Köp bakelser istället!

I ryggsäcken hem från S:t Petersburg har jag fem paket susjki. Det är i mesta laget, även för en fantast som jag. Susjki är ett slags ringformade skorpor och alla vet att jag älskar dem, och att de inte finns i Sverige. I Ryssland bör man alltid ha något ”till teet”, och susjki är inte bara bland det godaste och också det mest vardagliga och banala man smaska på när man dricker te. Det är förmodligen bakverkets enkelhet som gör att mina vänner och bekanta tycker att min förtjusning i det är ganska lustig, och eftersom ett paket inte kostar många kronor är det ju en utmärkt skämtsam present. I Ingrijas läger, där tedrickandet ofta sker på behörigt avstånd från tilltuggets placering, brukar jag ta en rejäl näve och trä dem på fingrarna. Det är tydligen omåttligt festligt. Häromveckan hann jag knappt komma dit innan någon satte en påse susjki i händerna på mig.

En gång besökte Danja och jag ett bageri i Novaja Ladoga. Det var i november, på den nyinstiftade helgen Folkets enhetsdag. Masja skulle av någon anledning jobba istället för att följa med. Vi åkte först till Staraja Ladoga. Vikingastaden där min kollega Marit varit på utgrävningar. Danja köpte en plansch till mig som jag fortfarande har på kontoret. Jag lärde mig ord som kurgan (gravhög) och senokos (höskörd). På vägen hem köpte vi rökt sik, för det ska man göra när man är i de här trakterna. Men det verkligt minnesvärda var alltså bageriet i närbelägna Novaja Ladoga. Vädret var novembrigt, fuktigt och kallt. Danja hade med en stor termos te. Men vi hade inte med oss något till. Bageriet kom till vår räddning. Och efter att ha smakat deras utsökta susjki var jag tvungen att springa tillbaka och köpa på mig ett lager. Det är ju inte var dag man har vägarna förbi Novaja Ladoga. Jag tog i så pass rejält att damen i kassan undrade ”Fröken, vad ska ni med så mycket susjki till? Köp lite bakelser istälet!”

Det är långt till polcirkeln

Min telefon har gått sönder och där jag skumpar fram på tåget genom Norrlands inland känner jag mig slungad en 20 år tillbaka i tiden. Sjukdom har fått mig att ge upp Jokkmokks vintermarknad och forskarnätverksträffen i förtid, och jag är inte helt säker på att jag har lyckats få fram det budskapet till dem därhemma. Nåväl, jag har ju nyckel. Vagnen fylls av de tyska tonåringarnas surrande.

Mörkret faller utanför tågfönstret. Det är mulet, och varmare idag. Vinden som virvlade runt de små små snöflingorna i Murjek fick det dock att kännas kallare än de -10 det var. Jag vet att David kommer att förebrå mig för att jag inte fotograferade den oansenliga stationsbyggnaden i Murjek. Men kameran var nedstoppad längst ner i den överfulla väskan och telefonen är som sagt trasig. I det fullproppade väntrummet låg en inplastad artikel från Allers nr 3 2014 om den livaktiga hembygdsföreningen som fått tågen att stanna i byn igen. Med förevändningen att stödja lokalsamhället går jag in och köper en godispåse i kiosken.

Bussen från Jokkmokk var fylld till sista plats. Utanför fönstret kunde vi se både ren och älg i den djupa snön bredvid vägen. ”Arctic circle on the left” ropar busschauffören plötsligt i högtalarna. Jag antar att det i vanliga fallär färre resenärer i de här krokarna. Men det här är ingen vanlig dag. Givet Jokkmokks storlek är vintermarknaden ett helt gigantisk arrangemang. Varenda bädd som går att uppbåda på miltals omkrets är uppbokad sedan månader. Själva marknadsområdet är mindre än vad jag trott, men marknaden är mycket mer än marknaden. Det är arrangemang överallt. Föreläsningar, utställningar, konserter och sameslöjd i varje hörn.

Men så var det den där sjukdomen. Allt det där har fladdrat förbi i utkanten av mitt medvetande. Jag har försökt, men orken tar helt enkelt slut väldigt fort. En föreläsning, en titt på sameslöjden. Sen är det slut. Jag orkar inte med kvällshänget och de tillfälliga möten det kan innebära, missar att sitta och beundra koltar och bällingskor och finklädda människor. Tillslut gav jag upp. Bokade en ny biljett och inledde en lång resa hem. Jokkmokk-Murjek-Boden-Stockholm-Norrköping. 19 timmar och 35 minuter. Det är långt till polcirkeln.

Cathy Freeman Park

Det är mer än en smula märkligt att det tog mig tre besök och över ett halvårs sammanlagd vistelse i Sydney innan jag lyckades ta mig till Sydney Olympic Park. Jag menar, inte bara följde jag Sydney OS klistrad framför en väldigt liten tv som inlånats speciellt för detta ändamål (jag tror att den tv:n är det bästa tecknet på hur långt tid sedan 2000 faktiskt är) utan hade det inte varit för Cathy Freemans olympiska guld hade jag kanske aldrig ens tagit mig till Australien. Då hade jag nog aldrig börjat intressera mig för ursprungsfolk och försoningsprocesser.

Cathy Freeman har fÃ¥tt en liten park uppkallad efter sig vid olympiastadion. Där finns en stor gräsmatta, en lekplats och den olympiska elden. Elden har dock bytt element till vatten som i intervaller regnar ner och studsar mot marken. (Vattnet var för all del en viktig del av denna skapelse även under spelen.) Det är inte sÃ¥ mycket en fontän som en lekplats, det är fullt av barn som skrikande av glädje springer genom det vattenfall som bildas. E är skrämd av intensiteten i vattnet och barnens lek, men när vattenfallet upphör och elden töms vÃ¥gar han sig fram. Han springer med förtjusning i det duggregn vattenfallet omvandlas till och ”ramlar” hela tiden ner pÃ¥ de fortfarande vÃ¥ta stenplattorna. Det är varmt igen. Inte pÃ¥ 30 Ã¥r har sÃ¥ stora mängder regn följts av sÃ¥ mycket värme tydligen. Prognosen säger att värmeböljan ska kulminera med 40 grader och Ã¥ska imorgon. (Vi tröstar oss med att det efter imorgon förmodligen kommer dröja ett bra tag innan vi fÃ¥r nästa tillfälle att klaga pÃ¥ att det är för varmt.)

Det är naturligtvis omöjligt att säga om Cathy Freemans seger hade någon större påverkan på den australiensiska försoningsprocessen. En offentlig ursäkt från premiärministern å statens vägnar har det i alla fall blivit sedan dess. För min egen del har det blivit två c-uppsatser* och fyra Australienresor. Det är lärorikt, det där sportintresset.

cauldron

*Den ena uppsatsen blev också en artikel till socialantropologistudenternas årsbok i Oslo. När jag nu tittar igenom den slår det mig också hur mycket av det som finns i den har haft betydelse för sådant jag arbetat med långt senare. (Denna tio år gamla text om Cathy Freeman finns här: Dahlin årboka 2005)

Mudgee

Det slutar regna nÃ¥gra mil innan Mudgee och jag kan till och med se en reva blÃ¥ himmel. Det har vräkt ner i flera dagar, min kollegas förutsägelser om att det skulle ”bucket down” visade sig stämma. Det har stundtals varit som att fÃ¥ en hink vatten över sig. Genomblöt pÃ¥ nÃ¥gra sekunder om man fastnar i störtskurarna. Cricketmatchen mellan Australien och Västindien pÃ¥ Sydney Cricket Ground har inte fÃ¥tt mÃ¥nga bollar spelade under sina tre första dagar. Det är inte bara i England engelska sporter kan regna bort alltsÃ¥.

När jag kör över bergen forsar vattnet över vägen. Jag närmast kryper ner för de branta serpentinvägarna mot Lithgow. Det här är ändå ingenting mot översvämningarna i andra delar av NSW. Termometern visar 13 grader. Det är lite svensk sommar över det hela. En väldigt blöt svensk sommar. Det är en lättnad att se solen i Mudgee, och ännu större lättnad att jag ska övernatta här. Vänstertrafik och ösregn innebär en trött förare.

Detta är mitt fjärde besök i Mudgee, en ganska osannolik liten stad att besöka för fjärde gÃ¥ngen. Mudgee har tvÃ¥ huvudindustrier: gruvor och vin. Det bäddar för en mix av arbetarklass och överklass,  om man vill se det sÃ¥. Mudgee ligger hänförande vackert inbäddat bland trädklädda kullar och berg. Stadens centrum har en rondell med likadan minnesmärkesklockstapel som i Coonabarabran. PÃ¥ Kelly’s Irish Pub hänger gruvarbetarna, andra delar av staden och omgivningarna har en mer förfinad framtoning. För en stad pÃ¥ knappt tiotusen invÃ¥nare finns det ett försvarligt utbud av restauranger och butiker.  VingÃ¥rden Tinja kan fÃ¥ vem som helst att börja fundera pÃ¥ livet som vinbonde i Mudgeetrakten.

Jag bor på Soldiers motel, ett stenkast från den lokala RSL-föreningen. Beställer en 5-dollar pizza och önskar jag kunde beskriva karaktärerna som jobbar på och frekventerar pizzerian i Mudgee: den finniga tonåringen som absolut inte klarar att bokstavera J o h a n n a (till skillnad från i Ryssland är det varken ett konstigt eller ens ovanligt namn här), familjen med barn i vita judokläder. Äter den, visar det sig, mycket prisvärda 5-dollarpizzan på motellrummets uteplats och ser solen gå ner över bergen och RSL, eller ja mest ser jag parkeringen men genom den stora blå Subarun skymtar jag gyllene moln och trädklädda berg. Fjärde gången i Mudgee. Det blir kanske ett besök till på vägen hem.

Mudgee

Klockstapeln i Mudgee en soligare kväll i november

Jul i Parramatta Park

På juldagen har vi bestämt oss för att äntligen prova de där grillarna som ser ut som soptunnor och som tycks finnas i var park med självaktning, så också i Parramatta Park. Det kändes som en bra australiensisk sak att göra för att fira jul, fast inte för att det är så australiensarna firar jul. De är hemma, hos sig själva eller någon släkting, och äter kalkon och Christmas Pudding. Fast bedyrar våra bekanta, julmaten håller på att förändras, ut med den tunga engelska maten, in med sallader, skaldjur och pudding i glasstappning. Men sommarhetta eller ej, så verkar en sak bestå: de pyntar med plastgranar, renar och konstsnö.

Det är närmast öde på Parramattas gator. Julen är en privat och inåtriktad högtid. Det är lugnt, men långt ifrån öde, i Parrmatta park. Då och då kommer någon som cyklar eller springer eller bara promenerar i parken. Det är en stor park, och den har en huvudslinga som man kan gå, cykla eller köra bil runt. I parken finns några av Parramattas, och följaktligen även Australiens, äldsta hus. Parken är en del av världsarvet Australian Convict Sites, något de skyltar förvånansvärt lite med.

Nästan ingen av dem som är i parken denna dag ser ut att vara ”anglo”, australiensare med rötter i England. Parramatta har en högst mÃ¥ngkulturell befolkning. Stadsdelen Harris Park är snarast ett ”Little India” där de indiska resturangerna och saributikerna ligger pÃ¥ rad, och det finns ett ”mini-Chinatown” vid stationen. Vilken dag som helst ser merparten av dem som gÃ¥r pÃ¥ och av tÃ¥get pÃ¥ stationen i Parramatta ut att komma frÃ¥n länder som ligger nästan lika lÃ¥ngt i frÃ¥n England som Australien, men det blir än mer tydligt en dag som denna.

Vi slÃ¥r oss ned i den stora paviljongen nära parkens huvudentré. Medan vi försöker lista ut om och hur grillarna fungerar fylls paviljongen av vad som tycks vara en stor familjefest. De kommer med kylväskor, grytor och korgar. Fotbollar och leksaker. Flera av kvinnorna har slöjor med sirliga broderier, andra gÃ¥r utan. TvÃ¥ av smÃ¥grabbarna har Dortmundtröjor pÃ¥ sig, fin fotbollsklubb javisst, men inte direkt med en souvenirförsäljning i klass med Barca eller Man United (vars tryck pryder en av bollarna de spelar med). Vi börjar spekulera i om andra delar av släkten kanske hamnat i Tyskland? De har nog bokat paviljongen inser vi när vi med maten redan pÃ¥ grillen fÃ¥r syn pÃ¥ en skylt där det stÃ¥r ”reserved”. Men de tycks inte ha nÃ¥got emot att dela utrymmet med oss, eller med gänget ostasiatiska hipsters som dyker upp lite senare.

E sover som en stock i vagnen. Han missar hela vår julgrillning. Bakom oss lassar familjefesten upp den ena läckerheten efter det andra på stora fat. Vår lunch känns högst blygsam i jämförelse. Är det så här traditioner föds? För även om man inte firar jul kan man ju passa på att ha fest om alla ändå är lediga?

Sen lämnar vi parken för att åka hem till en av mina kollegor på Western Sydney University. Vi ska beundra deras plastgran och äta Christmas Pudding.

 

Krukmakeriet i skogen

Strax utanför Coonabarabarn, Australiens astronomihuvudstad om ni minns, börjar Pilligaskogen. Pilliga är den största skogen i NSW väster om the Great Dividing Range. Huvudvägen från Coonabarabran till Narrabri skär rakt genom skogen, det är tio mil med skog på båda sidor om vägen. Tio mil av Eucalyptusträd och cypresser med svarta stammar, för skogsbränder är inget ovanligt i den här delen av världen. Här finns kängrur, wallabies, koalor, ödlor, ormar, en liten sällsynt mus och massor av fåglar.

Och mitt i den här skogen ligger Pilliga Pottery. Det är ett av de märkligare ställen jag har besökt. Efter tio kilometer på en skumpig, och efter regn mycket lerig, grusväg där det mest bara är träd (och kängrur!) på båda sidor av vägen kommer man plötsligt fram till en hel liten by. Det är visserligen inga kullar, men det är ändå nästan så man hör Rune Andreassons röst berätta att här ”…ligger några lustiga små hus”. Det lustigaste står på höga fötter. Och det kanske lustigaste av allt, är att det här är en liten tysk koloni. Pilliga Pottery startas av ett tyskt par som av någon anledning fick för sig att de skulle emigrera till Australien i början av 1980-talet. Och av någon ännu mer oklar anledning hamnade de just här, trivdes och köpte en gård. Det lustiga huset på höga fötter användes som skolbyggnad när de hemundervisade sina barn.

20151203_87pilliga_IT

De var keramiker, så att de startade ett krukmakeri är kanske det mest logiska i hela historien. Och runt krukmakeriet har det här komplexet vuxit upp. Blue Wren Bush Café med vedugnsbakad pizza och hemgjord glass, keramikkurser i krumakeriet, getter, får, kalkoner, kossor, och övernattningar i de lustiga husen. Vi inkvarterade oss i Poet’s Cottage. Ett rustikt hus i lertegel, med ett vackert stengolv och ett sovloft i rejält trä. Bara trappan dit är ett konstverk. Allt porslin och till och med lampskärmarna är tillverkade i kurmakeriet, fönstren har munblåst glas med vackra mosaikdetaljer, och det finns en stor veranda med bushutsikt. Som när vi kom badade i ett månljus så starkt att det kastade skuggor.

Krukmakeriet och cafeet är i vad som skulle kunna kallas medelhavsstil. ”European style” beskriver de sig som i sina reklambroschyrer. Och uteplatsen runt omkring är naturligtvis dekorerad med keramik. Delfiner, krukor, till och med ett keramikträd. Allting är väldigt hantverksmässigt, eklektiskt, rustikt och förfinat på samma gång. Det är Maria Rickert som driver Pilliga Pottery tillsammans med sina söner och ett antal volontärarbetare från hela världen fast mest från Tyskland. Gästerna verkar också vara främst från Tyskland. Hade det inte varit för eukalyptusträden och den väldigt otyska naturen, hade man nästan kunna tro att vi var i Tyskland.

Hur vi hamnade där? Jo, i Pilligaskogen har Santos ett 30-tal ”pilot wells” för Coal Seam Gas och planer på ett gasfield med i inlednignsskedet 800 gasborrtorn. Och om det för några veckor sedan var väldigt lugnt på den här fronten, så har Santos sedan vi lämnade Coonabarabran förra gången börjat föra in manskap och maskiner i området. Gasmotståndarna mobiliserar också. Och Maria Rickert driver inte bara sitt märkliga kurmakeriimperium, hon är också engagerad i kampen mot gasen.

På skördefest i Breeza

I början av november var vi på Harvest Festival i Breeza. Det kan tyckas en smula märkligt med en skördefest på våren, men på Liverpool Plains några timmar nordväst om Sydney kan man få två skördar om året. Spannmål är den stora vintergrödan och överallt var fälten guldgula med mogen säd.

2015_11_07_0410breeza_IT

En frisk bris har berövat Breeza på sitt B. Foto: David Torell www.vanpeltfoto.com

Så värst mycket skörd var det nu inte över den här festivalen, trots att den hölls på en gigantisk bondgård. Istället var det snarare ett stort protestmöte mot en planerad kolgruva  som det kinesiska företaget Shenua vill öppna i närområdet. Gruvplanerna är långt gångna, men det återstår några saker innan de kan få det slutgiltiga tillståndet.

Jorden pÃ¥ Liverpool plains är bördig. GÃ¥rdarna är enorma, och bönderna här lever gott. De har varit en grupp med goda kontakter in i maktens korridorer, men i det här fallet har det tysta lobbyarbetet inte gett nÃ¥got resultat och bönderna har istället sträckt ut händerna till en brokig blanding av ”greenies, hippies and aboriginies” som en person uttryckte det. Festivalen här i Breeza är första gÃ¥ngen grupperna samlas i det här omrÃ¥det. Kampanjen använder slagord som ”Wrong mine wrong place” och min favorit ”the future is all about dining, not mining” (bör uttas med bred austaliensisk accent för bäst effekt).

Under festivalen hölls en stor mängd workshops där besökarna kunde få lära sig mer om gruvplanerna, om vilka risker det skulle innebära för vattnet, om hur gruvan påverkar den lokala aboriginska gamilaraaykulturen. Man kunde också få åka på guidad tur på farmen, och på koalasafari. (Koala, check!) Dessutom hölls panelsamtal med inbjudna politiker, bondeförbundets ordförande och företrädare för en aboriginsk organisation. Det kan nog knappast kallas debatt, för alla var rörande överrens om att om kolgruvor tyckte de icke. Programmet var alltså lärorikt, men inte så värst festligt kanske.

Den som vill kan se mig flimra förbi i ABC:s inslag från tillställningen.

Det intressantaste med den här proteströrelsen, tycker jag, är att den för samman bönder och urbefolkning, två grupper som det traditionellt varit mycket motsättningar mellan. Det finns de aboriginer som misstror bönderna så till den grad att de hellre lierar sig med gruvföretagen, berättar en av mina informanter. Bönderna har ju lagt beslag på marken och ofta stängt ute aboriginerna från sina heliga platser och traditionella försörjningsmöjligheter. Men under festivalen pratar den ena bondeföreträdaren efter den andra om betydelsen av den aboriginska kulturen och om vikten av att bevara deras heliga platser. Det återstår naturligtvis att se hur bestående den här föreningen mot en gemensamt fiende är, men ett närmande mellan de här grupperna skulle kunna betyda mycket för den australiensiska landsbygden.

Det handlar om stjärnorna också

DSC_0801

Första intrycket av Siding spring.

PÃ¥ vägen upp till observatoriet Siding spring kör vi in i ett moln. Det är mÃ¥ndag sÃ¥ besökscentret visar sig vara stängt, och vi har inte numret till Peter Small som vi ska träffa. Vi kisar in i den mjölkvita dimman – finns det nÃ¥gra mer hus mÃ¥nne? Det är nästan spöklikt. Tyst, öde. Det gÃ¥r inte att se mÃ¥nga meter framför sig. Vi provar att följa en väg, ser en skepnad som skulle kunna vara ett hus. ”Quiet please, astronomers sleeping” stÃ¥r det pÃ¥ en skylt. Huset visar sig vara bemannat av Peter Smalls kollegor. De ringer dit honom och han anländer i en stor vit ”ute” (vad man väl pÃ¥ ren svenska skulle kalla en pickup). Alla här kör stora vita bilar.

Vi fÃ¥r en rundvisning av observatoriet, och en genomgÃ¥ng av det lokala motstÃ¥ndet mot CSG – coal seam gas. Det är det sistnämnda som är anledningen till vÃ¥rt besök eftersom forskningsprojektet jag arbetar med handlar om motstÃ¥nd mot utvinning av naturresurser. När de flesta vi träffar lyfter fram vattnet som en nyckelfrÃ¥ga för deras motstÃ¥nd framhÃ¥ller Peter nÃ¥got helt annat: stjärnorna.

Siding spring valdes som plats för Australiens största observatorium på 1960 talet. Det ligger i utkanten av nationalparken Warrumbungle och det hade sin mörka natthimmel som främsta fördel. Observatoriet sköts av Australian National University, huvudsakligen lokaliserat till Canberra, men där var det alldeles för mycket ljusföroreningar för att det skulle vara någon vits med stora teleskop. Siding spring hade också några andra gynsamma faktorer: sin höjd, sin låga luftfuktighet och den stora andelen stjärnklara nätter.

2015_11_03_0026telescope_IT

Anglo-Australian Telescope (AAT). Foto: David Torell

Det är de 1100 meterna över havet som ocksÃ¥ förklarar molnet. Peter försäkrar oss att om det inte hade varit för det där molnet, sÃ¥ hade vi haft en spektakulär utsikt över nationalparken. Observatoriet är den största arbetsgivaren i den närliggande staden Coonabarabran. PÃ¥ vägen hit gjorde sig den kosmiska profilen sig pÃ¥mind redan utanför Dunedoo, ca 15 mil bort, dÃ¥ vi fick syn pÃ¥ en stor tavla med Pluto pÃ¥. I den här skalenliga modellen av solsystemet är solen domen pÃ¥ Australiens största teleskop som finns här pÃ¥ observatoriet. Coonabarabran kallar sig för Australiens astronomihuvudstad, och inne i staden märks ocksÃ¥ observatoriet av pÃ¥ muralmÃ¥lningar, utbudet i affärer och klistermärken i skyltfönstren. Tidningskiosken skyltar t.ex. med ”bringing news to the universe”.

Men observatoriet medför ocksÃ¥ begränsningar för staden. Den fÃ¥r till exempel in växa, och som Peter säger ”Om ni har varit i Coonabarabran pÃ¥ kvällen sÃ¥ märkte ni nog att det är rätt mörkt”. Det finns restriktioner pÃ¥ hur belysningen ska vara utformad inom en 10-milsradie frÃ¥n observatoriet. ”Ett teleskop är som en stor hink som samlar in ljus” säger Peter. Ju större spegel i teleskopet, desto mer ljus frÃ¥n desto svagare och mer avlägsna ljuskällor kan man samla in. För att bevara mörkret i Siding spring, sÃ¥ stödjer observatoriet en kampanj för att fÃ¥ Warrumbungle att bli Australiens första Dark Sky Park, certifierad av International Dark Sky Association.

Jag hade ingen aning om att det fanns en International Dark Sky Association. Jag måste erkänna att jag aldrig funderat särskilt mycket på ljusföroreningar förut. Visst, jag hade hört talas om det. Och det är klart att jag tänkt på hur lite man ser av stjärnhimlen i en stad, skillnaden är ju trots allt slående mot min lantliga uppväxt. Men jag har definitivt aldrig tänkt på att mörker kan vara en resurs. Mörker i min värld är något man klagar på om vintern, och inte har om sommaren. Men det är aldrig så mörkt i Sverige som det är här. Det är verkligen becksvart på nätterna! Och ingenstans i norr kan man se i närheten av så många stjärnor som man kan på det södra halvklotet. Universum känns faktiskt lite närmre i Coonabarabran.

Utmaningarna i  att bevara mörkret är dock tydliga på observatoriet. På besöksvåningen vid det största teleskopet sitter det uppe informationstavlor om ljusföroreningar. De har jämförande foton från 1986 och 2014 som visar hur ljusföroreningarna ökat. Det är bara Coonabarabran som inte ökat sina ljusutsläpp. På det nyare fotot kan man till och med se Sydney, mer än 40 mil bort. På det nyare fotot finns också en helt ny ljusstark prick. Det är kolgruvan i Boggabri som med sina 300 anställda släpper ut mer ljus än städerna Narrabri och Gunnedah tillsammans. Gruvan ligger precis utanför zonen med ljusregleringar, men det hade kanske inte gjort så stor skillnad om den var innanför. Gruvor finns inte med på listan över sådant som har begränsningar.

Det gör inte heller gasfält. Men lågorna från gasborrtornen avger väldigt mycket ljus. Dessutom ett rött ljus som är extra problematiskt för astronomerna. I dagsläget har företaget Santos en undersökningslicens på ett 30-tal gasborrtorn i Pilligaskogen ca 5 mil från observatoriet. Eftersom det bara är provstationer så måste den överflödiga gasen som produceras antingen släppas ut eller brännas. Skulle Santos få utvinningstillstånd och en fullskalig anläggning (deras ansökan är för 800 gasborrtorn i området) byggas, finns det risk att ljusföroreningarna skulle bli så omfattande att observatoriet måste stängas.

Ett annat gruvrelaterat orosmoment är damm. Dammet lägger sig överallt och riskerar att förorena vatten – regnvatten som samlas i stora behÃ¥llare är en viktig vattenkälla häromkring, men dammet reflekterar ocksÃ¥ ljus. Dessutom innehÃ¥ller dammet partiklar som kan skada teleskopets spegel.

Peter tar med oss på en åktur på observatoriet slingriga väger. Hela tiden ivrigt gestikulerande, vilket minskar åhörarnas koncentration något då de branta sluttningarna vid vägens sida får i alla fall mig att önska att han skulle ha händerna på ratten en större del av tiden. Det finns 45 teleskop på området berättar han. Vi noterar inte minst Uppsalateleskopet med stor förtjusning. Det har använts för att leta efter kometer och annat som kan vara på väg mot jorden berättar Peter. Men förra året så avbröts finansieringen för det projektet. Vi avslutar med att åka upp till teleskopet Skymapper. Som man kan gissa av namnet håller det på och kartlägger hela den södra stjärnhimlen. Det är ett femårigt projekt, där varje del av himlen ska kartläggas 36 gånger för att skapa detaljerad information om miljarder av stjärnor och galaxer.  Vid det här teleskopet har man också den mest storslagna utsikten över nationalparken. Om det inte vore för det där molnet vill säga. Men just som vi tror att vi får nöja oss med Peters försäkringar om hur storslagen den är så lättar dimmorna en aning och det öppnas revor i molnet som låter oss se skymtar av en fantastisk vy.

20151102_27observatory-view_IT

Nationalparken Warrumbungle genom en reva i molnet.

 

Parramatta Farmer’s Market

PÃ¥ fredagar är det Farmer’s market i Parramatta. E och jag gÃ¥r dit för att köpa äpplen och äta gözleme, nystekt turkiskt bröd med fyllning a spenat och ost. Det är inte sÃ¥ mycket bönder över marknaden egentligen, det är ett stÃ¥nd som säljer frukt, ett som säljer ägg och vi kan väl räkna med damen som säljer honung (och hudvÃ¥rdsprodukter). Sen är det lite smÃ¥tt och gott: bröd, kakor, sockerrörsjuice… Det är flera matstÃ¥nd, och runt lunchtid fylls marknaden med hungriga kontorsarbetare. Det är ett band som spelar. Det är tillräckligt mycket folkliv för att bjuda pÃ¥ en smula förströelse medan E leker sin favoritlek: peta med en pinne i marken. Han kan hÃ¥lla pÃ¥ i timmar.

”Parramatta remembers” stÃ¥r det pÃ¥ flaggorna som hela staden är dekorerad med. Det är nÃ¥gra dagar efter Remembrance Day och det är som en pÃ¥minnelse frÃ¥n en annan tid, dÃ¥ min radar var inställd pÃ¥ allt som hade med krigsminne att göra.

Parramatta Remembers

Farmer’s market hÃ¥ller till pÃ¥ Parramattas centrala torg. Här finns stadshuset, och kyrkan. Det finns förvisso fler kyrkor (och före detta kyrkor) i Parramatta, men detta är kyrkan. Den första, den som gett namn till stadens huvudgata Church street. I dag är Parramatta en del av Sydney, en gÃ¥ng lÃ¥g det en dagsresa bort längs floden. Här anlades en jordbrukskoloni senare samma Ã¥r som ”First Fleet” ankom Australien. Parramatta är ocksÃ¥ fortfarande en egen stad, med ett eget CBD – central business district – i glas och betong.  ”Sydney’s second city” kallas den ibland. Här pÃ¥gÃ¥r just nu ett intensivt byggande, de bygger ”Australia’s next great city” stÃ¥r det pÃ¥ banderollerna som täcker de otaliga byggarbetsplatserna. Mer glas och betong, gissar jag. Parramatta har länge dragits med ett dÃ¥ligt rykte, och jag gissar ocksÃ¥ att satsningen pÃ¥ Farmer’s market är en del av samma förvandlingsnummer, för hur kan bygga en ”great city” utan eukalyptushonung, ankägg och färskpressad juice?

Melbourne Cup på the Imperial Hotel

Det är den första tisdagen i november. Dagen då alla australiensare vill spela på hästar, till och med de som säger att de inte är intresserade av kapplöpningar. Vi ska se Melbourne Cup på Imperial Hotel i Conabarabran med auntie Maureen, en aboriginsk ledare som vi råkade springa på dagen före. Hon kunde tänka sig att prata med oss om Coal Seam Gas, men hon vill ju inte missa Melbourne Cup.

Imperial hotel är en typsik australiensisk omysigt pub med lysrör och heltäckningsmatta. Det är fullt med skärmar, som ett ATG-ombud. Vi fattar ingenting om hur man ska göra för att satsa sina pengar. Jag vill satsa 5 dollar pÃ¥ nr 12, Sky Hunter. VÃ¥r lokala guide försöker förklara hur kupongen funkar, fast hon brukar inte spela och är väldigt ointresserad av galopp. (”I don’t like horse racing, but I’m not going to say that loud to my fellow Australians on Melbourne Cup day”.) ”LÃ¥ter det rätt?” frÃ¥gar hon en kille i keps och flip-flops bredvid. Han förbarmar sig över min kupong och fyller i den pÃ¥ ca 1 sekund.

Vi undrar om auntie Maureen kommer att komma, men när vi sitter och tittar pÃ¥ tidningarnas förhandsinfo pÃ¥ pubben dyker hon upp. Hon stannar och pratar en stund, om nÃ¥gra förhandlingar med gruvbolag, om sina studier, om kampen för sprÃ¥ket. Det är nästan helt omöjligt att höra vad hon säger. Sen är hon plötsligt borta igen, jag skymtar henne senare vid ”the pokies” (spelautomaterna).

Puben är välfylld, men inte fullpackad. Det är två damer i stiliga klänningar, annars är det mycket shorts, flip-flop och arbetskläder. Några tjejer från mataffären Coles. Vi tittar på fel skärm, och håller på att missa hela loppet. Men när vi undrar varför det inte börjar inser vi att resten av puben tittar på en annan skärm. Vi upptäcker detta precis när startgrindarna öppnas. Det hela är över på några minuter. Nummer 19 vann. Ingen av oss tippade rätt. Det verkar inte som att någon på puben tippade rätt, för det är rätt tyst runt omkring. Vi stannar kvar en stund, och när vi går har etablissemanget så när tömts på folk. ”The race that stops a nation” är över för den här gången.

Några timmar senare får vi höra att vi missade loppets historiska utgång: för första gången vanns Melbourne Cup av en kvinnlig ryttare.