Ã…lderstecken

Det senaste halvåret har tillvaron förändrats och känns på många sätt och vis yngre i betydelsen mindre ordnad: andrahandskontrakt, tillfälliga påhugg och ingen klar riktning för framtiden. Men man blir ju inte yngre, och påminns då och då om att jag faktiskt börjar närma mig trettio. Större delen av mitt umgänge består av gifta par, jag har för första gången fått en prognos i det brandgula pensionskuvertet och jag vaknar av mig själv tidigt på morgonen. Men det allra tydligaste ålderstecknet är nog ett helt annat: Jag har börjat lyssna på P1.

Det finns alltid någon som har det värre

Det finns en fördel (kanske den enda) med ett extremt trÃ¥kigt, monotont och icke-tankekrävande jobb – man kan passa pÃ¥ att bättra pÃ¥ sin allmänbildning under tiden. De senaste dagarna har en uppläsning av Mobergs Utvandrarna surrat i podden. Och i tillägg till att jag fyller i en pinsam lucka i kategorin ”svenska klassiker” kan jag känna att livet kanske inte är sÃ¥ jävligt i alla fall.

SÃ¥ medan jag begrundar det öde som Kristina och Karl-Oskar delade med en stor del av mina förfäder har jag kommit fram till en topp tre lista över saker som är bättre pÃ¥ tjugohundratalet – och dÃ¥ har jag inte ens kommit till sÃ¥dant som skolgÃ¥ng, mathÃ¥llning och klädsel. För att inte tala om trÃ¥dlöst bredband…

1. Arbetslivet: En frivecka om Ã¥ret, uppstigning 4 varje morgon, 16 timmars arbetsdag, 40 riksdaler om Ã¥ret i lön (vet inte vad det motsvarar, men jag tjänar nog mer pÃ¥ en vecka), kroppsaga, och kontrakt som liknar livegenskap. Man kan ju bli socialdemokrat för mindre…

2. Transportmedel: Åtta timmars flygning (ja, jag har gnällt över det) är ju som en dröm. Flygstolen framstår som värsta furstetronen i jämföresle med kojerna på utvandrarskeppet Charlotta. Och inte behöver man äta härsket fläsk heller, eller få skörbjugg. Dessutom är det rent ut sagt billigt jämförelsevis med frakten över Atlanten 1850.

3. Preventivmedel: Även om man ännu inte helt fullt kan välja att man ska bli gravid, kan man relativt enkelt välja att låta bli. Ett av tjugohundratalets största landvinningar.

Nu ska jag hitta del två som mp3 fil någonstans och fortsätta glädja mig åt civilisationens framsteg. Det var inte bättre förr.

Tristess på en ny nivå

När jag cyklade hem över Tranebergsbron susade massor av fyndiga formuleringar i mitt huvud, om hur jag skulle beskriva mitt extremt trÃ¥kiga jobb. Naturligtvis försvann de i samma stund som jag parkerade pilen utanför huset. NÃ¥väl, lÃ¥t oss börja med ”Och det här behövde du hur mÃ¥nga högskolepoäng för att göra?” som en vän träffande frÃ¥gade. Monotoni och tristess är tvÃ¥ begrepp som har fÃ¥tt en helt ny innebörd. Jag har ocksÃ¥ fÃ¥tt nya perspektiv pÃ¥ vad som menas med ett fysiskt krävande arbete. Jag trodde aldrig det skulle kännas tungt att lyfta nÃ¥got som väger sisÃ¥där tvÃ¥ gram. Men när man gör samma rörelse för tusende, eller tretusende gÃ¥ngen sÃ¥ börjar det kännas i kroppen. Fötterna, ryggen och armarna värker. Jag försöker trösta mig med att jag skaffat mig ett proletäralibi för lÃ¥ng tid framöver…

… och inte jag heller

Så idag är det dags att skriva 28 i fältet ålder. Men har inte blivit äldre än att födelsedagen fortfarande är världens bästa dag. Så ett stort grattis till mig alltså!

De blir inte yngre…

Klockan är fem över tio, lördag kväll. Mina sällsynt kvällströtta föräldrar har gått och lagt sig, utmattade efter en lång och hård dag. Pappa har haft öppet hus på folkhögskolan, mamma har varit i Värnamo. Det har jag också, men är ändå inte riktigt lika trött. Jag tror att det är morföräldrarnas tilltagande förvirring som sliter på henne.

I Värnamo följde morfar spänt världskuppsavslutningen i slalom. ”Kommer ni redan?” öppnade mormor med, ”Anna Ottosson leder!” var morfars hälsningsfras. Vi drog igÃ¥ng tilllagningen av den utlovade gambiska lunchen (Domoda). Morfar satt klistrad framför tv:n, mormor fnattade mellan tv och kök. Kusin och moster anlände, och hälsades med ”Anja kom tvÃ¥a!”. Efter lunch trakterades släkten med 350 bilder frÃ¥n Gambia. SÃ¥ var det dags för den till mig utlovade tÃ¥rtan, och uppvaktning med innehÃ¥llsrikt kuvert.

Precis som vanligt pÃ¥ väg hem frÃ¥n mormor och morfar var man fullständigt övermätt och tankar som ”jag ska aldrig mer äta nÃ¥got sött i hela mitt liv” präglade seneftermiddagen. Precis som andra sÃ¥dana utfästelser är det förmodligen snabbt glömt…

Hemkomster

Jag vet naturligtvis var jag bor, men jag vet inte riktigt vad som är hemma. När X2000 bromsar in mot Skövde känns det dock som det börjar närma sig. Västergötland, Skaraborg. Rätt del av landet. Kliver pÃ¥ vättertÃ¥g som jag gjort jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger förut, och även om det inte tar mig till Vättern utan bara till Falköping är det vant och bekant. Väntar pÃ¥ nästa tÃ¥g i Falköping – för vilken gÃ¥ng i ordningen? Hur mÃ¥nga gÃ¥nger har man suttit i Falköpings trista, kalla kala vänthall? Nästan hemma, tänker jag och kliver pÃ¥ tÃ¥get för den sista 20 minutersetappen. Hör den syntetiska rösten felbetona Mullsjö, allt är som det brukar vara. Allt hos mamma och pappa är som det brukar vara, det har tillkommit nÃ¥gra snidade träfigurer frÃ¥n Afrikaresan. Snön är borta, katterna har börjat fÃ¥ fästingar, pappa insisterar pÃ¥ att se SÃ¥ ska det lÃ¥ta. Boken som han anteckningar vilka fÃ¥glar som varit framme och ätit ligger uppslagen pÃ¥ bordet.

Är det här hemma? Eller är hemma fortfarande i en stad ca 15 mil längre västerut? En stad till vilken jag numera egentligen inte har någon anknytning mer än en lägenhet uthyrd i andra hand som jag förmodligen aldrig kommer bo i igen. Eller är hemma där jag faktiskt bor? I en minimal lägenhet som känns mer som ett förråd, så fullproppad med möbler att minsta förflyttning i den kräver en smärre ommöblering.

Soppa, sol och sandwich

Att göra en stor sats harirasoppa har mÃ¥nga fördelar. Det är biligt, nyttigt, lätt att värma pÃ¥ och det är gott. I alla fall första gÃ¥ngen. Efter mitt fjärde mÃ¥l harirasoppa pÃ¥ lika mÃ¥nga dagar är jag inte lika säker pÃ¥ saken. Storkok har sina sidor. Det har ocksÃ¥ fönster i söderläge. När man sitter och äter i köket pressar solen pÃ¥ ryggen och man känner svetten tränga fram. Det har varit nästan brutalt soligt idag igen. I trappuppgÃ¥ngen lÃ¥g Morris utsträckt i solskenet. Gick frÃ¥n jobbet och sÃ¥g tydliga vÃ¥rtecken. Tussilago och gröna blad som skjuter upp bland det grÃ¥a fjolÃ¥rsgräset – och bland allt skräp. Det som göms i snö och sÃ¥ vidare… Bestämde mig för att det var läge för Ã¥rets första glass och att utnyttja det faktum att vi har balkong. Men lagom tills jag hunnit sÃ¥ lÃ¥ngt hade solen bestämt sig att det var slutskinit för idag sÃ¥ kyliga vindar var det enda man fick ut av balkongen.

Evig student

Ur Tjechovs Körsbärsträdgården:

Ranevskaja: Du vara bara barnet den gången, en prydlig student, och nu är håret glest på dig och du har skaffat glasögon. Menar du att du är student fortfarande?
Trofimov: Jag är nog en evig student.

Den evige studenten – en karaktär som är Ã¥terkommande i Tjechovs författarskap (enligt Zjanna). Jag vet inte om det fÃ¥r det att kännas sÃ¥ mycket bättre att jag tydligen är pÃ¥ väg att förvandlas till en litterär klisché. Men om jag fortsätter att klamra mig fast vid universitetet kanske jag hamnar i en pjäs, om nÃ¥gon vill ta upp Anton ”död sen mer än 100 Ã¥r” Tjechovs fallna mantel vill säga. Temat för den lilla tresidorsuppsatsen om KörsbärsträdgÃ¥rden vi ska skriva är ju i alla fall givet…

Dagen D(igitaltv)

Så var årets mest upphausade händelse här. De analoga sändningarna i Stockholm har släckts. Kan rapportera att vår tv fungerar precis som vanligt, men något annat var väl inte heller att vänta.

Måndag, måndag

Det började helt ok. Gick upp hyfsat tidigt. Städade, käkade frukost, bakade bröd, kokade bönor. Sen fastnade jag i föreläsningskrivandet, tiden sprang iväg och när jag hastade ut ur lägenheten för att ta mig mot universitetet insåg jag att jag skulle bli 15 min sen till föreläsningen. Lite senare, i backen ner mot konsum, insåg jag att jag inte hade med månadskortet. Bara att vända. Och inse att jag med den extra utflykten blir så sen att jag missar hela första timmen. Så jag åkte aldrig iväg. Pluggade, bestämde mig för att gå och träna. Försökte tänka optimistiskt att jag får i alla fall många timmar att skriva på föreläsningen och plugga grammatik. Men plötsligt är klockan halv nio, och jag förstår inte vart den här dagen tog vägen. Inte bara den här dagen heller. Tiden rinner mellan fingrarna och jag förstår inte vart den tar vägen. Jag känner mig så att säga snuvad på konfekten. Alla dessa dagar, som kommer och går. Varför hinner man aldrig göra något?