersburg. Lokalpolitikern Suna Kymäläinen har dragit igÃ¥ng en rörelse för att stoppa ryssarna. ”Det handlar inte om främlingsfientlighet” säger hon. ”Men jag vill inte att en tredjedel eller hälften av min kommuns stränder snart är i rysk ägo”. Artikeln fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ den gamla Hassansketchen där en man (Fredrik Lindstöm) ringer ja till Europa och är orolig för att det ska komma tiotusen tyska bögar om Sverige gÃ¥r med i EU.

På en föreläsning hösten 2004 citerade Thomas Hylland Eriksen en amerikansk kollega (vars namn jag för länge sedan glömt) som menar att i Norden finns ingen direkt rasism, däremot gott om xenofobi. Det spelar förmodlingen ingen större roll om det är negrer eller tyskar, de är främmande och det främmande är obehagligt. Om motståndet inte handlar om främlingsfientlighet, vad är det då man är rädd för? Att priserna ska gå upp? Men då spelar det ju ingen roll om det är ryssar eller finnar som köper. Att det ska byggas för mycket stugor vid sjön? Då får man väl lagstifta om strandskydd istället. Normalt brukar politiker vara mycket nöjda när köpstarka människor (vilket detta är, minst sagt) söker sig till deras områden. Komundirektör Jäppinen ser mycket riktigt positivt på utvecklingen och de lokala butikerna jublar. Trots detta får Kymäläinen snabbt ihop 1500 namn på protestlistan som hon ska lämna till riksdagen. Jag har svårt att se att handlar om något annat än att man vill slippa möta ryssar i skogen.

Slott och slott

Vi var på Drottningholms slott (t.v.) igår. En kort cykeltur dit och en trevlig prommenad i parken, en perfekt eftermiddagsutflykt. Men jag måste erkänna att Drottningholm var något av besvikelse, världsarv som det är. Fint javisst, men det kändes som ett ordinärt småfurstepalats. Inte alls så storslaget som jag hade hoppats. Jo, jag inser att det är ett styvt jobb att hålla de gräsmattorna i ordning, men ändå. Jag hade hoppats på rejält med kunglig dekadens, guld och överdåd. Som det är på tsarpalatsen runt St Petersbrug. Ta till exempel Katarinapalatset i Tsarskoje Selo (t.h.), ett slott som får Drottningsholm av likna en ordinär sommarstuga. De ryska kejsarpalatsen inger en skräckblandade förtjusning inför ett närmst oanständigt överdåd, där man kan dagdrömma om ett liv som man egentligen inte hade velat leva. Tsarskoje selo och de andra palatsen runt Petersburg har ännu en fördel över Drottningholm; eftersom det inte längre finns några kungliheter som bor där kan man vila trygg i sin förvissning om att dekadensen tillhör svunna dagar.

Gratis nöjen

Vi misslyckades åter med att gå på bio igår; fick biobiljetter i julklapp som ett drygt halvår senare fortfarande ligger oanvända. Vissa saker är tydligen svårare än man kan tro. I går var vi dock närmst hittills, hade kollat ut film och föreställning och möttes på den avtalade tiden för att köpa biljetter. Då det plötsligt dyker upp ett sms med förslag på att gå och se Kristoffer Åström spela på Ryssgården. I valet mellan två gratis aktiviteter vann konsert med trevligt sällskap över bio.

”Kom i god tid” instruerade oss parkteaterns funktionärer framför Stadsmuseet. Ett gott rÃ¥d (även om man hann fÃ¥ träsmak innan konserten ens började) för den första fina sommarkvällen pÃ¥ jag vet inte hur länge var det folkvandring till RyssgÃ¥rden. Det stod fullt med folk utmed staketet vid Slussenplan som inte fick plats nere pÃ¥ gÃ¥rden. Det var en blandad publik: de som kom till Kristoffer Ã…ström för att det var en del av parkteatern och de som kom till parkteatern för att det var Kristoffer Ã…ström.

Han såg väldigt ensam ut på den stora scenen och var märkbart nervös. Tillställningen var något av en nostalgikick, inte för att han spelade gamla låtar utan för att det var så länge sedan det här var viktig musik för mig. Och han var sig lik. Fireside spelade in sig i mitt liv med en konsert på Emmaboda 1997 där Frans sparkade en ölburk i huvudet på mig (resultatet en rejäl bula) och när publiken jublade som tokiga och skrek efter extranummer kom Kristoffer Åström upp på scenen – för att hämta sitt ciggpaket. (Den där bulan hjälpte för övrigt till att föra i hop mig med Åströms namne) Jag såg dem fyra gånger till den hösten och när Kristoffer Åström släppte sina solo-platta hösten efter kändes den typen av deppig singer/songwriter musik som det viktigaste just då. Nästan tio år senare är han sig lik, och det kändes väldigt tydligt i går varför den musiken var så viktig då och varför det inte känns lika angeläget nu.

Nytt försök med bio i kväll.

Äntligen! (vol. 3)

I dag känner jag att den ryska regeringen är på min sida. The Moscow Times rapporterar nämligen att en regeringsutredning har kommit fram till att den ryska bokstaven ё (jo) ska skrivas just så och inte som e (som är e, ibland med j-förslag). Både kulturministern och utbildningsministern stöder förslaget. Bokstaven ё skrivs ut i barnböcker och läroböcker i ryska, men i texter för vuxna utlämnas ofta prickarna då dessa förutsätts känna till om det är frågan om jo eller je. Som Moscow times konstaterar är detta ofta ett problem för utlänningar som försöker lära sig ryska (jag kan bara instämma). Prickarna har dessutom ännu en funktion, bokstaven ё är nämligen alltid betonad.