Man lär sig nÃ¥t nytt…

Via St. Petersburg times får jag lära mig att varje federalt subjekt i Ryssland ska ha en ombudsman för mänskliga rättigheter. Det hade jag ingen aning om. Av de 88 federala subjekten är det dock bara 34 som har lyckats välja en sådan ombudsman. Men på onsdag ska de bli 35, då St Petersburg ska välja en efter att ha misslyckats i nio år. Artikelns vinkling är den något oväntade kandidat som guvernör Matvienko förordar:

”Human rights advocate Yuly Rybakov has received surprise backing from Governor Valentina Matviyenko, a target of Rybakov’s criticism in the past. A former political prisoner, a fierce critic of City Hall’s policies and a member of liberal party Yabloko, which has also irked Matviyenko with relentless and uncompromising attacks on her record, Rybakov is one of the most unlikely figures in the city’s political landscape to receive such an endorsement.”

Valentina Matvienko är medlem i Putins stödparti Enade Ryssland och obrottsligt lojal mot presidenten. Jag är lika förvånad som St Petersburg times över det här utspelet. Det ska bli spännande att följa utgången på onsdag.

Ram på ram på ram

Att vara hos föräldrarna nÃ¥gra dagar är att nästan ständigt konfronteras med sitt förflutna. Det gamla rummet är fullt av tonÃ¥rsantikviteter. Tar man en tur ner till byn stöter man säkert pÃ¥ nÃ¥gon gammal klasskamrat som man helst velat glömma och fÃ¥r lätt förskräckt inse att ”shit, sÃ¥ gammal är jag ocksÃ¥”. Ett intryck som förstärks av att även bekantas smÃ¥syskon har blivit för stora för att sommarjobba pÃ¥ ica.

Konfrontationen med det förflutna är ännu tydligare den här gÃ¥ngen. Föräldrarna har nämligen köpt en scanner med diabildstillsats, sÃ¥ i tvÃ¥ dagar har jag suttit och scannat ram pÃ¥ ram pÃ¥ ram. Snöstormen i november 1995, klassresa till Bryssel 1996, resa med franskagrupperna till Frankrike 1997 (jag hade slutat med franskan sÃ¥ varför jag fick följa med minns jag inte), tÃ¥gluff i centraleuropa 1998…. Jag vet inte varför jag envisades med att ta dia pÃ¥ den tiden, även när jag bodde hemma och hade tillgÃ¥ng till projektor var det alldeles för jobbigt att titta pÃ¥ dem.

Där skymtar personer vars namn jag glömt, platser jag inte kan minnas att jag besökt. Men också platser och människor jag gärna skulle besöka igen. Annars är det mest slående hur dåliga bilderna är. (Kvalitén förbättrades något till tågluffbilderna, då hade jag fått en ny kamera i studentpresent.) Och jag som ville bli fotograf på den tiden, världen kanske ska vara tacksam för att jag ändrade mig.

Meningen med mission

Min morfar fick Johanna Nilssons Jag är leopardpojkens dotter i julklapp. Boken handlar om författarens farföräldrar som var missionärer i Kongo. Sedan dess har den vandrat runt i släkten, och nu har alltsÃ¥ turen kommit till mig. Jag började läsa i väntan pÃ¥ det försenade tÃ¥get i gÃ¥r, nu är jag drygt halvvägs. I min nära släkt har jag inga missionärer, men under min uppväxt var mission alltid närvarande. När jag var liten var min högsta dröm att bli missionär – tills jag insÃ¥g att man dÃ¥ skulle vara tvungen att missionera. SÃ¥ jag blev antropolog.

Ämnet intresserar mig – mycket till och med, men jag finner nÃ¥got i hennes sätt att skriva irriterande. SÃ¥ har jag ett annat fokus än författaren: för Johanna Nilsson är det stora problemet barnen som lämnas kvar i Sverige, och hennes kategoriska fördömmande av detta stör mig lite. Kanske för att jag inte har egna barn, och det är för länge sedan jag själv var liten. Jag är mer intresserad av missionärernas roll i det främmande landet, och ännu har det inte varit fokus pÃ¥ detta.

Missionärer är många antropologers hatobjekt. Antropologins och missionens problem är dock i många fall de samma. Och fler antropologer borde fundera över det faktum att man har andra människors liv som sitt eget äventyr och karriärbygge. På ett institutionsseminarie i Oslo förra hösten hörde jag Marianne Gullestad prata om sitt nya forskningsprojekt som handlade just om mission, eller snarare missionärers fotografier som spelade stor roll i att forma bilden av Afrika på hemmaplan. Boken lär just nu ligga i tryckpressarna, snart på ett bibliotek nära mig hoppas jag.

Katter och regn

Det började regna i Skövde som jag passerade vid lunch, och här i sydöstra Västergötland har det hÃ¥llit pÃ¥ med jämn styrka sedan dess. Längre österut sköljs visst vägarna bort har jag hört. Och alldeles nyss var det tal om torka…

Stockholms central bevisade för mig att katter tydligen fungerar lika bra som kontaktskapare som hundar lär göra. En äldre man slog sig ner bredvid mig på centralen i Stockholm och började prata om katten tills tåget kom in (en god stund, eftersom jag var där i god tid och tåget var en timme försenat). Trots förseningen klarade katten tågresan bra och jag kan släppa nervositeten jag burit på några dagar.

Ska Lenin hamna under jord?

Via Amandas blogg blir jag uppmärksammad på en artikel i Novyj Region som säger att Lenins begravning förbereds till januari 2008. Visserligen har det varit tal om detta tidigare utan att någon begravning blivit av men jag blir ändå en smula nervös. Förvisso kan jag hålla med om att det är på tiden att Lenin får en kristlig begravning (ateist som han väl rimligtvis var), men Leninmausoleet på Röda Torget tillhör en av de där sakerna här i världen som jag verkligen vill se. Det måste nog bli en tur till Moskva i höst, omutifallomatt.

Drömmen om detta makabra monument väcktes av min farfar. Han besökte Moskva i början på 1970-talet och pratade ofta om detta, och då särskilt om Lenin. Kan vara från farfar jag ärvt min Rysslandsbesatthet. Enligt artikeln i Novyj Region ska Lenin begravas på en kyrkogård i Moskva så inte heller nu verkar han få sin önskan om att begravas bredvid sin mor (t.v) och syster uppfylld. De, och många andra kändisar, är begravda på Literatorskie mostki nekropol strax utanför centrala Petersburg. Ett av mina favoritställen där faktiskt. Här kan man höra fåglar kvittra, träd susa, hälsa på pensionärer och njuta av lugnet. Och såklart titta på de pampiga gravmonumenten som står i stark kontrast till kyrkogårdens allmänna förfall.

Läs mer om Lenin i ett utdrag ur Amandas bok I väntan på Lenins begravning på hennes blogg. Boken handlar egentligen inte så mycket om Lenin utan om unga ryssar som engagerar sig politiskt. Mycket intressant!

Ryssland, rättegångar och rasism

Rättegångar verkar vara den senaste veckans tema och här är ännu ett människorätt- och Rysslandsrelaterat som domslut förtjänar uppmärksamhet. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har dömt i målet Bitiyeva and X v. Russia.

”The European Court of Human Rights ruled that in this case, the Russian Federation had violated the right to life, the prohibition of inhuman and degrading treatment and the right to liberty and security as well as the right to an effective remedy.” (Amnesty)

Zura Bitieva var en välkänd tjetjensk fredsaktivist (X. som drivit målet är hennes dotter). Hon engagerade sig mot den väpnade konflikten och människorättsövergreppen. Hon organiserade marcher och demonstrationer för fred. År 2000 utsattes Bitieva för ett godtyckligt frihetsberövande, vilket hon anmälde till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Hon dödades i en utomrättslig avrättning 2003 tilsammans med tre familjemedlemmar. Läs Amnestys kommentarer till domen.

Anknyter till både rättegångar och rasism gör en incident som engelskspråkiga St Petersburg times times rapporterar om. Det är inte bara mörkhyade som råkar illa ut i Ryssland utan även de som engagerar sig för deras sak. I tisdags attackerades en av Rysslands främsta experter på hatbrott och rasism, Valentina Uzuniva. Uzuniva var vittne i en uppmärksammad rättegång, hennes dokument om rättegången stals i samband med överfallet.

Jo, jag gillar faktiskt Norge även om det inte verkar så

För en kort stund trodde jag nästan att jag hamnat i Norge; eländiga stod vi i regnet och stirrade på den mörklagda ica-butiken och insåg att den faktiskt var stängd. Ja, jag vet att det är midsommardagen, men ändå. Nedslagna fick vi traska vidare till Brommaplan där man tack och lov kunde lita på kooperationen.

Jag har aldrig upplevt kulturchock så tydligt som under mina första veckor i Oslo hösten 2004. Förmodligen för att jag förväntade mig att Norge skulle fungera som Sverige – det gör det inte. Varje dag var fylld av förtvivlan över att försöka uträtta små vardagliga ting. Det största problemet var rent administrativt och stavas personnummer, utan det kan man inte göra någonting, och ett sådant kunde jag inte få.

Norge må vara rikt, men frågan är om det kan räknas till de civiliserade länderna. Två viktiga saker fattas nämligen: 1. De får inte skolmat 2. Man kan inte betala med visa-kort. Och det ligger något i det där med den sista sovjetstaten. Nog för att den norska byråkratin är besvärlig, men jag tror jag vet vad han syftade på: servicen! Om man mot förmodan skulle bli trevligt bemött av servicepersonal berodde det med största säkerhet på att de var svenskar.

Att affärerna är stängda på söndagar kan man väl vänja sig vid. (Logiken i den norska lagstiftningen om hur stor en butik kan vara och ändå kallas kiosk och således få vara öppen på söndagar kommer jag dock aldrig förstå mig på.) Mot slutet av det två-åriga programmet hade jag faktiskt vant mig vid det mesta. Jag hade inkorporerat ord som korps och bunad i min vokabulär, undvek skickligt roligt, anledning och semester. Inspirerad av mitt första 17-maj firande började jag till och med fundera på att leta fram min gamla folkdräkt.

Fast att norrmän varken fikar eller äter lunch var det svårt att vänja sig vid. Hur ska man kunna lära känna sina kollegor om man inte har fikarast? Och hur ska man orka en hel dag om det enda man förväntas inta är en löjlig (brun)ostsmörgås?

Ps. Det omvända perspektivet, alltså Sverige sett med norska ögon finns på bloggen Stranger in Sweden som jag följer med stort nöje. Hon är inte alls lika förtjust i fika som jag är.

Kanske sker det framsteg? vol. 2

De senaste dagarna har det faktiskt skett ännu ett positivt domslut i Ryssland. Det är fyra medlemmar ur den ryska underrättelsetjänstens specialstyrka som dömts för mord på civila tjetjener i det sk. Ulman fallet. De dömdes till mellan 9 och 14 års fängelse. Endast en av de åtalade var närvarande vid rättegången, de övriga tre dömdes i sin frånvaro och är efterlysta av polisen. Det finns bara en handfull domar för övergrepp som begåtts i samband med det andra tjetjenienkriget. Vi får hoppas att detta är ett steg i rätt riktning så att det blir ett slut på straffriheten för övergrepp i Tjetjenien.

Läs Amnestys kommentar till domen.

Hur gick det här till?

Jag bestämde mig häromdagen för att ta reda på om jag hade några läsare. Det hade jag visade det sig, vilket gör mig en smula nervös. Det mest fascinerande var dock att jag kunde få reda på vilka sökord folk använt för att ta sig hit. Resultatet var följande: 1. katter öronskabb bild 2. Ryssland böcker 3. minimal lägenhet 4. rörliga bilder 5. ekvilibrist.

Föga förvÃ¥nande har alla dessa snabbt studsat av sidan… Jag mÃ¥ste ändÃ¥ pÃ¥ nÃ¥got sätt beundra deras ihÃ¥llighet i sitt sökande – det här lär ju knappast varit den översta träffen pÃ¥ de sökorden.

Mission impossible

Jag brukar berömma mig om att kunna skriva kortfattat och fÃ¥ in mycket information pÃ¥ litet utrymme. Nu har jag dock stött pÃ¥ en uppgift som fÃ¥r mig att tvivla pÃ¥ min självkännedom: beskriv hela den ryska litteraturhistorien pÃ¥ 5000 tecken inklusive blanksteg. Jag har nu suttit i tre timmar och skurit och skurit och tillslut lyckats beskriva utvecklingen fram till 1800 pÃ¥ 4911 tecken. PÃ¥ resterande 89 tecken ska jag alltsÃ¥ fÃ¥ med Pusjkin, Gogol, Dostojevskij, Tolstoj, Achmatova… Dags att byta taktik?