Evigt liv

Man stöter på en del konstigheter när man intresserar sig för det stora landet i öster. Häromdagen fick jag tillexempel stifta bekantskap med religionsfilosofen Fjodorov (1829-1903) som tydligen hade många anhängare i den ryska intelligentian kring förra sekelskiftet. (Det var i samband med en litteraturhistoria föreläsning som den här mannen kom till min kännedom).

Fjodorov menade att döden är mänsklighetens största fiende. Men (och det är här det börjar bli konstigt) den går att övervinna. Alltså borde all intelligens och tankekraft samlas för att vetenskapligt närma sig problemet med döden. När alla slagit sina kloka huvuden ihop skulle man först kunna uppväcka de mest nydöda. Sen skulle man, nu ännu fler, återigen intensivt fundera kring problemet och sen lyckas uppväcka nästa generation som dog längre tillbaka, mer förmultnade och rimligtvis en svårare nöt att knäcka. När man lyckats med det, samlas alla till en ny tankekraftsamling för att ta sig an nästa generation och så fortsätter man tills alla tidigare levande är uppväckta. Inte så särkskilt kristet tycks det mig.

Det var inte bara författare som var tilltalade av Fjodorov, ett annat exempel var ordföranden i Lenins begravningskommitté och här finns (i alla fall enligt litteraturhistorieföreläsare Per-Arne) ytterliggare en förklaring på Lenins balsamering: han skulle bli lättare att uppväcka från de döda. Den balsamerade Lenin som får nytt liv, det låter som ett upplägg för en riktigt läskig (och riktigt fånig) skräckfilm.

Mer uttömmande om Fjodorov kan läsas på engelska wikipedia.

Rörliga bilder

Jag har efter länkar hos lindringhuliganism.wordpress.com börjat följa några ryska bloggar. Det är slösurfande maskerat till att jag gör något viktigt och relevant. Både språkträning och omvärldsbevakning i ett. Finns dock vissa nackdelar. Det är inte så slött egentligen, för jag måste koncentrera mig som sjutton för att fatta vad det står. Dessutom har de allihop så himla litet typsnitt att jag börjar famla efter mina (obefintliga) läsglasögon innnan jag kommer på att man kan förstora fonten med en enkel knapptryckningskombination. Men värst av allt är att flera av dem envisas med att ha animerade vinjetter vid sina inlägg. Inte bara distraherande, jag blir dessutom lätt illamående.

Minnesmärkesmarodörer (igen)

Jag har med största sannolikhet kört förmiddagens tenta i rysk grammatik. Övervägde att blanka men ägnade mig istället åt att dikta ihop några fantasifulla böjningsmönster som jag dock misstänker kommer imponera måttligt på min lärare. Får erkänna att jag är mindre bekymrad över detta än jag kanske borde, istället oroar jag mig för den så kallade statykrisens fortskridande på andra sidan Östersjön (som jag, tillskillnad från grammatiktentan, inte kan göra något åt). Jag skulle kunna försöka se egoistiskt på saken och hoppas att de senaste dagarnas händelser ska få antagningskommittén till forskarutbildningen att tillmäta min forskning vikt och aktualitet, men jag känner mig ärligt talat mest beklämd.

Jag inser naturligtvis att mÃ¥nga av de som kravallat i Tallin är ungefär lika intresserade av historia som vissa fotbollshuliganer är av idrott. Likafullt skulle nog individer av bÃ¥da dessa kategorier om de tillfrÃ¥gades helhjärtat uttrycka sitt stöd för saken. Det gÃ¥r heller inte att komma ifrÃ¥n att vad Sapozjnikova (Komsomolskaja pravda 17 mars 2005, nÃ¥got sÃ¥ ovanligt som en bra artikel i den tidningen.) kallar ”samtidens politiska realitet” och den ryska minoritetens känsla av diskrimingering spelar en stor roll, kanske större än förhÃ¥llandet till kriget, i den här soppan. Men likafullt är det tvÃ¥ olika uppfattningar om världen som kolliderat i Tallin de senaste nätterna.

Jag är ju nu relativt pro-rysk till min läggning och tycker som sagt att statyn borde fått stå kvar där den stod. Men innebär inte att jag gillar kravaller, alltför djupa brösttoner från Moskva eller ungdomsförbund som springer runt i uniformer. Och jag kan förstå att Estland inte jublade över att bli en del av Sovjetunionen. Jag hade en uppsatsexamintor en gång som hävdade att om man har hittat ett dilemma så innebär det att det är intressant forskning. Det innebär också att det är i princip omöjligt att svara kort, konkret och begriplig på några frågor och man trasslar in sig i alla möjliga å ena sidan men å andra sidan. När man tycker att båda sidor har rätt och båda sidor har fel är det svårt att motivera sina ställningstaganden.

Över 20 miljoner sovjetmedborgare dog i andra världskriget. Det finns knappt inte nÃ¥gon rysk familj som inte har sin egen krigshistoria. När Estland säger ”ockupation” om det Ryssland kallar ”befrielse” förringar de uppoffringarna som sovjetiska soldater och civilbefolkning gjorde under kriget. Och jag tycker den överslätande inställningen till de ester som slogs med nazisterna är obehaglig. De senaste dagarnas händelser visar med all önskvärd tydlighet hur historien är minst lika mycket en produkt av samtiden som de förflutna. Historien ligger inte fast, den skrivs ständigt om. Under de gÃ¥ngna veckorna har människor nattetid bildat kedja runt bronssoldaten i Tallin för att slÃ¥ vakt om sin version av historien. De misslyckades, och en av deras förflutas fysiska manifestationer är nu borta.

Allt funderande till trots har jag inte så mycket nytt att komma med. Skulle kunna fortsätta intill oändligheten och upprepa sådant jag redan sagt många gånger förut. Det räcker nog nu.

Historien är inte död

Så har de flyttat på bronssoldaten i Tallin, och andra världskriget har skördat ännu ett dödsoffer. Det säger något om historiens kraft när någon är beredd att dö för en staty och den bild av historien den representerar.

Jag vet inte vem jag ska hålla med: ryssarna som säger att de befriade Baltikum från nazismen, eller balterna som säger att Sovjetunionen ockuperade landet? Båda har ju rätt. Jag vet inte vad som är värst: att estland inte gör upp med nazistsympatisörerna, eller att Ryssland vägrar inse att det kan finnas mindre hjältemodiga saker förknippade med den stora segern. Men jag önskar att statyn hade fått stå kvar där den stod.

Jag har ägnat över ett år av mitt liv att fundera kring det ryska förhållandet till segern i det så kallade stora fosterländska kriget. Jag har skrivit om olikheterna i synen på kriget i Estland och Ryssland. Artikeln som möter mig på DNs förstasida när jag slår på datorn ger mig en klump i magen och jag sitter nästan som förstelnad. Tydligen är det ännu inte dags att gå vidare.

Länge leve Lenins tunnelbana!

Här kommer en försmak pÃ¥ den typ av ”vän av ordning” insändare jag ska skriva när jag blir pensionär…

Jag lärde mig hantera proppfulla offentliga transportmedel i S:t Petersburg, därför blir jag nästan varje dag upprörd över hur det hanteras här i Stockholm. Visserligen är den stockholmska varianten av transportmedel betydligt mindre överfull än den peterburgska men ändå, ibland är det rätt tjockt med folk här med. Strategin för hur man hanterar trängsel i Petersburg är mycket enkel: man samarbetar. Är bussen eller spårvagnen så packad med folk att konduktören (som finns på all kollektivtrafik utom tunnelbanan) inte kan komma fram, då skickar man helt sonika sin tiorubelsedel vidare till någon som står närmre som skickar vidare mot konduktören och sen färdas biljetten tillbaka samma väg.

När man ska gå av står man med största sannolikhet inklämd någonstans alldeles för långt från dörren. Då börjar man i god tid (annars får man skäll) artigt fråga den person som står närmast på vägen mot den hägrande öppningen vy vychodite? (ska ni gå av? underförstått på nästa hållplats) och om personen i fråga inte ska det, makar han eller hon sig lite åt sidan så man kommer förbi. Sen upprepar man proseduren tills man är framme vid målet. (om personen framför svarar ja är det bara att hoppas att denna har flyktvägen klar och ta rygg). Resultatet? När man fordonet stannar står de personer som ska kliva av längst fram och kan lugnt och belavat stiga ut och sen kan nya passagerare enkelt stiga på. Lätt som en plätt.

I Stockholm sitter folk bara slött kvar pÃ¥ sina platser, oavsett hur lÃ¥ngt ifrÃ¥n utgÃ¥ngen dessa är. När tÃ¥get sen stannar utbryter kaos. Upp störtar människor som likt pilspetsar försöker klyva människomassan framför dem. Detta tar en stund, under tiden hinner de otÃ¥liga nya passagerarna börja välla in pÃ¥ tÃ¥get. DÃ¥ uppstÃ¥r nÃ¥got som pÃ¥minner om fenomentet vid Skagerns spets – vÃ¥grörelserna möts, kolliderar och nÃ¥de den som rÃ¥kar stÃ¥ i vägen!

Nämnde jag att tunnelbanan i S:t Petersburg har bättre utformade tåg, snyggare stationer och bättre turtäthet?

Bye bye Boris

Idag begravs Boris Nikolajevitj Jelstsin, Rysslands första president, enligt den ortodoxa traditionen tre dagar efter sin död. Alla kommer vara där: Clinton, Bush d.ä., Bildt…

”Har du sett att Jeltsin är död?” frÃ¥gade Christoffer i mÃ¥ndags kväll. Det hade jag inte. Men sedan dess har jag tillbringat allt för mycket tid med att läsa dödsrunor. Kommentarerna spänner frÃ¥n närmast oreserverade hyllningar till betydligt mer kluvna kommentarer, som f.d. dumaledamot Rybakov som säger ”Jag vill inte kasta sten pÃ¥ hans minne, Gud fÃ¥r dömma”.

Jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n Boris Nikolajevitjs största fan. Men jag det är en märklig känsla att han inte finns mer. I rubriken pÃ¥ Novaja Gazeta stod det att Jeltsin hade ”skontjitsja”. Ett ord som är bildat av kontjit ”ta slut, färdigställa”. Det är bara stora män som gör det: vi vanliga dödliga dör. Och även om det är nÃ¥gra Ã¥r sedan Jelstin lämnade rampljuset, är det nu en del av den värld jag växte upp i som har försvunnit.

I en kommentar kring Jelstins död som anspelar pÃ¥ den skillnad mellan honom och Putin som brukar uppritas säger dumaledamot Chinsjtejn att: ”Det är en filosofisk frÃ¥ga, om det är viktigast med korv eller frihet”. Det är lätt att frÃ¥n en priviligerad position här hylla friheten, men vegetarian som jag är sÃ¥ hade jag nog valt korven om det kommer till kritan.

Mitt tydligaste Jeltsinminne är från nyårsafton 1999. Jag var hemma hos mamma och pappa, radion i köket stod på och förde fram till oss att Jeltsin avgått i direktsändning och lämnat över till Putin. I den upphausade millennieskiftesstämning kändes det dramatiskt och lite obehagligt. Jag minns naturligtvis också Jeltsin på barrikaderna 1991, men hade nästan helt glömt när han sköt på parlamentet några år senare. Med 147 dödsoffer där känns det lite märkligt när han utmålas som frihetens försvarare.

Anatolij Tjubajs jämför i en kommentar Jelstins plats i den ryska historien med Peters den stores. Kanske är det inte så långsökt som jag först tyckte. Båda genomförde stora förändringar i landet, båda förde det närmre väst. Båda var dessutom nyckfulla och hade mycket blod på sina händer. Fast jag vet inte om Boris delade Peters aversion mot skägg och roddbåtar.

Ordning och reda!

Det är med viss förskräckelse som jag noterar att den kanske mest bestÃ¥ende effekten av mitt studentkÃ¥rsengagemang blev en förkärlek för – eller kanske snarare besatthet av – strukturerade möten. Under förhandlingarna pÃ¥ Amnestys Ã¥rsmöte i helgen kom jag titt som tätt pÃ¥ mig själv med att sitta och muttra fram mellan sammanpressade tänder saker som ”man tar beslut i ordningsfrÃ¥gan innan man gÃ¥r vidare med sakfrÃ¥gan”, ”du mÃ¥ste ställa mot avslag!” eller ”nomineringsstopp var ju igÃ¥r klockan 21!”. Korridorsmyglet och grupperingstjafset som präglar SFS-fum kan man gott vara utan, men jag har under helgen tänkt mÃ¥nga nostalgiska tankar om den proffsiga mötesledningen.

Procrastinate

Det finns få saker som är tråkigare än att plugga rysk grammatik (en av dem är att stå och stoppa in sedlar i en maskin). Sortera skrivsamlingen och städa sovrummet är betydligt roligare. För att inte tala om att försöka komma i kapp med alla obesvarade mail. Och på soffbordet ligger I väntan på Lenins begravning och lockar. Tenta om en vecka.

Omlokalierad

Alla sakerna är nerpackade, flyttade och uppackade igen. Har till och med ställt böckerna i bokstavsordning. Vi har fortfarande inte tillgång till förråd så tomma flyttkartonger misspryder lägenheten, även om Johannes befriade oss från två tredjedelar av dem igår. Även extrasäng och lite annat som man helst skulle ha i förråd står framme. Klockan 6 varje morgon går p1 igång på hög volym i lägenheten ovanför, och varje hel timme markeras av dova ringningar från klockan på samma plats. Känner mig redan hemmastadd. Förmodligen är det köksluckorna som litegrann får mig att känna det som om jag var tillbaks i Majorna (med tanke på hur bra jag trivdes där är det ett gott betyg). Har efter den soliga och varma helgen gjort två upptäckter: 1. Det är trevligt med balkong. 2. Jag är allergisk mot björkpollen.

HÃ¥ller pÃ¥ att torka efter morgonens cykeläventyr. Det är verkligen ingen trevlig upplevelse att cykla i Stockholms innerstad, särskilt inte när det regnar. Desstuom är det i längsta laget frÃ¥n Bromma och hit. Men är man pank sÃ¥ är man. Sitter pÃ¥ Stockholms universitetsbibliotek och försöker ta igen min internetskuld efter en vecka med minst sagt sporadisk tillgÃ¥ng till nätet (ännu inget bredband i nya lägenheten). SÃ¥ var det ocksÃ¥ det där med att ta igen studieskulden (inte till csn alltsÃ¥) efter nÃ¥gra veckor med ännu mer sporadiskt pluggande. Av nÃ¥gon anledning är det trögare att komma igÃ¥ng med det…